Arinya

Från och med idag och en vecka framåt är jag gräsänka, Jan-E drar nämligen till London med min svärmor. Kul, jag är verkligen glad för deras skull och hoppas de får en fantastisk vecka!

Under tiden tror jag att jag ska njuta av stillheten och lugnet här hemma, när jag inte jobbar så klart. Kanska ska jag spana in det nyrenoverade badhuset som öppnar på måndag. Mest är jag väl egentligen ute efter bastun där, längtar verkligen efter ett redigt bastubad!

Jag är lite kluven. Som ni säkert vet är inte alla dagar i livet färgsprakande och ljusa, ibland är de grå eller rent av svarta. Så är det, inget konstigt med det. Men hur mycket sådant ska få leta sig in i bloggen egentligen? Som nu: jag är inte direkt på topp och vill bara lägga mig ned och dra något gammalt över mig (vilket jag också gjort). Vill jag då skriva om hur jag känner mig och varför? Det tar ju lite emot eftersom alla med tillgång till internet faktiskt har möjlighet att ta del av det, även om alla inte gör det. Att för mig okända människor läser det har jag väl inga problem med, inte heller att mina vänner som känner mig gör det. Däremot alla där emellan, de som vet vem jag är men bara känner mig ytligt. Vissa saker känns lite för privata för att man ska bjuda på dem till folk man träffar genom jobbet, har som en facebook-kontakt men inte mer, kompisars kompisar osv. Förstår ni hur jag menar?

Sen har vi den andra sidan. Jag vill inte ge sken av att jag har ett liv på räkmacka utan mulna dagar. Det är ju många i bloggosfären som bara väljer att visa sin mest smickrande sida, vilket så klart är helt förståeligt. Jag vill inte göra det, för även om de flesta nog vet att det finns mer än den fasaden som visas upp så känns det lite falskt att bara visa upp det finputsade. Jag menar verkligen inte att klanka ned på de som valt att hålla en del av privatlivet utanför bloggen, jag pratar bara utifrån mig själv nu.

Så det är lite knepigt det där, att vara öppen och ärlig men inte för självutlämnande. Balans är ju ofta svårt. Samtidigt som jag hoppas att min blogg ska kunna spegla vem jag är så mycket som möjligt vill jag ju inte direkt blotta min själ. Allt som oftast är ju det här en envägskommunikation, även om jag får lite kommentarer ibland. Jag kan ju bara hoppas att det jag skriver uppfattas så som jag menar det, jag har liksom ingen möjlighet att ha en dialog med dem som väljer att läsa det jag skriver.

Äh, vad jag egentligen ville ha sagt var väl att jag är lite nere nu... Utan förklaringar eller någonting. Punkt.

Jag rotade lite i gamla lådor idag, försökte sortera lite i den enorma mängd saker vi har stående i gästrummet. Jag hittade bl.a. en massa skolsaker från min tid på tolklinjen. En av sakerna var den första skolkatalogen. Så här såg jag ut någon gång under mitt första år på Västanvik, alltså för ca fem år sedan. Jag undrar lite över minen...

Jag sökte ju ett jobb här för ett tag sen, som jag nämnde lite hastigast. Ett tolkjobb, ett vikariat på sex månader. Tjoho! Nackdel: Jönköping. För er som inte vet kan jag säga att det är ganska långt bort, i klass med min hemstad ungefär. Så, sex månader långt hemifrån men med drömjobbet. Svårt val, kanske inte för alla men för mig. Nåja, jag sökte som sagt, tänkte att jag kan ju grubbla mer om de överhuvudtaget tycker att det är jag som ska ha jobbet. Sen våndades jag lite, för jag visste att om jag skulle bli erbjuden jobbet skulle jag ångra mig jättemycket om jag inte tog det, men det skulle samtidigt vara riktigt jobbigt att vara hemifrån och borta från Jan-E ett halvår, hade varit bättre om man bara behövt välja en av dem...

