Semester #1

Lite lat är jag, så jag orkar inte sätta mig och pyssla ihop alla semesterbilder till ett enda, långt inlägg (visserligen är det inte så många bilder som jag först trodde, men ändå...). Istället tror jag nog att jag ska köra på lite kortare inlägg med en eller några bilder i varje. Om jag gör så, så tror jag att det inte tar fullt lika lång tid att få det hela här i bloggen. Jag gör ett försök så får vi väl se.

Vi börjar med Halta Lotta. Eller min man. En del av er har väl redan hört historien om hans krigsskada och hur det kom att påverka hela vår västsverigevistelse, men för den oinvigde kan jag dra den igen. Jan-E var ju på lajv veckan innan vi åkte ner till Borås. Där råkade han stuka foten då han sprang i skogen. Sjukvårdarna tog en titt på den och kom med lite förmaningar. Men det var inte så mycket mer med det, man hinner ju inte tänka på sådana futtigheter som skador när man har så roligt på ett lajv ;)

Han med de vackra ögonen, kvällen innan kryckorna kom in i bilden.



På söndagen sammanstrålade vi båda hos mina föräldrar och dagen efter blev det mars iväg till vårdgentralen, för fotleden var öm och väldigt svullen vid det här laget. Det blev stödstrumpa, kryckor och remiss till röntgen dit han skulle på en gång. Dock konstaterades att det inte var någon skelettskada, så han slapp gips, men han hade fått stränga order om att inte stödja på foten de närmaste två veckorna. Så då gjorde han inte det. Och det var en utmaning må jag säga! Varma dagar med gassande sol + gå på kryckor vart man än ska = blöt av svett. Stackarn var näst intill slut mest hela tiden och dessutom blöt av svett.

 

Ungefär två vekor senare vaknade han upp med en armbåge som gjorde pissont. Den gick inte att böja och började dessutom bli rödd och svullen. Troligtvis en inflammation till följd av överansträgning eftersom han hoppat så mycket kryckor. Ironiskt nog var det höger arm, alltså samma sida som den stukade foten, vilket innebar att det skulle vara totalt lönlöst att försöka använda kryckorna.

 

Dagen efter åkte vi tåg hela dagen för att ta oss hem till Leksand. Både under resan och kvällen före ringde jag runt till diverse platser för att försöka få reda på om vi kunde ta oss till någon jourcentral inte allt för långt bort från Leksand (detta var på helgen, så vårdcentralerna hade ju så klart inte öppet). Efter många om och men stod det klart för oss att det fanns två alternativ: akuten i Falun eller akuten i Mora. Båda ligger ungefär lika långt hemifrån, men vi bestämde oss för Mora, vilket visade sig vara ett dåligt drag. När vi kommer till Mora upptäckte vi att cykelvasan var i full gång och inser vad som kommer vänta oss på akuten. Många cyklister = många skador. Vi tillbringade ungefär fem och en halv timme på akuten och kom hem vid midnatt och stupade i säng. Som tur var kom en sjyst kompis förbi på akuten och lämnade av lite mat åt oss (vi hade inte ätit ordentlig mat på över ett dygn) och vi var trots allt tacksamma över möjligheten att få bra och proffesionell sjukvård så pass lätt ändå. I vilket fall, nu slapp Jan-E kryckorna, istället blev det en rejäl antibiotikakur toppad med en massa Ipren, så att inflammationen skulle kunna hejdas och så att de slapp skära i armbågen. Bra deal.

 

Det var den väldigt långa versionen av Jan-E:s skadefyllda semester. Det påverkade ju en hel del under tiden vi var i västsverige; man var tvungen att tänka på smidigaste sättet att ta sig någonstans, inte ha bråttom, inte ta med sig mer saker än vad jag kunde bära osv, men det gick ändå väldigt bra tycker jag. Och så blir man tacksam över att det var rätt så kortvarigt ändå...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0