Arinya

Precis som många andra har jag chockats av nyheterna från Stockholm; lastbilen som i full fart körde ihjäl flera personer och orsakade kaos, panik och rädsla. Fruktansvärt. Men svårt att sätat ord på, jag tror inte ens att jag liksom har lyckats ta till mig det hela ordentligt. Kanske för att Stockholm är så långt bort från min vardag, kanske för att hela händelsen är så långt bort från min vardag... Hemskt och ogreppbart.

 

Men samtidigt blir jag varm i hjärtat. Samtidigt får jag hopp. För när det här händer, det fruktansvärda, ställer sig folk tillsammans, ställer upp. Många erbjöd skjuts, öppnade sina hem, hjälpte varandra, stöttade och visade så mycket värme och kärlek! På sociala medier men också ute på fältet, vad jag har förstått. Jag har också uppfattat att polisen gjorde ett fantastiskt bra jobb, vilket så klart skänker trygghet. Visst finns det sådant som jag hade önskat inte behövde vara, tex medias rapportering, ryktesspridning och en del fördomsfulla och hatiska kommentarer på nätet, men det som ändå ger störst intryck efter att detta hänt är den överväldigande värme och solidaritet människor visat. Självklart kan inget av det ändra den oerhörda sorg och tragedi som nu drabbat många människor, men det ger ändå hopp. Och hopp är något vi behöver i dessa tider.

 

 

 

Vårväder med bländande solsken, smältvattenpölar på gräsmattan och den här mamman med för lite sömn i bagaget ("för lite bagage i sömnen" höll jag på att skriva, ni ser ju...). Ja, varför sitter jag här då? undrar jag faktiskt nu. Jag borde gå ut. Passa på. Nu är ärendena på datorn uträttade, jag orkar ändå inte ta tag i några sysslor pga obscent lite sömn och nödchokladen är uppäten. Så, nu går jag ut. Tjingeling!