Nu behöver jag varken våndas eller grubbla längre, för jag fick inte jobbet. Lite tråkigt på ett sätt, det hade ju varit kul att bli erbjuden det, men samtidigt väldigt skönt att slippa välja. End of that story...

Igår skickade jag in en inlämning i serie-kursen. Den handlade om fördomar i serier, rasism och hur olika folkgrupper presenteras i serier. Ibland formulerar jag mig lite dumt, vilket jag inte alltid märker förrän efteråt. Nedan följer de sista raderna i min inlämning...

Även om människosyn på ett sätt inte är det centrala lyser som sagt attityden till olika grupper igenom även hos Spiegelman. Mest tydligt blir det kanske i den så motsägelsefulla sekvensen när Art, Françiose och Vladek plockar upp en färgad man som liftar (II, s.99), då en del av rasismens problematik tas upp: det är inte alltid svart eller vitt.

 

"Det är inte alltid svart eller vitt"? Håhåjaja... Dessutom skrev jag någonstans i inlämningen att Hergé (Tintins tecknare) var färgad av sin tid.

Idag är jag hemma, utan plugg. I ett stökigt hus. Så ni kan ju gissa vad jag har tänkt göra idag... Ska bli skönt när det är klart! Då blir det fredagshäng med maken, gott att äta och någon bra film. Är det tänkt i alla fall, vi får väl se hur det blir i verkligheten sen. Nåja, ha en bra fredag, allihop!

Jag kan inte låta bli att lägga upp en till bild på min snygging till man!

Jag sa ju att jag skulle berätta om lajvet jag var på nu senast. Tja, bättre sent än aldrig...

I verkligheten var vi i en liten lajvby mitt ute i skogen någonstans utanför Ludvika. Lajvet hette När vinden vände och var ytterligare ett lajv i Thule-kampanjen, tidigare har jag varit på bl.a. Den svarta nyckeln och Vid vägens ände, det bästa lajvet var dock Tuonelas port som vi var på bara ett par veckor innan vi gifte oss, Jan-E och jag. I vilket fall, När vinden vände utspelade sig som sagt i en liten by, närmare bestämt Rödesta i Gedanien. Rödesta tillhör ett område som varit ockuperat i nio års tid. När lajvet utspelar sig har byn blivit mer eller mindre fri efter flera års förtryck, men allt är inte frid och fröjd för det. Det är nu saker och ting rörs upp som mer eller mindre har legat precis under ytan de senaste åren: vilka har stått på Furstens (alltså den ockuperandes) sida? Vissa har ju samarbetat mer eller mindre öppet med fienden, andra har i lönndom varit anslutna till motståndsrörelsen. En del kräver tillbaka egendom som varit förlorad i och med ockupationen, vad händer när någon vill återta huset du bor i? Vissa i byn är satta där av de furstliga, vad har de för rätt att bo kvar? Som om det inte är nog med alla interna stridigheter kommer även ett alliansfölje (Alliansen är motståndare till Fursten) till byn och ställer allt på ända på mer än ett sätt.


Foto: Jan-E

Jag spelade en roll som heter Aino, en kvinna från Talvala (ungefär som ett vikingatida Finland) och som bor hos en annan talvisk familj i byn. Att berätta om allt som hände under lajvet skulle ta så sjukligt mycket tid i anspråk, så jag tror faktiskt att jag hoppar över det. Ni får istället tro mig på mitt ord att jag hade hur kul som helst! Det var ilska och gråt, vattenhämtande, allvarliga samtal, glada myskvällar fyllda med sång vid elden, vild flykt ut i skogen, skratt och skoj, vardagligheter och tissel och tassel - allt blandat i en salig röra!


Jan-E:s roll Björn, rotemästare för en grupp bondesoldater.

