Det delas lite då och då krönikor och annat på Facebook som handlar om hur jobbigt det är med barn som hörs och syns i det allmänna rummet, den senaste i raden är denna:
Vad sysslar ni med, föräldrar?, skriven av en Carina Glenning. Inget nytt, typ med andemeningen
åh, det är så jobbigt när ungar skriker och håller på, för föräldrarna är slappa och bryr sig inte. (Obs, inte ett citat ur krönikan... Men det kunde ha varit :P) Och visst, jag förstår att det är drygt. Barn kan vara oerhört provocernade, störiga och irriterande. Men jag blir lite anti sådana här krönikor och skrifter. För, vad har dessa stackars författare (och många av dem som kommenterar och håller med) drabbats av? En situation.
En situation. Och utifrån den situationen dömer man sedan hela föräldernas förmåga att fostra och - faktiskt - älska sitt barn. Hallå?!
Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre själv, jag dömer också. Jag himlar också med ögonen inombords. Jag kan också kasta en menande blick till maken. I både sådana här och andra sammanhang. Jag dömer också. Men jag vet om det. Och det är inte sån jag vill vara, så jag försöker jobba på det.
Men föräldraskap alltså. Det är så himla lätt att kritisera på just det området. "Jag skulle aldrig..." "Om man älskar sitt barn så gör man X." "Om man älskar sitt barn så gör man inte X." Osv i all oändlighet. Och så bevittnar man en situation som man minsann skulle ha hanterat mycket bättre själv, och så tar man sig friheten att döma. Men tänk efter. Du bevittnar en situation. Du vet inte om de tio föregående timmarna har varit fyllda av skrik och panik, bråk och gråt - den här förälderna kanske har kämpat järnet, men i just den situationen du ser kanske hen bara inte orkar mer och för stunden kapitulerar och låter ungen härja. Eller vilken som helst annan förklaring... Varför utgå från det värsta?: föräldern är inte kapabel att ta hand om sitt barn.
Jag säger inte att det inte finns föräldrar som gör fel. Jag vet att det finns både mammor och pappor som inte direkt är några drömföräldrar. Men jag tror faktiskt att de flesta försöker så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Och handen på hjärtat, är du själv alltid en toppenförälder? Gör du alltid rätt? Jag gör det i alla fall inte. Det är inte alltid lätt när barnet har en egen, väldigt stark, vilja. Eller när man blir oerhört provocerad. Visst vore det enklare om barn var som små jättelydiga hundar, men det är de tack och lov inte.
Sammanfattningsvis, det är klart det är störigt när en unge skriker i affären, eller lever rövare på hotellet, eller inte kan sitta still på flygplanet, men snälla döm inte föräldrarna och barnet! Du har inte hela bilden.