Arinya

Jag är inte alltid så förtjust i mitt känsloliv... Jag är ju verkligen en känslomänniska, vilket märks ganska tydligt, om inte annat så för mig själv. Jag är inte duktig alls på att stänga av känslor och de påverkar mig ganska mycket; på gott och ont. För det mesta sätter sig känslorna rent fysiskt i kroppen, vilket inte alla gånger är superkul även om det helt klart har sina fördelar också. Den senaste tiden har känslorna växlat i ganska hög fart, även om de har hållit sig på samma sida av skalan. Det börjar bli ganska tröttsamt nu och det känns som att det inte är någon idé att ta känslorna och måendet på allvar, för om en stund har vinden vänt igen. Håhåjaja... Det är nästan så att jag börjar misstänka att det är något kemiskt/biologiskt eller något.

Och så en bild på det, eftersom jag tycker det varit lite väl många bildlösa inlägg den senaste tiden. Bilden hittade jag här och har kanske inte en direkt koppling till texten, men den är fin...

Nu har visserligen snön slaskat bort, men julstämningen har börjat gro och den ger inte upp så lätt! Vi har inte hunnit julpynta så mycket hemma, endast adventsljusstaken har hittat sin plats, men det kommer... Jag är så sugen på att börja med allt julbakande snart! Jag har planerat att jag ska hinna baka ganska mycket: pepparkakor, kola, knäck, lussebullar, morotslåda, kålrotslåda, köttbullar och julstjärnor. Dessutom skulle det vara kul att prova något nytt, kanske göra egen glögg? Vi får se hur det blir i realiteten, kanske hinner jag inte göra allt jag vill. Men det är ok, för det är ju inte det som är poängen, vilket jag på senare år insett mer och mer. Eller tja, man har väl mer eller mindre vetat det jämt, men det är ju inte alltid det har känts så. Speciellt inte när man var liten och det var så otroligt kul att få julklappar och man bara måste ha dittan och dattan i matväg för att det skulle bli en riktigt jul, snön var tvungen att infinna sig och man skulle prompt titta på Kalle Anka. Nu, nu är jag så glad för att jag genuint känner att det är ok om det inte finns någon julgran, om skinkan smakar konstigt eller om jag inte får några julklappar. Det jag vill är att träffa nära och kära och bara mysa, njuta av julefriden och förundras över vad många av oss faktiskt firar: att Gud kom till jorden, som en liten nyfödd människa i de enklaste förhållanden.

Igår, på kvällen den första advent, kom snön. Så nu är det vitt och vintrigt här i Leksand. Inga bilder på härligheten just nu, sitter på biblioteket och kameran ligger hemma med fullt minneskort. Men ni får tro mig på mitt ord: fint är det! Och kallt...

Det är lustigt vad mycket normer man förväntas uppfylla, så mycket folk tar för givet om en själv... De senaste åren har jag både nu och då fått frågan om jag har barn (tycks vara en vanlig "fikarumsfråga") eller om jag är gravid. När jag svarat nej är det inte ovanligt med repliken: Men du är ju så ung, du hinner, eller något annat som på något sätt signalerar samma sak. Alltså om jag inte redan har barn så lär jag få det, ingen fara. Jaha?

Jag har lite börjat irritera mig på att få den sortens frågor. Igen. Förut handlade det dock mest om det rent ytliga, men nu stör jag mig mer på just normerna, attityderna och förväntningarna bakom frågorna. Jag stör mig på det faktum att jag förväntas skaffa barn. Att jag förväntas både vilja och kunna skaffa barn. Det verkar inte som att det i folks ögon verkar finnas något alternativ: är jag inte redan mamma kommer jag att bli det inom en ganska snar framtid.

Jag vet att jag inte är ensam om det här, speciellt inom mitt yrke är det vanligt att få frågan. Jag pratade för ett tag sedan med en kollega som har upplevt det hela på samma sätt. Alla tar för givet att både viljan och förmågan finns att bli mamma. "Mamma"... Är det just det grejen är förresten? Det handlar kanske inte om att bli förälder, utan att man som kvinna ska bli mamma? Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag tänkte på det när Jan-E berättade att han pratat med en trevlig tjej på planet hem från London. Hon hade frågat om han hade några barn och när han svarat nekande frågade hon om han ville ha barn. Hon tog det inte för givet att han ville bli pappa.

Jag har inte några djupare studier än så att luta mig emot, men jag började fundera lite när jag hört Jan-E berätta om den händelsen: är det så att kvinnor oftare förväntas få barn än att män förväntas få barn? Kan det vara så att kvinnor är starkare förknippade med mammarollen än vad män är med papparollen? Jag menar, kvinnor ses ju traditionellt som mer mjuka, omhändertagande och vårdande, påverkar det folks kollektiva - och antagligen undermedvetna - förväntningar på oss?

Är det så? Och gör det något?

Jag vet i alla fall att jag börjar tröttna på att pressas in i en form tillsammans med alla andra. Jag kan förstå att om man själv har barn och tycker att det är en stor och fantastisk del av ens ens liv, att man då vill att alla andra också ska uppleva det härliga. Men nog måste det väl ändå finnas en förståelse för att vi inte är likadana allihop? Visst, jag gör säkert likadant omedvetet: tar för givet att alla sett den eller den filmen, att alla tycker om pannkakor, att alla är emot främlingsfientlighet... Så vem är jag att klaga, egentligen? Jag borde väl sopa rent framför egen dörr först, som det heter, men jag kan inte låta bli att tycka det är fel att jag - i egenskap av kvinna - förväntas vilja och kunna bli mamma. Det är vad jag tycker, oavsett om jag blir mamma imorgon eller aldrig.