Arinya

Nu kanske någon undrar varför jag inte lade upp någon bild på vår lilla knodd i det förra inlägget. För vem vill väl inte visa upp sitt lilla underverk? Ja, jag vill gärna visa alla vilken fantastisk liten skapelse hon är, men inte på internet. Jan-E och jag har kommit fram till att vi inte ska lägga upp bilder på vårt barn på nätet. Anledning? Tja, lägger jag ut något på bloggen, Facebook, (min vansinnigt inaktiva) Bilddagboken eller liknande, då kan vem som helst se och använda bilderna. (Om jag nu inte lösenordsskyddar bloggen osv.) Dessutom handlar det lite om integritet: kommer Lea om tio-femton-tjugo år tycka att det är ok att det ligger ute en massa bilder av henne på internet, utan hennes medgivande? Visst, nu är hon fortfarande en bebis, hur farligt kan det vara osv... Men någonstans får man dra gränsen om man nu tar ett sådant här beslut, och vi har valt att göra så här. Punkt. Sen kan folk tycka att vi överdriver, är omoderna och allt sådant, men det är trots allt vi som är hennes föräldrar och vi vill så klart försöka göra det vi tror är bäst för henne.

 

Hur resonerar ni - med eller utan barn - kring det här?

 Ni som har läst min blogg kommer nog ihåg att jag blev gravid för ett tag sedan. Och gravid kan man ju inte vara hur länge som helst, faktiskt. Så den 11 oktober kl.17:24 var det helt klart slut på graviditeten, för då föddes vår Lea. Hal, ihopknölad och inte så väldans söt. Men tänk, äntligen var hon hos oss! Vår Lea, som funnits med oss längre än nio månader, hon är hos oss nu.

 

De här sju veckorna har gått så sjukt fort, samtidigt som de innehållit de långsammaste av minuter... Hon är det underbaraste lilla knyte som finns, samtidigt som man ibland kan bryta ihop över skrik, mjölksyrearmar, hunger och utebliven sömn. Ibland undrar man hur sjutton det är meningen att man ska gå ur det här med förståndet i behåll, men i nästa stund ler hon stort med hela ansiktet och man kan inte göra annat än att le minst lika stort tillbaka medan hjärtat smälter en aning. Jag vet: idel klyschor... Men ack så sanna!

 

Jag tror att jag nog har landat lite i det här med att ha fått barn, även om det fortfarande känns märkligt att se sig själv som en mamma. Men nu är jag det. Nu är jag Leas mamma.

 

 

 

Se där, jag är tillbaka på bloggen igen efter fyra månader. Jag har faktiskt funderat ganska länge på att återvända, för det har ju liksom inte saknats saker att skriva om (mer om det sen), men däremot har det saknats tid och ork. Det där som malde på innanför pannbenet och som gjorde att jag kände att jag behövde en paus från bloggen maler fortfarande, men inte så aktivt.

 

Även om jag är tillbaka så kommer jag nog inte rivstarta bloggen och köra på i några högre hastigheter. Det blir med andra ord ungefär som förut: inlägg publiceras när det finns tid, ork och inspiration (tre saker som jag verkligen önskar mig mer av!). Risken finns att det inte blir någon jättestor variation på det skrivna, vi får se. Nåja, den som vill får läsa, inget tvång här inte.

 

Slut på meddelandet.