Arinya

 

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och anmält mig till Donationsregistret! Egentligen fattar jag inte varför jag inte gjort det tidigare, det är ju en jättebra grej att registrera sin inställning till organdonation, oavsett om man vill donera eller inte. För så är det, man kan faktiskt registrera att man inte vill donera sin organ och vävnader också, själva poängen är att faktiskt få det på pränt så att om det väl blir aktuellt att veta om du hade velat donera eller inte - ja, då står det klart och tydligt i registret! Hur bra som helst!

 

För mig känns det ganska självklart att donera, även om själva tanken känns lite skum om jag ska vara ärlig... Men om någon annan eventuellt skulle ha nytta av mina organ när jag själv inte längre behöver dem, varsågoda! Är du själv sugen på att donera - eller att inte göra det - kan du gå in på livsviktigt.se Där kan du läsa om vad donation innebär, hur det funkar, personliga berättelse och vanliga frågor. Du kan också ta ställning till om du vill donera eller inte. Det finns ju också andra sätt att ta ställning: du kan fylla i ett donationskort att ha med dig i plånboken och du kan också informera dina närstående. Personligen tror jag att Donationsregistret är det smidigaste och säkraste sättet att ta ställning. Jag menar, det är inte alltid man bär runt på ett donationskort och det är ju inte säkert att ens närstående kommer ihåg ditt ställningstagande i just det ögonblicket det krävs.

 

Så ta ställning! Oavsett om du vill donera eller inte, registrera ditt ställningstagande!

Alltså, är det bara jag som inte riktigt fattar var i almanackan vi faktiskt redan är? Har lite svårt att vänja mig vid att det är 2014 nu, och att det dessutom är februari! När folk pratar om olika datum i mars och kommenterar att det är om ett par veckor, då blir det liksom lite fel i hjärnan för mig. "Vaddå, det är ju om typ en månad?!" Ja, jag hänger då verkligen inte med i svängarna just nu...

Ibland känns det ju lite onödigt att blogga, det finns ju redan en hoper människor som skriver så himla smarta och kloka saker! Svårt att matcha det liksom :)

 

Det som jag vill dela med mig den här gången är något som UnderbaraClara skrivit angående det här med pengar och barn, vad man faktiskt skulle kunna prioritera. Det är ju många som tycker att det är självklart att man ska fixa ett sparkonto till sin lilla avkomma, pengarna ska samlas på hög och sedan användas till körkort, bostadsrätt, jordenruntresa eller annat trevligt. Dock måste en del familjer prioritera, man kanske inte kan lägga pengar både på basala och nödvändiga saker, "vardagslyx" som tex ett besök på djurparken, leklandet osv och dessutom lägga undan hela barnbidraget på sparkontot. Nä, vänta! Jag behöver ju inte sitta och skriva det här - det har Clara redan gjort! Klicka in på hennes inlägg Barnen och kapitalet och läs några kloka tankar. Sen måste man ju inte hålla med, men det kan vara bra att få ett lite annat perspektiv ibland också.

Det här med feminism kan vara lite knepigt. För många är det självklart att kalla sig feminist, medan andra hellre skulle stoppa huvudet i en slaskhink. Typ. Jag själv är feminist. Men det har inte alltid varit självklart. Jag har alltid, ända sedan barnsben, tyckt att jämställdhet är något vi alla bör sträva efter. Orättvisor är ju fel, right? Dock har jag inte velat kalla mig feminist förrän på senare tiden. Jag har förändrats och min syn på jämställdhet, feminism, kvinnligt och manligt har gjort en rejäl resa!

 

När jag var yngre kallade jag mig inte feminist, det var ju bara läskiga manhaftiga kvinnor med orakade armhålor och som hatade män som var feminister. Nej, jag tyckte ju att alla var lika mycket värda, så jag kallade mig humanist istället. Tja, jag hade ju missuppfattat betydelsen både av vad en feminsit är och vad en humanist är! Men jag tror att det nog är ganska vanligt, det där med att missuppfatta och inte riktigt ha greppat begreppet. För jag får intrycket av att det idag är många vuxna som har samma bild av feminister som jag hade när jag var - låt oss säga - tolv år. Men det är kanske inte så konstigt, man har sina förutfattade meningar och ser ingen poäng i att ta reda på mer, för man "vet" ju redan.

 

De senaste åren har jag blivit mer intresserad i jämställdhet, läst mer, funderat mer. Förstått mer. Förstått vad feminism egentligen betyder och insett att det ju är ett ord för precis det jag står för. Jämställdhet är för mig oerhört viktigt, på alla plan. I en relation, på en arbetsplats, i förskolan, ute på stan, i media... Det läskiga är att det liksom är så inlärt hur kvinnor "är" och hur män "är", så vi reflekterar oftast inte över det hela, utan allt bara rullar på i samma gamla hjulspår.

 

Nej, jag är inte ute efter att vi alla ska klä oss i beige, sluta använda han och hon och istället bara säga hen om alla, sluta raka oss och bli typ... tråkiga. Jag är ute efter att alla ska ha samma chanser och möjligheter och att ingen ska bli diskriminerad, förtryckt eller utsatt pga kön.

 

Jag skulle kunna skriva så mycket mer i ämnet, men jag tror att det här inlägget skulle sluta som en riktigt svammelfest om jag inte hejdade mig. Jag ska försöka ta upp ämnet lite oftare dock, det är ju ändå viktiga grejer det här, och nu har jag bara skrapat lite på ytan!

 

Under min uppväxt har mamma bakat en del, och några saker har liksom varit återkommande. Sådant som man inte tänker på förrän man flyttar hemifrån och det inte är någon annan som bakar eller lagar längre. Som mököjä, mammas platta limpor (jag gissar på att de alltid fick jäsa lite väl länge), korvsoppa och Hanna-tädin kakkuja. Och Amerikkalainen suklaakakku! (Översatt: amerikansk chokladkaka.) Det är en lite kompaktare, lite saftigare chokladkaka. Receptet är säkert över trettio år gammalt och har hängt med så länge jag kan minnas! Häromdagen provade jag att själv göra den nostalgistinna kakan. Jag tycker mycket om den, men kanske är det bara för att den har varit så självklar i hela mitt liv, som typ memma på påsk eller kålrotslåda på jul. I vilket fall jag tycker om den och här nedan kommer receptet om du också vill prova!

 

Think outside the box. Eller outside the besticklåda (eller på the besticklåda!), som Lea.

 

Jan-E lägger upp följande statusrad på Facebook: