Arinya

I gymnasiet hade vi en dag redovisning. Inte helt ovanligt. Min grupp skulle redovisa om Bibeln, ur ett litterärt perspektiv. Min uppgift i det hela var att prata om en av böckerna i Bibeln: Höga visan. (Underligt namn på en bok, I know.) I vilket fall innehåller boken en massa kärlekslyrik. Jag hade väl kört någon slags litterär analys på det hela, minns inte så noga. Det jag däremot minns - mycket starkt! - är mitt hysteriska skrattsammanbrott mitt under redovisningen. Var det kom ifrån vet jag inte, kanske var det en massa nervositet blandat med annat som till slut var tvunget att bubbla över. Dock minns jag mycket väl vad droppen var som utlöste hela skratthysterin: Höga visans fjärde kapitel. Jag citerade det, och det är som följer:

Vad du är skön, min älskade,
Sen sa jag det att det knappast är någon idag som, när han ska ge komplimanger till sin älskade, säger saker som att ditt hår ser ut som får. Precis då brast det och jag tror inte att jag återfick kontrollen alls den lektionen.

Kom att tänka på den här händelsen idag när jag kikade runt på flatebo.se och fick syn på en viss t-shirt. Jag blev faktiskt sugen på att köpa den för det fina (?) minnets skull. (Finns i både dam- och herrmodell.)


Bilden är väldigt lovligt lånad från Flatebö.

Men inte kan det väl vara bara jag som tycker att det låter som en lite lustig komplimang, det här med att likna hår vid getter eller tänder vid tackor? Visst, annan tid, annan kultur osv, men lite drar man ju på smilbanden.

När jag är ensam hemma och ska laga mat, då blir jag lat! Jag har blivit riktigt kass på att laga en-mans-portioner. Idag kom jag till ett riktigt lågvattenmärke i min matlagning: snabbnudlar. Jahaja... Vad blir det härnäst? Färdigmat?

Nu har jag ju inte skrivit om väder på ett tag, så då kommer en liten kommentar om vad som händer utanför fönstret: Snö?! What? Visst, jag borde inte vara förvånad, men nu tycker jag verkligen att det räcker...

Hoppas ni får en fin och snöfri dag!

Jag läser en hel del bloggar, jag tycker det är ett kul sätt att bli inspirerad på, på så många olika plan (språkligt, kläder, inredning, pyssel, bakning, åsikter och tankar...). Så bloggarna jag läser varierar en hel del i innhåll ibland och idag tänkte jag tipsa om två bloggar som sannerligen är olika.

Först ut har vi Lady Dahmer, som är en tvåbarnsmamma med starka åsikter och ett stort genustänk. Intressant och tankeväckande läsning, även om jag inte håller med henne till 100% alla gånger.


Bilden har jag skamlöst snott från hennes blogg.

Sedan har vi Foki, en blogg som är betydligt mer rosa - på alla sätt och vis! Långt ifrån ovan nämnda blogg. Jag själv har väl kanske inte en så stor dragning åt rosa och gullegull, men jag fascineras ändå av Fokis blogg och läser den med viss behållning.


Bilden är härifrån.

http://ladydahmer.se/

Jan-E och jag brukar åka och hälsa på paret Roos ibland, alltså Erik & Erica i Gagnef. Varje gång, utan undantag, äter vi våfflor tillsammans. Det blir lite matiga först, alltså våfflor med "klet" på, och sedan efterrättsvåfflor med sylt och grädde. Alltid samma uppskattade procedur, ofta följt av soffläge. Men inte idag. Inte dagen efter våffeldagen. Det blev istället hamburgare och brownies, all american style. Man kan ju tycka att våfflor hade varit på sin plats så tätt inpå våffeldagen, men å andra sidan äter vi ju alltid våfflor annars, så vilken dag på året hade varit bättre att inte äta våfflor på? För jag kan verkligen inte komma på när vi senast åt något annat än våfflor hos roosarna...

Sjukgymnastiseringen igår gick bra, det blev bollar och hantlar och diverse styrketräningsmaskiner. Det sistnämnda är jag inte överdrivet förtjust i, men det är bara att göra sina övningar... Idag har jag dock en del träningsvärk, men det är inget att klaga över, då vet jag ju att jag tränat ordentligt. Men idag blir dte ingen träning som är mer krävande än en promenad. Just nu är det i och för sig inget väder som försöker locka ut mig, grått och mulet och trist.

Jag har jättejobbigt lock för öronen som vägrar ge med sig. Om nu någon undrade...

Nä, dags att ta tag i lite jobb och dylikt. Ha en bra dag!

Alldeles strax ska jag åka in till noret för lite sjukgymnastik. Jag var på Sportskadekliniken förra veckan, för jag har äntligen bestämt mig för att ta tag i min rygg. Det är inte så att jag har enorma smärtor, problem att gå eller andra problem av den storleken, men jag har lite allmänt kass rygg som gör ont ibland. Jag tror personligen på en mix av dåliga gener och för lite träning, men det är ju alltid bra att ha ett expertutlåtande och tips och råd på vad man ska göra, typ ett träningsprogram.

Så förra veckan var jag där en sväng, det ställdes frågor och klämdes och petades på min rygg. Idag ska jag dit för träning. Lite nervös, har ingen aning om vad som väntar mig! Det här med hur duktig jag är på att träna går verkligen upp och ner för min del och just nu är jag i en lite svacka som jag försöker ta mig upp ur. Men jag vet ju att ryggen, och resten av kroppen, mår bäst av att få träna. Det hade ju varit behändigt att kunna utföra bra träning här hemma, även om det inte är lika kul som tex Friskis & svettis. Nåja, vi får väl se vad som händer idag...

Häromdagen var Jan-E och jag på Spara & slösa. För er som inte vet: det är en second hand-affär där folk får sälja kläder på provision. Eftersom Jan-E sliter ut byxor på löpande band, snabbare än han hinner köpa nya, så styrde han stegen mot herrbyxorna. Jag själv var ute efter någon bra klänning att ha på jobbet, men hamnade till slut på skoavdelningen istället. Det hela slutade med att vi lämnade affären knappt tre hundra kronor fattigare, men två par byxor och två par skor rikare. Grejerna verkar inte ens använda heller, så jag är riktigt nöjd.


Söta ballerinatofflor med band och allt.


Nästan Pippi-kängor. Ville ha vinterskor som är snäppet finare än vanliga
kängor. Det här är väl inte riktigt helt min stil, men jag trivs ganska bra i
dem ändå.

Från lite olika håll har det kommit önskemål om att visa hur hemmet ser ut. Tja, det har ju inte varit några enorma påtryckningar, men jag kan ju lika gärna göra slag i saken i alla fall.

Vi tar det rum för rum tycker jag. Jag tänkte naturligt nog börja med hallen. Here we go, välkommen in!




En översiktsbild: så här ser det ut när man kommer in helt enkelt.


Bl.a. när vi skulle köpa matta ställdes vi inför frågan: vilken färg funkar
egentligen med tapeten? Det är en riktigt snygg tapet (i alla fall enligt mig...)
men lite svår att färgmatcha. Dock tyckte vi att brunt var lagom neutralt
och visst funkar det tycker jag.


Här har vi vårat lilla "avklädningshörn". Jag tycker verkligen om att hyllan
sitter i ett hörn. Korgar att lägga mössor, vantar o.dyl. var ett måste. Både
på förra stället och i början när vi flyttat hit har allt sådant bara legat direkt
på hyllan, vilket resulterat i bökiga högar som ofta vällde över kanten och
dessutom var det svårt att hitta det man skulle. Skohyllan som skymtar på
bilden är det pappa som har gjort.


Alla galgar är från loppis. Min favorit är SJ-galgen. Dock vet jag inte var
den är för tillfället...


I hallen finns trappan som går upp till övervåningen, med ett härligt brett
fönster.




Jag är väldigt förtjust i vår lilla hylla vi har vid trappen.


Tändsticksasken som jag pimpat själv. Jag blev faktiskt jättenöjd, den passade
så bra in. Det är detaljerna som gör det!


Mittemot köksdörren har vi vårat lilla walk in-skafferi. Här bunkrar vi upp
med allehanda oöppnade påsar, burkar, konserver mm. Alternativt
kan det användas som sovrum om vi någonsin får en fosterson som
heter Harry...


Som sagt, det är detaljerna som gör det.


Jag älskar de härliga vinklarna! Det syns inte på den här bilden, men trappan
gör dessutom en ganska snygg vridning i taket.


Lampan är inte våran, den hör till huset. Tycker den passa fenomenalt bra,
så den för min del får den gärna hänga kvar. Hallspegeln är inte heller vår,
men det är skönt att ha en stor spegel någonstans i huset, så den har
vi inte heller plockat ner. Dörren till vänster går till vardagsrummet.