Visst hade lajvet sina nackdelar, bl.a. att det var ohyggligt kallt och att jag aldrig riktigt får i ordning det här med mitt matintag på lajv, men det var helt klart värt det! Fantastiska arrangörer och lika fantastiska deltagare gjorde det här till ett riktigt bra lajv. Jag tyckte dessutom att det var kul att få spela Aino igen, som jag spelat en gång tidigare. Får se om det blir någon mer gång, det hade varit kul men man kan ju inte låte henne dyka upp titt som tätt på alla möjliga platser och sammanhang i Thule, någon måtta får det ju vara.



Fotona jag har lagt upp här är alla tagna ett par dagar efter lajvet, men vill ni se bilder tagna direkt efter lajvet rekommenderar jag att gå in på thulekampanjen.se och klicka på den stora bilden till höger så kommer ni till albumet för När vinden vände.

Aino ser efter Minna och Vasti. Troligtvis kommer hon aldrig att återse dem igen. De som varit hennes familj under ett och ett halvt års tid. Hon vänder sig mot Irja som står kvar och ser efter sin älskade syster som nu är som uppslukad av skogen och dimman. Aino vet att Irja känner sorg, men förhoppningsvis ska Torbjörn kunna vara till tröst. Aino lägger armarna kring Irja och även Hildur förenas i deras omfamning. Kriget är grymt vilken sida man än står på.

 

Hemma igen. Skönt! Men det var sannerligen inte lätt att ta sig hem den här gången. Jag hade sett fram emot att få resa smidigt och bekvämt med tåg den här gången (när vi åkte ner tog vi buss). Det gick så där... Visst fick jag åka tåg. Lite grann. Jag fick även åka med två ersättningsbussar och en taxi. Lite sur var jag ett tag, men vi kom ju trots allt hem till slut.

Och nu är jag då hemma. Kallt är det, men vi har satt på några element, så sovrummet är inte längre det köldhål som det har utvecklats till under hösten. Det finns att göra, som vanligt i vårat smått kaotiska hem. Och jobb finns det också att ta tag i idag, kul! Så nog håller jag mig sysselsatt alltid. Och om jag mot förmodan skulle få lite långtråkigt kan jag ju alltid plugga lite, ta en promenad, sy eller grabba tag i teckningsblocket. Ah, hemma...!

För övrigt har vi idag en ganska boråsisk höstdag: grått, kallt och blött. Det är som gjort till att sitta inne och sörpla te under en filt, och även om man inte gör det blir det ändå en slags mysig stämning. Nåja, nog babblat, dags att ta tag i det som ska göras!

Nu i helgen ska jag ut och flänga igen. Göteborg för tredje gången i höst, det är ta mig tusan rekord! Men som alltid finns det en bra anledning, den här gången är det några som ska gifta sig. Och så ska vi passa på att träffa en vän som jag ser alldeles för lite av nu för tiden.

Så imorgon blir det en hel del tågåkande. Får se hur det blir till att fördriva de timmarna, jag blir ju ibland lite åksjuk av att läsa. Och förresten, imorgon får vi se vem som får boken också! Om det skulle vara så att jag inte lyckas få tillgång till dator vid klockan tolv imorgon så ska jag försöka fixa det så fort som möjligt, men det är till klockan tolv man har på sig i alla fall. Det har inte varit en så enorm efterfrågan hittills, vi får se om det är någon som droppar in i sista minuten.

Just nu sitter jag som bäst och mumsar i mig en hyfsat oglamorös frukost framför datorn. Halv tio, senast, ska jag sticka iväg. Troligen kommer jag hem runt sju ikväll. Däremellan är jag inbokad på sammanlagt fyra och en halv timmes jobb. Det är inte så att det är en massa dötid mellan uppdragen, snarare en hel massa körtid. Så kan det vara... Sen blir det nog Projekt Röja Upp Hemma. Vi ska bort i helgen, samtidigt som vi får besök här hemma. Ekvationen går inte alltid ihop, men det får gå ändå.

