Arinya

Jahaja, nytt år igen då. 

 

...

 

↑

Det där får symbolisera hur tomt det blev i huvudet när jag skulle försöka följa upp den där första meningen. Just nu har jag inte så mycket att säga om saken. Tanken är att jag i vanlig ordning ska göra en årsresumé, men så långt har jag tyvärr inte kommit än. Jag har tänkt dela lite tankar om det gångna såväl som det nya året, men tycker att det är bäst att köra årsresumén först, så det blir inget av det heller... Och just nu händer det inte så mycket spännande att skriva om, vi är mest hemma och försöker ömsom vila, ömsom ta tag i saker som blivit liggande när vardagen rullat på. Vi firade nyårsafton hemma med bara familjen, det kändes som ett bra val faktiskt. Relativt lugnt och skönt blev det. Nästa dag blev det dock lite mer livat, då Vide fyllde tre år. Så det blev hembakta pizzor (det är ju ändå internationella pizzadagen samma dag!) och på jubilarens begäran gräddtårta. Det blev gäster (varav en delar födelsedag med vår skrutt), det blev sång (Bä, bä vita lamm på Vides begäran) och det blev presenter. Men utöver det finns det nog inte så mycket spännande att rapportera om. Eh, jag får nog återkomma någon anna gång med ett mer genomtänkt blogginlägg.

Och swish så har nästan hela december redan passerat! Visst är det väl ändå den månad som går absolut snabbast? Vi har tagit oss igenom hela sträckan adventssträckan ända fram till julafton, som nu både kommit och gått. Vi hade en bra men intensiv julafton med en kompisfamilj på besök. Det var totalt fem barn i åldrarna fyra månader till sex år, så livat var det! Det är vid sådana tillfällen man märker hur (relativt) litet man bor...

 

Just nu njuter vi av att hela flocken är hemma tillsammans. Inklusive skrik, härj och allmän kaosighet så klart. Alltså, åh! vad jag njuter när att ingen av oss jobbar! När vi få ta saker och ting i vårt tempo (vilket kan betyda pyjamasbyxor till mitt på dagen, eller löjligt tidig frukost (eller två frukostar), hinna pausa aktiviteter för att någon behöver en kram eller konfliktlösning osv) och helt enkelt hinna med varandra istället för att bara försöka få dagen att gå ihop med hämtningar och lämningar, busstider, mattider, tandborstning, amning och stoppa de värsta syskonbråken... Har så svårt att förstå hur småbarnsföräldrar kan få ihop vardagen när båda föräldrarna har heltidsjobb. Tja, det mesta går ju om man måste så klart, men för mig är det lite av ett mardrömsscenario! Men oj, nu kom jag lite ur kurs med den här texten. Jag är helt enkelt väldigt glad och tacksam att vi har möjlighet att vara hemma tillsammans allihopa just nu. Jag ska verkligen vältra mig i julledigheten! Dock saknar jag liiite julledigheterna jag hade innan barn: då man hasade runt i mysiga tofflor, åt julbordsrester och praliner, tog en promenad då och då men i övrigt mest plöjde bok efter bok. Ah, det var tider det! Nu är det istället livat värre, haha! Fast på ett bra sätt. (Ja, och precis som många andra känner jag ett inre tvång att tillägga "men jag älskar verkligen mina barn!", som om någon nu skulle tvivlat på det... Det går ju liksom att känna mer än en känsla åt gången, faktiskt.)

 

Nu är det hög tid att stoppa i sig och ungarna lite lunch (japp, julbordsrester, vad annars?) och sen försöka få iväg oss till Leksand en sväng. Barnen är inte lika förtjusta i långsamt tempo och händelselöshet som jag är, så vi ska försöka få oss lite miljöombyte. De är väldigt duktiga på att sysselsätta sig själva, men det kan vara skönt att få en smula variation när man varit från förskola och skola ett tag och bara hängt hemma.

 

Jag hoppas ni alla får njuta av julen (för det är fortfarande jul ett tag till ju!) på det sätt ni gillar bäst!

 

God hjul,

som vi säger här i Hjulbäck!

 

Ja, nu har det typiskt nog ekat lite tomt här på bloggen igen den senaste tiden. Anledningen heter "ny vardag", då Jan-E:s föräldraledighet är slut för den här gången (tanken är att det blir mer av den varan om ett år igen) och jag således är hemma själv med 1-3 stycken barn, varav en är väldigt liten, i stort behov av omsorg och närhet och sover tyvärr som en kratta om dagarna, och sedan också ett barn som har en härlig period av skrik och raseriutbrott (med "härlig" menar jag "så långt ifrån härlig man kan komma"), och den kombinationen är en smula... energikrävande. Har hänt att jag slocknat vid sju på kvällen. Jag är så himla glad över att Jan-E inte jobbar heltid just nu, det är då ett som är säkert! Nu har vi dessutom haft lite avslastning de senaste dagarna, vilket har varit ljuuuvligt! Snart ska vi dock tillbaka till ordinarie program...

 

Sen går också en del tid åt att förbereda ett jobb som är i antågande. Det är något utöver det vanliga (för mig), med en del förberedelser både vad gäller själva tolkningen men också runtomkring. Det ska bli spännande! Ja, så nu vet ni varför det är lite inaktivt för tillfället, men jag hoppas snart (tja, om ett par veckor i all fall...) ha åtminstone lite mer tid till att skriva här. Ha det så gott tills dess!

