Arinya

Igår klippte vi håret på Lea för första gången. Hon har en hyfsat redig kalufs mitt på huvudet (där bak har hon istället en avskavd, kal fläck) som visserligen var fin, men en del hårstrån var så långa så de letade sig ner till ögonen. Dags för sax, helt enkelt. Det var en rejäl bit som åkte av och inte blev det särskilt snyggt heller. Jag försökte putsa till lite med saxen idag, men det är svårt att klippa en bebis, även om hon sover... Men men, snyggt eller inte, nu hänger det inte ner i ögonen på henne i alla fall.

 

Men hon påminner faktiskt lite mer om Björn Hellberg nu än innan vi klippte henne, det kan jag nog påstå.

 

Jag skulle vilja skriva "äntligen lördag!", "åh, vilken soft dag", "här sitter jag och gottar mig och njuter av livet" eller något liknande. Visst, det är lördag och vi är hemma alla tre. Det är en hyfsat lugn dag. Men humöret, ack humöret. Jag läste en grej på nätet och pyyyyys, där gick luften ur mig. Nu känner jag mig liksom bara bläh och opepp. Typiskt. Helger är väldigt efterlängtade i den här familjen (som i de flesta andra), för då är Jan-E ledig och behöver inte jobba och jag kan dessutom göra annat än rikta hela mitt fokus på att ta hand om Lea hela tiden, istället kan jag ägna mig åt nöjen som att vika tvätt eller dammsuga. (Ärligt talat har det nästan blivit som nöjen nu för tiden. Hjälp...!) Eller för all del umgås med Jan-E, baka, slöa eller vad helst annat.

 

Men nu sitter jag alltså här och har varken lust eller energi att ta mig för något. Vilken lördag, va?