Arinya

Vi har lite långväga och oplanerade övernattningsgäster här. Tysken (ok, Hanna) och hennes kompis Franzi med sonen Elias. Trevligt sällskap, sannerligen :) Även om min tyska är ytterst begränsad... Dock fick jag använda favoritordet löffel! Tjejerna kan ju engelska (Hanna kan till och med en smula svenska) men Elias, 4 år, använder sig bara av ett språk och ni kan ju gissa vilket. Då kan det verkligen vara en utmaning när han står och berättar en hel massa saker för en. Några ord brukar jag förstå, men sammanhanget glider för det mesta bara förbi. Nåja, han är glad ändå, förutom när han försöker fråga mig något... Jan-E däremot pratar på med honom, även om han bara läste tyska i årskurs 7-9 och vad jag förstått det som kanske inte riktigt var en stjärna i ämnet... Men det gäller att våga! Att använda de språkkunskaper man har. Så jag kör på med min engelska med tyskorna, även om jag har märkt att mitt tal inte alls är lika bra som min förståelse eller skrift. Speciellt när jag skulle förklara vad som var fel på bilen i somras, med bromsskivor, -plattor och -ok. Men på't bara!

Nu är jag dock ensam hemma. Jan-E är på jobbet och tyskarna hade lite planer. Så jag ska försöka förbereda lite för ikväll när det kommer en hel drös med folk hit för att äta, umgås, hantverka och pyssla. Tycker om när det är lite livat hemma! Och disk och stök som blir, det är helt ok att ta itu med efteråt, för det är ju spår efter en massa trevligt folk.