Arinya

Det har inte varit jättetoppen den senaste tiden, det kan jag inte påstå. Jag har varit sjuk och eländig, och förutom allmänna fysiska obehag har det dessutom lett till inkomstbortfall. Bilkrångel igen, visserligen är den körbar men vi bör hitta en ny ganska snart. Jag sliter mitt hår över Försökringskassans blankett som jag måste försöka fylla i: den måste vara antingen antagningsprovet till Mensa eller ett säkert sätt att bli i behov av Valium. Jag avundas dem som har att fast jobb att gå till varje vardagsmorgon. Vi kommer inte kunna köpa några madrasser till vår lite bredare säng som står i förrådet och väntar på att tas i bruk, eftersom pengarna kommer behövas till att lösa det här med bilen. And on and on it goes...

Ok, det är inte särskilt krisartade saker och det verkar så fjuttigt när man väl skriver ner det, men ibland blir det lite tungt ändå. Men - och med risk för att låta drygt peppig - det kunde varit så mycket värre, och jag är trots allt tacksam för det jag faktiskt har: min Gud som lyfter, min underbare man som ställer upp mer än vad jag trodde var möjligt, vänner, familj... och så är våren på väg!

Jag kan ju inte direkt påstå att jag ser det fina i tillvaron varje stund av varje dag (det är ju så mycket lättare att göra det när man är utvilad och mätt till att börja med...), men det finns där ändå och väntar på att tröga jag ska få upp ögonen för det. Och det gör jag ibland, vilket jag är tacksam över!