Ja, det blev ju ett antal bilder... Men nu har ni på avstånd fått gå igenom vår hall detalj för detalj! Vill ni inspektera den lite mer fysiskt så ska väl det också gå att ordna, besök är trevligt.

Ibland får jag frågan om jag är gravid, senast nu i veckan faktiskt. Och varje gång blir det samma svar: nej, jag ser ut så här. Lustigt det där, att folk direkt tänker att jag är gravid, inte att jag gått upp i vikt. Ja, för mig veterligen är jag inte gravid, bara några extrakilon som vägrar sätta sig någon annanstans än kring midjeregionen. Ibland nämner jag det för kompisar och då är vi alltid rörande överens om att man sannerligen inte frågar någon om hon är gravid om man själv inte är 110% säker på sin sak, alltså ungefär några veckor innan förlossning.

Men så häromdagen tänkte jag: varför? Varför blir man förnärmad över att någon lagt märket till att magen fått lite mera rundning? Egentligen? Jag menar, jag har ju så pass med självinsikt och kroppskännedom att jag vet att jag gått upp lite i vikt. Och det är ju helt naturligt att göra det! Man har ju perioder då man äter lite mer, rör sig lite mindre. Åtminstone har jag det.

På något sätt har det blivit skamligt att gå upp i vikt, att ha lite rundare former. Brist på självkontroll, lathet, frosseri, ingen tanke på ens egen hälsa etc har för många blivit synonymt med rundare människor, i många fall också för dem det gäller. Många skäms för sin kropp när den inte ser ut som de retuscherade modellerna på reklampelarna. För det är ju så alla ska se ut, eller hur? Det spelar ingen roll vad vi har för arvsmassa, ämnesomsättning, förmåga att bygga muskler osv, vi ska alla vara lika slanka. Varför?

Varför ska vi se likadana ut - ha samma slanka ben och platta magar - när vi bevisligen är olika allihop, både på insidan och utsidan? När ska vi sluta sätta stämplarna "lat" och "glupsk" på varandra och oss själva? Självklart ska vi komma ihåg hälsoaspekten också, men ens kroppsliga välmående hänger ju inte alltid ihop med vikten. Man kan ha bra kondition och fina värden även om man är lite rundare, precis som man som trådsmal kan ha dåliga motionsvanor och hög kolesterolhalt. Förhoppningsvis känner man sin kropp tillräckligt väl för att veta när den mår bra och inte.

Så varför ska det vara så svårt att acceptera att vi är olika? Varför kan inte det kroppsligen smala modet - som blivit norm i folks huvuden - vara lite mer tillåtande? Varför får vi ångest över att vi måste gå upp en klädstorlek ibland? Varför kan vi inte bara se hur fina folk faktiskt är, oberoende av midjemåttet? Jag menar inte att vi alla genast ska bli förslöade matvrak, bara att vi ska inse att vi faktiskt ser olika ut.

Jag är verkligen inte den bästa på att leva och tänka som jag lär, men jag försöker. Och jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig fram över. Jag ska fortsätta försöka motionera och äta lagom. Inte främst för att gå ner i vikt, även om det skulle vara kul om byxorna satt lite bättre, främst vill jag röra mig och äta nyttigare för jag vet att jag själv mår bättre då.

Ta en funderare: hur ser du på vikten, egentligen?

Det förlorade blogginlägget har kommit åter! Jag hackade mig fram till det genom att helt enkelt gå bakåt lite i webhistoriken, tänk vad lätt! Och vad irriterad man kan bli helt i onödan ibland...

Jag skrev just ett hiskeligt långt inlägg med en massa tankar - som bara försvann! Usch, vad less jag blir... Varför lär jag mig inte att alltid för säkerhets skull är rutinen ctrl+a, ctrl+c som gäller. Blä... Inte orkar jag skriva allt det där igen och inte minns jag det heller för den delen. Irriterande, minst sagt.

Det är lyx att vakna på morgonen, utan någon brådska, äta våffelmackor och yoghurt och titta på Vänner iklädd i pyjamas med sin man innan han sticker till jobbet. Och just det ja, solen lyser också, det är inte fy skam.


Sol ute, sol inne...!

Jaha, så var den här helgen i princip slut. Och vart tog den vägen då? Bra fråga... Den har i alla fall hunnit innehålla en hel del kyrka, våfflor, pantande av ca 900 burkar (inte mina egna, kyrkans), telefonsamtal med både mamma och pappa, söndagsmiddag, inget jobb, en korv stroganoff som aldrig tar slut, huvudvärk, prat, jobbiga mail och bloggläsande. Nu sitter jag i soffan, inbäddad mellan filt och fårfäll. Teét är urdrucket och Leigh Nash sjunger ur datorns högtalare. Inte helt fel.

Hoppas ni haft en bra helg!

Emilia Gustafsson är 19 år och bor i Uppsala. Hon driver ett relativt nystartat projekt som heter I Care. Vad som gör det här projektet värt att nämna är att det är så briljant! Människor som bryr sig gör lite var och resultatet blir filtar till Uppsalas hemlösa. Det man gör är att man stickar, virkar eller krokar små lappar, 15x15 cm, och skickar dem till Emilia som sedan syr ihop dessa till ett lapptäcke bestående av 88 olika rutor (som också representerar 88 olika personer som bryr sig). De här filtarna ska börja delas ut nu på lördag.

Jag vet att flera tidningar och bloggar redan har berättat om det här, men jag tycker det är så bra så jag hakar på! Jag tycker det är en utmärkt idé. Man önskar ju alltid att någon gjorde något åt eländet här i världen, men oftast ids man liksom inte själv, det är för stort, för tungt, jag kan inte, jag vågar inte... Men nu: virka en ruta! (Jag önskar jag kunde säga "lätt som en plätt!", men jag kan ju inte själv virka...)

Besök bloggen I Care och sätt igång med garn och stickor!


Den första filten! Bild från I Care.

Det finns risk att det här inlägget kommer låta väldigt mycket som ett sponsrat inlägg, men det kan jag lova att det inte är.

I vilket fall, jag har nu provat Froosh, som är en fruktdryck helt utan konserveringsmedel eller annat jox. Inget annat innehåll än frukt. Ju mer naturliga grejer, desto bättre tänker jag. Men kan det verkligen vara gott då? Jajjemen! Det smakar precis vad det är: goda frukter i flytande form! Det slank ner kvickt kan jag lova...



I ärlighetens nämn är det i och för sig nyttigare, billigare och miljövänligare att köpa hela frukter och äta dem istället. Men skulle man känna för lite blandade frukter i flytande form så är det här helt klart alternativet att satsa på! Allvarligt, den här flaskan innehöll inget annat än frukt! Jag är fortfarande imponerad.


Flaskan dracks ur ganska snabbt.

Det finns flera olika smaker, men den här med äpple, mango, banan, apelsin, citron och passionsfrukt var den som lockade mig mest.


De olika smakerna ser ut så här. Bilden är härifrån.

Så ta och prova vettja!

När det snöar på så rejält som det gör idag (dasslock i en strid ström) är det skönt att vara inne och pyssla. Ingen promenad idag, tack. Något som är riktigt trevligt att pyssla med när det är stanna-inne-väder är ju att baka, vilket jag inte gjort på länge. Idag blev det äntligen av! Lite bröd till att börja med och sedan vinbärskaka. Limporna jag bakade är gjorda efter ett gammalt hemkunskapsrecept som håller än. De är enkla och går snabbt att göra, vilket passade mig bra eftersom jag haft ett ganska långt brödbakaruppehåll och ville mjukstarta lite lagom lätt idag.

Det du behöver
♥ 50 g jäst
♥ 1+4 dl fingervarmt vatten
♥ 2 msk sirap
♥ 1 tsk salt
♥ ev 1 msk brödkryddor (fänkål, anis eller kummin)
♥ 7 dl rågsikt (man kan byta ut 2-3 dl mot en eller flera grövre mjölsorter, jag brukar ta grahamsmjöl)
♥ 7 dl vetemjöl

1. Smula jästen i en bunke.
2. Häll 1 dl fingervarmt vatten på jästen och rör om tills jästen har löst sig.
3. Häll på resten av vattnet, sirap, salt och ev brödkryddor.
4. Arbeta ner rågsikt och ev grövre mjölsorter.
5. Tillsätt vetemjöl och arbeta ihop snabbt.
6. Ta upp degen på bakbordet på en gång och knåda ihop två limpor.
7. Lägg limporna på en plåt och skjtuts in i en kall ugn, på nedersta falsen ska de vara.
8. Sätt på ugnen på 200 grader och grädda limporna ca 30 min.
9. När de är klara tar du ut dem och lägger dem på ett galler. Vill du ha en mjuk skorpa virar du in dem i en bakduk.

