Arinya

I vår väggalmanacka kan man på dagens datum läsa att det idag är sverigefinnarnas dag. Jag känner mig lite träffad, då jag ju är andra generationenes sverigefinne. Kul att vi har en egen dag i almanackan! Eller...? Jag har liksom ingen aning hur denna dag ska uppmärksammas. Ska man fira med syltgris-kalas, sitta och minnas turer man tagit till det ljuva Finland, tycka lite extra illa om SD...? Själv sitter jag här vid datorn med min Suomi-tröja och käkar importerad kanelskorpa, dock inte med någon särskild hänsyn till vilken dag det är...

 

På Wikipedia finns följande att läsa: "Dagen började firas 2011 och från och med 2013 finns den som en officiell dag i den svenska almanackan. Sverigefinnar utgör den största nationella minoriteten i Sverige och dagen ska synliggöra den sverigefinska minoritetens historia, språk och kultur som en del av det svenska kulturarvet."

 

Efter lite googlande har jag kommit fram till att det inte är en dag som uppmärksammas på många håll, men det som händer är lite olika kulturevenemang, typ finsk musik och "kom och skapa din egen vapensköld eller logotyp med en finsktalande konstnär". Inte så konstigt kanske, att detta inte är en jätteuppmärksammad dag i vårt avlånga land, med tanke på att den 1. riktar sig till en minoritetsgrupp och 2. instiftades hyfsat nyligen.

 

Ja, nu vet ni alltså det. Och om ni nu slutligen undrar vad en sverigefinne är, kan jag upplysa om att det helt enkelt är en person bosatt i Sverige med finskt ursprung och finska som modersmål (du kan läsa mer här). Sverigefinskan har en officiell ställning som ett av Sveriges fem (eller sex, beroende på hur man ser på det) minoritetsspråk, och är faktiskt den största minoritetsspråksgruppen. Och vad innebär det då? Jo, man kan ha rätt att få använda sitt modersmål i myndighetskontakter, få möjlighet till tex skolgång på sitt modersmål mm (läs mer här och du vill veta mer).

 

Det var väl dagens allmänbildning det! Slutligen: nedan en sverigefinsk flagga.

 

Nyheter dyker inte upp snabbt här i bloggen minsann. Men årets första och hittills största nyhet är väl helt klart att vi har fått en nykomling i familjen! Lille Vide behagade dyka upp (eller ut...) på självaste nyårsdagen. Det hela kändes lite överrumplande, eftersom varken jag, Jan-E eller hon på förlossningen som vi hade pratat i telefon med trodde att det var förlossning på g. Men se det var det... Vi skulle ju bara åka in till Falun och kolla så att allt var bra med Kiwi, eftersom jag hade börjat få ont, väldigt lokalt, i magen. Det visade sig senare att det faktiskt var värkar jag hade, och årets ditills bästa idé var väl kanske inte att sätta sig bakom ratten och köra typ fem mil i mörker och snöfall... Det var lite kämpigt där på slutet, men är man envis så går ju det med. Ja, när vi varit en stund på sjukhuset kunde det konstateras att det faktiskt var dags, vår doula dök upp och det mesta gick relativt fort. Och så var vi tvåbarnsföräldrar!

 

Nytillskottet heter alltså Vide och är en stadig krabat som på många sätt påminner om Lea i den åldern, men som ändå är en helt egen person. Det är ändå rätt häftigt att redan så små bebisar har sina egna personlighetsdrag, även om det kan vara ganska svårt att beskriva dem. Och häftigt är det också att se hur fort de växer och utvecklas. Vide är en och en halv månad nu och har växt så himla mycket redan. Men han har så klart fortfarande kvar sin underbara babymjukhet och de underbart lena fötterna som aldrig tagit ett enda steg. Och hur trött och grinig man än är, så går det inte att värja sig mot hans fantastiska leenden!

 

Tja, ingen jättespektakulär månad. Vi försökte träffa en del vänner och hänga och ha det bra - vilket vi lyckades med vill jag påstå. Och mitt i alltihopa fyllde våran Lea hela tre år! Fort går det... Jan-E och jag repeterade andning och pratade förlossning en del med vår doula, vilket resulterade i mindra oro och rädsla inför förlossningen - typiskt bra grej! Sen, mitt i en vanlig vecka, drog jag till Stockholm och gick på teater. Jag var tillsammans med Helena på en föreläsning som Lotta Lundgren höll i. Lite starstruck bytte jag några ord med henne efteråt. Jag tror för övrigt att det de flesta av oss kommer minnas efter den förläsningen är kul nu-apan! Sen drog vi ner till syd- och västsverige. Vi hängde lite med farmor och farfar (alltid en så härlig vila att vara med dem!) innan vi drog ner till Halmstad för att träffa Kattis. Det är ju alltid hon som får masa sig upp till Leksand när vi träffas, så nu var det dags att göra något åt den saken. Dock drog vi till Ullared den dagen Kattis var upptagen på annat håll. Ge-Kås på en löningslördag under ett lov, rekommenderas inte... Vi tröståt glass på Riccardos efteråt åtminstone. Tyvärr blev Jan-E sjuk, vilket i och för sig inte stoppade oss i vår framfart att träffa vänner och familj, men det dämpade det roliga en smula så att säga. 

 

Den första november kom vi hem efter våran sydliga, lilla resa - via ett besök hos ett par vänner halvvägs hem. Det har besiktigats bil, bil har lämnats på lagning, det har varit gråtande i bil, byte av bilens däck och så klart en himla massa körande med bil. Sen har jag faktiskt gjort en del saker som jag inte gjort på länge, tex var jag ute och åt med en kompis - bara vi två! Jag har också varit på bio (sista hungerspelsfilmen) med Jan-E, vilket inte har hänt sen Lea föddes! Wow, det kändes så himla lyxigt! Något annat som varit lyxigt har varit att få en heldag hemma, helt ensam. Sen har det ju varit en del gravid-relaterat, typ besök hos barnmorskan och träffa vår doula. Mina föräldrar var på besök en sväng, vilket var väldigt trevligt, även om jag stundtals var trött och grinig. I övrigt har jag varit stressad över ett lajv. Mycket roddande och försöka ordna med det praktiska (bl.a. låna typ hälften av utrustningen, eftersom jag inte var pigg på att sy kläder som ev bara används en gång...) och försöka klura ut roll. Sen kom själva lajvet och jag överlevde.

 

 

Första halvan av december haglar jobben tätt, sen lovar jag Jan-E att ta det lite lugnare med tanke på att jag är höggravid och så... Det krånglas med både arbetsgivarintyg (det är ju alltid en fröjd att vara frilans med flera olika arbetsgivare) och bil (det känns inte allt för härligt när man har en bil som krånglar över tio mil hemifrån, en fredag eftermiddag när de flesta verkstäder stänger, man är jättegravid, hungrig och toanödig och inte alls verkar kunna lösa situationen - tack och lov då för en driftig make som löser det hela med bravur, på distans dessutom!). Vi försöker förbereda oss för förlossningen genom att träffa våran doula, skriva förlossningsbrev, packa BB-väska mm. Äntligen köper vi större säng, som en del av bebisförberedelserna (svårt att bekvämt få plats hela familjen i en 160-säng...). Vi hets-skriver julkort, lagar lite julmat, går på Leas första luciatåg och annat juligt. Själva julafton firar vi tre hemma i lugn och ro. Årets sista dag spenderas med en annan, lika trött, barnfamilj. Det resulterar i en massa god mat och mer skratt än på riktigt länge. Ett väldigt bra avslut på 2015 helt enkelt!