Jobbresa

I lördags kom vi hem, efter flera dagar i Stockholm. Hela familjen var iväg: jag för att jobba och Jan-E som föräldraledig, så lite ombytta roller blev det i några dagar. Det hela kretsade kring jobbet jag nämnde i förra inlägget, men en gnutta annat hann vi med också faktiskt. (Förresten, visst låter det lite fancy med "jobbresa till Stockholm"?) Och vad var det för jobb nu då? Jo, det blev faktiskt ännu en tillgänglighetstolkning, men teater den här gången. Det var på scen och det var mer ett samarbete än en neutral tolkning där tolken liksom "står utanför" situationen. Att jobba på det sättet jag gjorde nu var helt nytt för mig och jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det inte var nervöst! Men det var också roligt, spännande, intressant och framförallt utmanande! Det är helt klart något jag skulle vilja göra igen, men just nu är jag innerligt glad över att få vara hemma igen och "bara" vara föräldraledig - jag blir nästan lite allergisk mot jobb när jag är föräldraledig! Bara tanken på att arbeta känns motig liksom. Jag tänker att var sak har sin tid, och är jag fullt upptagen med att ta hand om och vänja mig vid ett nytt litet liv - ja, då är inte förvärvsarbete så högt på prio-listan, inte ens om det är mitt drömyrke. Trots det är jag oerhört glad att jag tog det här uppdraget - det är liksom något jag velat prova väldigt länge och det var som sagt väldigt spännande och det har gett mig helt nya erfarenheter på yrkesområdet. 
 
Jag ska försöka skriva ett mer ingående inlägg om just det här uppdraget, vad det gick ut på, hur vi tänkte och resonerade, hur vi gjorde rent praktiskt osv. Jag tycker ju själv om att läsa om sådant (även om det inte skrivs mycket sånt, möjligtvis ibland i Tolktrycket), så kanske det finns någon annan som också skulle uppskatta det.
 
Att kliva fram för ett applådtack och dessutom få blommor, det hör inte till vanligheterna i tolksammanhang, men ibland så...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0