Som sagt går de ganska fort att göra, i och med att man hoppar över jäsningarna. Inget lyxbröd, men det duger minst lika bra som köpebröd.

På tal om det här med att vi nu för tiden har gott om utrymme hemma... Är det ett tecken på lathet eller är det för att vi tillhör den delen av befolkningen som överanvänder mobilens SMS-funktion över lag när vi hemma SMS:ar varandra istället för att leta upp den andre?

I ett och ett halvt år bodde Jan-E och jag i en mysig etta. Inte så mycket utrymme, men det bekom oss inte så mycket. Det var liksom ingen idé att ens försöka bli irriterad på en sådan sak, det var ju vårat boende, det skulle inte hjälpa att sura över det. Och det var ju inte ens ett problem. Sedan flyttade vi ju som bekant till ett litet hus i Hjulbäck och plötsligt har vi nu tre rum, ett kök, ett par toaletter och ett halvrum att vara i. Vilken skillnad! Man kan vara för sig själv om man vill det. Man kan gå och lägga sig utan att vara i samma rum där den andre spelar datorspel. Man kan båda två gå på toa samtidigt, på varsin toalett. Och så vidare... Men jag måste säga att i början var det nästan lite jobbigt. Jag var ju van vid att alltid vara på samma plats som Jan-E, på det förra boendet fanns det liksom inget val. Jag hade honom i närheten jämt, och helt plötsligt kunde jag nu vara ensam. Ensam när jag gick och lade mig, ensam när jag satt vid datorn, ensam när jag åt mellanmål... Det kändes inget vidare och jag letade ofta upp (ja, här är man ibland tvungna att leta efter varandra!) Jan-E eller uppehöll honom när han skulle iväg till något annat rum.

Nu har jag dock vant mig och istället börjat uppskatta att kunna få sitta för mig själv några timmar.  Det är skönt med lite egentid ibland, även om jag trivs fantastiskt bra i hans sälsskap. Men nu börjar jag faktiskt sakna honom lite... Kanske dags för gemensam kvällsmat och lite Vänner?

Los padres är här i helgen och hälsar på. Mor och far, alltså. Äiti ja isi. Idag stod det lite spontan borlängetur på schemat. Eller ja, det stod nog i och för sig inte på schemat eftersom det var spontant. Vi hann med lite Clas Ohlson (hallå, vi är i Dalarna) och Tulavippan på vägen och väl i Borlänge blev det mat, Jysk och Kupolen. Det blev en del saker med hem i bilen, så som en köksstege (äntligen!) med pepparkaksdegspartier, pussel och te. Ja, bara nödvändigheter som ni ser. Något som inte följde med hem var en jätte, jätte, jätte, jättefin klänning från Indiska. Den satt inget vidare, jag såg vansinnigt gravid ut i den. Det kändes inte särskilt smickrande. Inte för att jag tycker att det ser fult ut att vara gravid, men mer är att jag faktiskt inte är det... Åh, vad jag önskar att den suttit bra på mig! Den var verkligen sjukt fin och dessutom på rea, men den fick snällt stanna i affären. Och inte heller den här härliga puffen som jag hittade inne på Kuckelikana fick följa med hem.


Puffen är från Rice och bilden är härifrån.

Helt underbar, men inget som vi i nuläget behöver. Lite smått dyr var den också. Well, well. Det var ändå en trevlig sväng. Sen blev det smaskig veg-lasagne med vitlöksklet och glass till efterrätt här hemma. För alla utom Jan-E som fick jobba. Stackare. Men lugn, bara lugn: det finns kvar till honom också!

Idag blev det hastigt och lustigt en frisörtid inbokad. Det behövde mina slitna toppar kan jag säga! Eller, det var väl inte de som behövde det, utan resten av håret behövde väl få nämnda toppar avlägsnade... Luggen blev denna gång rak och benan blev i mitten. Bad om lite uppsättningsråd, ett av tipsen jag fick ser ni på bilden. Får se om jag lyckas få till det lika bra själv här hemma sen...

Som ni ser blev det inga drastiska förändringar, nu gäller det bara att vänja sig vid att ha mittbena igen och att försöka få bukt med luggen när väl den proffessionella friseringen släpper. Dock ser jag ut att vara tolv igen, men jag vet inte om vi kan skylla det på frisören.