Hon kom till slut

Ja, vi fick vänta. Och vänta och vänta på det lilla Knyttet som verkade ha bestämt sig för att aldrig lämna min mage. Till slut fick vi en tid för planerad igångsättning, men eftersom Knyttet inte alls lät sig styras av våra planer eller förväntningar när hen skulle komma, så bestämde hen sig för att det var dags att göra entré i den stora världen kvällen innan igångsättningen. Det var snabbt och intensivt och så var hon hos oss! En välmående liten varelse som vi äntligen fick träffa.
 
Det här med namn är ju svårt, tycker vi, inte minst den här gången. Vi fick ju veta på ultraljudet att det högst troligt var en flicka, så vi kunde ju åtminstone utgå från det när vi skulle fundera på namn. Men det var ju inte lätt för det... Ett namn fastnade ganska tidigt, men vi var osäkra in i det längsta. När vi till slut testade olika namn på BB var det dock detta namn som fick vår lilla avkomma att både le och fisa, så då var det ju inte längre något att diskutera (fast jo, det var det, veliga som vi är...)!
 
Det blev en liten Tuva ♥
 
 

Tredje gången

Ja, som jag skrev förra gången väntar vi barn igen. En tredje unge, en femte familjemedlem. Det fattades liksom någon i vår lilla flock. Det är ju med lite skräckblandad förtjusning vi kastar oss in i detta igen. Både Jan-E och jag tycker ju att första tiden är tuff (så klart beroende vilket slags barn man får...), kanske särskilt för mig eftersom jag har ammat och då liksom varit mer "låst" i situationen. Dessutom kommer vi föräldrar att vara i numerärt underläge! Men samtidigt längtar vi efter att ha en till liten unge i vår kaosiga lilla familj, en till att älska och bli helt tokig på ♥
 
Man skulle ju kunna tro att det inte behöver köpas något nytt alls till unge nummer tre, man har väl redan allt? Inte vi, tydligen... Vi har bl.a. köpt en syskonvagn (Lea var ju så stor när Vide kom, så hon kunde ta sig fram för egen maskin för det mesta, men Vide är fortfarande så pass liten, så vi inbillar oss att det kan vara bra att ha ett åkdon till både honom och Knyttet), lite fler tygtvättlappar (de gamla har börjat bli ganska nötta nu) och plastad frotté (på något sätt går det inte att ha för mycket! Och vi lyckas tydligen tappa bort just plastad frotté...). Kläder har vi ju en mängd av, men efter den här sommaren kändes det vettigt att investera i ett par kortärmade bodies och jag har planerat att införskaffa några par lite tunnare byxor också. De andra två är ju födda på hösten och vintern, så deras klädbehov såg ju lite annorlunda ut. Sen tycker ju jag att det är trevligt att till varje barn köpa något som är införskaffat med bara just dem i tanken. Så det blev till att köpa en totalt onödig men söt liten body också. 

 Men visst är den ljuvlig? Vänta bara tills den sitter på en liten pyttebebis!
 
Fast i ärlighetens namn känns det just nu som att den där ungen kommer stanna i magen i evigheters evighet. De två första kom ju några dagar innan beräknad förlossning, så - mot bättre vetande - räknade jag med ett liknande scenario även denna gång. Men ack nej! Nu har jag gått över med drygt en vecka och det känns som att det här tillstånd som kommer hålla i sig jämt... Nåja, om inte annat så kommer jag ju att bli igångsatt om ingenting händer. Men lite frustrerande att inte veta, att ständigt behöva vara beredd på alla eventualiteter när resten av livet ju faktiskt inte tar paus i väntan på denna sega lilla varelse. Men men, det finns ju inte så mycket annat att göra än att anpassa sig till situationen och försöka lösa det hela. I sinom tid kommer hen ju faktiskt, och är då mer än välkommen!

Jag har inte glömt bloggen...

... eventuellt bara övergett den ett halvår eller så. Grejen är att det har hänt en del det senaste halvåret och energin och annat har väl inte varit på topp hela tiden. En av de stora anledningarna och en av de stora nyheterna (åtminstone för er som inte känner mig annat än via bloggen) är att vi väntar vårat tredje barn! Jag blev gravid i november och som vanligt var jag sjuuukt trött i början, plus illamående. Det sistnämnda har dock blivit lättare och lättare för varje graviditet, den här gången var ju a walk in the park jämfört med första gången, då jag var tvungen att åka till akuten till slut... Ja, så det här med att ha en bulle i ugnen har ju tagit en del energi och ork, speciellt i början och nu på slutet när vi haft en så ohyggligt varm sommar. Och där emellan har, vilket betydligt färre vet, Jan-E och jag haft den utan tvekan värsta tiden i vår relation. Jag tänker inte gå in på några detaljer, det känns helt klart allt för privat och personligt, men det har varit astufft, kämpigt och rent ut sagt fruktansvärt. Men vi är tillsammans och vi älskar varandra, vi tänker fortsätta med det och vi jobbar för att det ska bli bättre. Med det sagt, så har väl inte bloggen varit prio ett, så att säga...
 
Men nu, nu tänker jag göra ett blygsamt litet försök att skaka liv i bloggen igen. Vi får väl se hur det går, tanken är ju att det ska dimpa ner en bebis mitt i vår vardag snart, och då brukar det bli lite undantagstillstånd hemma hos oss ett tag.
 
Men vad, förutom det jag redan skrivit, har hänt sen sist då? Tja, under vårterminen pluggade Jan-E igen och jag försökte jobba så gott det gick. Vide har ju inte börjat förskolan än, så det har ju blivit lite pusslande med Jan-E:s plugg och mitt jobb och jag har helt enkelt fått tacka nej till en del, eftersom det ju varit jag som varit föräldraledig. Våren präglades också mycket av Leksands medeltidsmarknad. I och med att de förra arrangörerna lade ner och nya tog över, blev även Jan-E involverad i det hela och i slutänden blev även jag med på ett hörn, men det kan jag ju kanske ta i ett annat blogginlägg. Förutom att arrangera marknad var Jan-E även med och arrangerade ett lajv, så det var väl kanske ingen lugn vår direkt. Ja, och jag passade ju på att åka på ett lajv jag också, för vem vet när det blir läge nästa gång?
 
Sommaren har rullat på, minst sagt. I början på sommaren åkte vi på en väldigt kort västsverigetripp och träffade i princip bara föräldrar och farföräldrar. Sen var det dags för Jan-E att kasta sig in i sitt sommarjobb inom vården, och barnen och jag var mest hemma, även om jag åkte ut på några enstaka uppdrag också. Precis som alla andra har vi svettat oss igenom sommaren, usch vad dåligt tajmat att dessutom vara höggravid nu! I augusti slutade Jan-E sitt sommarjobb, för nu kunde ju Knyttet födas vilken dag som helst! Dock har ju inte det hänt... Men det var skönt att ha ett par veckor hemma tillsammans, hela familjen, innan Jan-E nu i veckan återigen började jobba, denna gång på en högstadieskola där han ska vara det kommande året. Och snart börjar Lea skolan! F-klass minsann. Och några veckor senare börjar Vide så slutligen förskolan. Och jag ska vara föräldraledig med Knyttet (om hen kommer någon gång...). Det blir med andra ord ny vardag för alla i familjen! Spännande.
 
Ja, det var väl det, lite snabbt så där. Jag ska försöka skriva lite mer här framöver, men jag törs inget lova. Ha det fint där ute i sen sista snutten av sommare nu!
 
Foto: Jan-E
Jag och mina go'a ungar! Bilden är tagen för lite drygt en månad sen, så magen har hunnit ändra karaktär något.

RSS 2.0