Arinya

2011 var jag så himla nöjd med vår lajvgarderob. Det var prydliga klädhögar och skorna stod snyggt uppradade. Överskådligt och organiserat. Idag... not so much. Nu får man vara glad om garderoben inte spyr ut sitt innehåll när man gläntar på dörren. Kul på ett sätt, för det är ju roligt att ha ett ordentligt lager lajvpryttlar (även om det allt som oftast ändå känns som att man inte har tillräckligt med grejer de gånger man åker på lajv. Antar att det är så med många hobbies i och för sig.). Dock blir det ju helt klart svårare att hålla ordning när sakerna förökar sig. Som ni ju ser nedan...

"Tvåbarnschocken" är ju ett etablerat uttryck, men för den som inte är bekant med det kan man säga lite kortfattat att det syftar till att när man går från ett till två barn ökar inte arbetsbördan proportionellt till att bli dubbel, som man skulle kunna tro, utan den blir bra mycket större, vilket kan komma som en chock för många, något man liksom inte var beredd på. Jag tror dock inte att "tvåbarnschocken" är en universiell sanning, kanske mest för att jag inte upplevt den på det sättet. Visst ökar arbetsbördan ju fler barn man har, men någon "chock" blev det ju varken när tvåan eller trean kom. Däremot när ettan gjorde entré! Vi försökte så klart förbereda oss på att saker pch ting skulle förändras när vi fick barn, till och med att det nog kunde bli riktigt jobbigt med vaknätter och annat. Och visst blev det det! På ett sätt vi absolut inte var beredda på! Vaknätter blev det, med skrikande bebis timme ut och timme in, förutom när hon ammade, timme ut och timme in (vilket gjorde otroligt ont)... Vi var fullständiga vrak, Jan-E och jag. Det här hade vi inte varit beredda på... Dessutom var det även dagtid en mycket arg och skrikig bebis. Och att inte kunna hjälpa vår lilla bebis när hon bara skrek och skrek, det var frustrerande och gjorde ont i hjärtat. Vi höll på att bli knäppa och totalt utslitna innan det vände. För vände, det gjorde det ju faktiskt. Ingenting varar för evigt, på gott och ont. Det blev bättre. Men vi som tidigare varit helt inställda på fler barn, var nu mycket tveksamma. Inte bara pga de tärande första månaderna, utan även delar av graviditeten (jag var bla sängliggande i två månader) och förlossningen. Hur skulle vi gå igenom en sån pärs igen med förståndet i behåll när vi dessutom redan hade en unge sen innan att samtidigt ta hand om? Till slut bestämde vi oss ändå för att göra ett försök. Vi var beredda på att det kunde bli samma natt-tortyr som förra gången, men den här gången skulle vi i så fall inte bli tagna på sängen (haha...): nu hade vi upplevt det på riktigt och var beredda på ett helt annat sätt än förra gången. Och den här gången bestämde vi oss för att ha med en doula på förlossningen. Men jag kan ju utan att ljuga säga att det ändå var ganska nervöst inför tvåan... 

 

Sen kom han. Och det funkade. Förlossningen kändes bättre (även om den på pappret var ganska lik den första) och skrik nätterna igenom uteblev. Det var inte en arg bebis och amningen var inte en flera månader lång plåga innan det blev bättre. Jag säger inte att det var räkmackeglid och dans på rosenblad, absolut inte, men det var lättare än med ettan. Samma sak med trean. Sen är det ju så klart andra saker som varit svåra, tex när storasyskon har en svår period, när en förälder är borta mycket pga jobb eller bebisen inte sover särskilt mycket på dagarna. Men jag tycker ändå att just flerbarnschockerna uteblivit.

 

En del säger att det är för att man själv är en mer rutinerad förälder. Andra säger att det beror på hur tätt barnen kommer. Visst, jag tror absolut att det kan vara en del av förklaringen (många, inklusive jag, vittnar bla om att man blivit mer chill med andra och tredje barnet, lite mer "det är inte så noga"-mentalitet), men den i mina ögon rimligaste förklaringen är ju att mycket beror på vilka slags barn man får. För bebisar är inte exakt lika. De föds med olika fysiska förutsättningar och med olika temperament. Vissa är lugna och tillfreds, andra skrikiga, några mittemellan osv. Och det här med "en lugn förälder ger ett lugnt barn" (typ att man får skylla sig själv om ungen inte är lugn, eftersom man själv säkert utstrålar stress), det går att vända på det: "ett lugnt barn ger en lugn förälder".