Nu har frosten slagit till rejält. Vackert är det, men det är ingen höjdare att skrapa bilrutorna...
















Några stackars blommor kämpar fortfarande.

Ja, förra helgen blev skön... Jag vet inte när jag senast njöt av en lördag så mycket som i helgen! Åh, det var precis vad behövde. Ensam hemma, i lugn och ro utan några måsten. Jag njöt i princip av allt den dagen. Att ligga i sängen, borsta håret, äta, kura ihop sig under en filt i soffan... Jag kunde verkligen närvara i allt jag gjorde och göra det i min takt utan att ha andra tankar som pockade på uppmärksamheten. Jag behövde inte prestera något, och det gjorde jag inte heller. Däremot läste jag mycket. Kvällen innan började jag läsa en bok och på lördagen kunde jag inte sluta, jag läste och läste och läste. Till slut tog boken slut och jag lade ifrån mig den med en fridfull och lycklig känsla. Vilken bok! Jag har aldrig förr blivit så utmanad i mina invanda föreställningar och och fått helt nya, underbara perspektiv av en skönlitterär bok. Den måste jag läsa igen tänkte jag direkt efter att jag läst ut den. Den måste alla läsa! tänkte jag sedan.

Eftersom det inte var min bok kilade jag häromdagen in på bokaffären i Leksand och köpte mig ett eget exemplar. Och ett extra faktiskt. Den tänkte jag skänka vidare till någon. Jag tycker att alla skulle få möjlighet att läsa den här boken, men det är lite svårt för mig att köpa och dela ut den boken till varenda människa jag möter. Istället gör jag det i liten skala: delar ut en bok och hoppas att den i sin tur ger ringar på vattnet.

Jag är mycket medveten om att jag inte har beskrivit handlingen i boken, men jag vet inte hur jag ska göra det på ett rättvist och nyanserat sätt och utan att avslöja allt för mycket. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord att den absolut är läsvärd. Tja, eller googla.

Här sitter jag och skriver på min blogg när jag egentligen borde skriva klart min inlämningsuppgift i serie-kursen... Av någon konstig anledning är jag alltid ute i sista minuten, att jag inte lärt mig något av min totalt 16 år (exkl distanstansstudier) i skolan? Eller så kanske det är just det jag har gjort, lärt mig hur jag ska göra alltså. Kanske presterar jag bäst under lite press? Kanske är det så, men jag tror ärligt talat att det mer beror på "svårt att få tummen ur"-syndromet. Så då blir det som vanligt så här, jag sitter och skriver samma dag som eländet ska in och inser att jag har vansinnigt svårt att anpassa mig efter den föreskrivna längden på inlämningen. Håhåjaja... Tur att det är ett intressant ämne, det är allt jag säger!



För den nyfikne kan jag tala om att dagens inlämning handlar om hur tid, rörelse, känlsor och sinnesförnimmelser gestaltas. Det vi ska hämta exempel ur är Spökstaden (Lucky Luke) av Morris & Goscinny och Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag är för övrigt väldigt glad att jag blivit "tvungen" att läsa något av Hemmingsson, förut har jag helt enkelt inte känt mig tilltalad av ytan, av estetiken i hennes bilder (den är ganska grov, rå och vid första anblicken helt enkelt ful tyckte jag), men börjar man läsa upptäcker man en hel del tanke och känsla. Även om det är en ganska dyster stämning som dominerar i bild och ord blir man på något sätt ändå lite glad. Det finns tack och lov lite komik i de flesta sidor av livet!


Bilden är härifrån och återfinns i Jag är din flickvän nu.

Jag är din flickvän nu består av en hel del så kallade enrutingar (se exemplet ovan) och en del kortare berättelser på 1-2 sidor och ett par enstaka, lite längre berättelser också. Rekommenderas starkt! Och nu ska jag fortsätta med min inlämning...