Min finlandssvenska namne, aka Tidstjuven, har gjort ett inlägg apropå Emma Watsons FN-tal. "
Jämställdhet är allas ansvar" och ja, jag kan ju inte annat än att hålla med. Men det finns ju som bekant alltid människor som ska opponera sig, så även denna gång. I kommentarsfältet finner vi någon som kallar sig Den alldagliga killen och som bl.a. skriver
"att mannen faktiskt glöms bort i den feministiska debatten" och där resten av meningen faktiskt lyder:
"den vita heterosexuella mannen skall nu kuvas och få tillbaka för tider av förtryck". (Det är ok att bli road av citatet. Eller sucka.)
Det är vad den här killen seriöst har för uppfattning om feminism. Eh...? Jag kunde inte låta bli att kommentera, men jag är glad att Maria hann före och på ett lugnt och pedagogsikt sätt förklarade för honom att vi inte är ute efter världsherravälde, utan jämställdhet, alltså att alla ska ha det lika bra. Även några bra länkar slank med, bl.a.
33 anledningar (varför feminism behövs) som jag starkt kan rekommendera. Dock kunde jag inte låta bli att skriva några rader jag också... Den som är intresserad kan ju själv läsa i kommentarsfältet under Marias blogginlägg.
Alltså, det här är ju inga superovanliga åsikter, de dyker upp titt som tätt och det gör mig så trött... Feminismens mål är jämställdhet, det är liksom ganska basic. Nu sitter männen på väldigt många privilegier, typ högre lön, makt, slipper objektiferas i samma - enorma! - utsträckning som kvinnor, inte blir våldtagna i närheten av den utsträckning som kvinnor blir och så vidare i alla oändlighet... Självklart drabbas männen också av patriarkatet och det är inget att sopa under mattan, tex straffas man socialt om man inte är tillräckligt manlig, män blir utsatta för de flesta våldsbrotten (och förrövaren är oftast man), men det gör inte att vi kan sluta kämpa för kvinnors rättigheter. Om du tycker att det pratas för lite om mansfrågor, ta upp kampen, gör något och visa ditt engagemang! Men klaga inte för den skull på att feministerna gör för lite.
Häromdagen kom vi in på att prata SD, Jan-E och jag. Han frågade mig hur det egentligen kändes för mig personligen, andra generationens invandrare som jag är. "Fast, det är ju inte mig de syftar på", svarade jag. För det är det ju inte. Jag ser inte särskilt utländsk ut, svenska är mitt förstaspråk och mitt efternamn låter väldigt inhemskt. Jag är född i Sverige och följer automatiskt de svenska normerna (med vissa undantag) och är i största allmänhet ganska mellanmjölkslagom. SD berör inte mig personligen. Men det berör så många andra. Så många andra som får smaka på nedlåtande uttalanden i bästa fall, i värsta fall en tillbakavisande hand vid gränsen. Diskriminering, att höra hur värdelös man är, att det till och med är önskvärt att man dör...
Men det berör inte mig, jag är ju svensk medborgare från födseln. Så det borde inte spela mig någon roll om SD får mer eller mindre makt. Det finns andra frågor som har mer direkt påverkan på mig. Och det är ju med tanke på sin egen person och sitt eget gynnande man ska rösta nu för tiden, eller hur? Det är i alla fall så det ganska ofta låter. "Få mer pengar i plånboken om du röstar på oss!" är känslan jag får när jag läser om vad en del partier vill. "Du får... Du gynnas... Du... Du..." får jag höra när jag frågar ett av partierna bland valstugorna i Leksand varför jag skulle rösta på dem. Det är bra det, om det skulle vara så att alla i Sverige har det som jag.
Jag vill inte att rasism ska vara ledljus i Sverige, jag vill ha ett öppet land där alla ska få en chans. Visst har vi folk i nöd i Sverige också, men att vi tar hand om dem och folk som flyr undan nöd i andra länder behöver inte vara en motsättning. Jag vill inte att alla girigt ska se efter hur mycket man själv kan tjäna, jag vill att vi lägger resurserna där de behövs, att vi alla hjälps åt att bygga ett samhälle som ger alla råd att leva drägliga liv. För mig är det viktigt att veta att de som behöver stöd får stöd. Att vi tar hand om varandra men också miljön. Att vi alla har samma rättigheter i praktiken, inte bara i teorin. Mina ledord i valet är solidaritet, miljö och jämställdhet. Vad är dina?
Vissa kanske tycker att jag beskriver en flummig utopi, men om vi inte kan kämpa för en bättre värld, då kan vi lika gärna ge upp... Ett steg i rätt riktning är att RÖSTA! Och ta sig en ordentlig funderare på vad det är man faktiskt röstar på.
#imittsverige är en bloggkampanj några större bloggar just nu samlats kring inför valet, och de uppmanar även andra att använda hashtagen i diverse sociala medier. Om du vill läsa vad fler skrivit under hastagen kan du googla eller klicka dig in på bl.a. följande bloggar: Emmas Vintage, UnderbaraClara och Emily Dahl.
Sen sist jag skrev har jag hunnit komma hem igen, men Jan-E har också hunnit bli inlagd på sjukhus och bli sjukskriven, börja sin utbildning och sitt jobb, Lea har börjat sin inskolning på förskolan och mitt jobb har hunnit lägga in en högre växel efter sommaren. Just nu sitter jag på Leksands bibiliotek medan Lea är på förskolan och Jan-E sitter med på ett distansseminarium. Lite rastlös är jag, jag har liksom inget särskilt att göra, sitter mest stand by ifall förskolan skulle höra av sig (hittills har de ju inte gjort det, men det har varit på håret några gånger). Det jag vill låna finns inte inne, har inte ro att sitta och läsa och röstat har jag redan gjort här... Så om jag har lust kanske jag skriver ett blogginläg eller två. Får se. Annars finns det mängder av gallrade böcker här som man kan köpa, kanske ska kika efter en Ture-bok till Lea (eller till Jan-E och mig, vi tycker nog att de är roligare än vad hon gör...).
Ehm, det måste ju vara skitkul att läsa ett sådant här "jag har tråkigt"-inlägg...