... eventuellt bara övergett den ett halvår eller så. Grejen är att det har hänt en del det senaste halvåret och energin och annat har väl inte varit på topp hela tiden. En av de stora anledningarna och en av de stora nyheterna (åtminstone för er som inte känner mig annat än via bloggen) är att vi väntar vårat tredje barn! Jag blev gravid i november och som vanligt var jag sjuuukt trött i början, plus illamående. Det sistnämnda har dock blivit lättare och lättare för varje graviditet, den här gången var ju a walk in the park jämfört med första gången, då jag var tvungen att åka till akuten till slut... Ja, så det här med att ha en bulle i ugnen har ju tagit en del energi och ork, speciellt i början och nu på slutet när vi haft en så ohyggligt varm sommar. Och där emellan har, vilket betydligt färre vet, Jan-E och jag haft den utan tvekan värsta tiden i vår relation. Jag tänker inte gå in på några detaljer, det känns helt klart allt för privat och personligt, men det har varit astufft, kämpigt och rent ut sagt fruktansvärt. Men vi är tillsammans och vi älskar varandra, vi tänker fortsätta med det och vi jobbar för att det ska bli bättre. Med det sagt, så har väl inte bloggen varit prio ett, så att säga...

 

Men nu, nu tänker jag göra ett blygsamt litet försök att skaka liv i bloggen igen. Vi får väl se hur det går, tanken är ju att det ska dimpa ner en bebis mitt i vår vardag snart, och då brukar det bli lite undantagstillstånd hemma hos oss ett tag.

 

Men vad, förutom det jag redan skrivit, har hänt sen sist då? Tja, under vårterminen pluggade Jan-E igen och jag försökte jobba så gott det gick. Vide har ju inte börjat förskolan än, så det har ju blivit lite pusslande med Jan-E:s plugg och mitt jobb och jag har helt enkelt fått tacka nej till en del, eftersom det ju varit jag som varit föräldraledig. Våren präglades också mycket av Leksands medeltidsmarknad. I och med att de förra arrangörerna lade ner och nya tog över, blev även Jan-E involverad i det hela och i slutänden blev även jag med på ett hörn, men det kan jag ju kanske ta i ett annat blogginlägg. Förutom att arrangera marknad var Jan-E även med och arrangerade ett lajv, så det var väl kanske ingen lugn vår direkt. Ja, och jag passade ju på att åka på ett lajv jag också, för vem vet när det blir läge nästa gång?

 

Sommaren har rullat på, minst sagt. I början på sommaren åkte vi på en väldigt kort västsverigetripp och träffade i princip bara föräldrar och farföräldrar. Sen var det dags för Jan-E att kasta sig in i sitt sommarjobb inom vården, och barnen och jag var mest hemma, även om jag åkte ut på några enstaka uppdrag också. Precis som alla andra har vi svettat oss igenom sommaren, usch vad dåligt tajmat att dessutom vara höggravid nu! I augusti slutade Jan-E sitt sommarjobb, för nu kunde ju Knyttet födas vilken dag som helst! Dock har ju inte det hänt... Men det var skönt att ha ett par veckor hemma tillsammans, hela familjen, innan Jan-E nu i veckan återigen började jobba, denna gång på en högstadieskola där han ska vara det kommande året. Och snart börjar Lea skolan! F-klass minsann. Och några veckor senare börjar Vide så slutligen förskolan. Och jag ska vara föräldraledig med Knyttet (om hen kommer någon gång...). Det blir med andra ord ny vardag för alla i familjen! Spännande.

 

Ja, det var väl det, lite snabbt så där. Jag ska försöka skriva lite mer här framöver, men jag törs inget lova. Ha det fint där ute i sen sista snutten av sommare nu!

 

Även om bloggen inte är så livlig just nu ville jag göra en årsresumé, om inte annat så är det ju kul att ha för att titta tillbaka på åren som gått ibland. Jag delar upp den i tre den här gången.

 

Vi började året med att fira Vides födelsedag, tänk att det redan och bara hade gått ett år sedan vi fick träffa honom för första gången! Kort därefter tog han också sina första steg. Även jag fyllde år, och firade lite lätt med en riktigt chokladig tårta tillsammans med lite vänner och familj. Det blev en del större och mindre milstolpar under januari, bla tog Jan-E körkort - skönt att ha det avklarat till slut! Han åkte iväg på lajv och efteråt blev jag så himla peppad och lajvsugen av allt jag läste och hörde om lajvet, vilket bla resulterade i lite ritande. Jan-E blev även sjukskriven terminen ut, vilket gav lite blandade känslor och behov av nya rutiner i vardagen. I slutet på månaden tog vi en tur ner till västsverige och bevistade då ett 80-årskalas och tog en sväng på Sjöfartsmuseet. 

 

 

Vi fick en del besök under helgerna den här månaden. Härligt, eftersom det lätt blir att en som föräldraledig blir lite isolerad om en inte har så mycket ork. Jag tog mitt första tolkuppdrag på över ett år och mjukstartade så mitt jobbande. Lite ringrostig, men skönt att vara ute på fältet igen! Det var också nu vi bestämde oss för ändrade nattvanor för att bespara vårt äktenskap en massa onödigt bråk och tjafs och allmän sorg på grund av trötthetsirritation. Alltså blev det madrass i barnens rum för min del och ingen amning för Vides del. Det hände inte ofta, men till slut fick jag sova min första hela natt utan avbrott! En del av er förstår nog storheten i det...!

 

 

Ja, vardagen rullade på, om än lite knaggligt vissa gånger. Vi var på 30-årskalas, klädbytardag, öppet hus på Västanvik och traditionsenliga våfflor hos våra våffelkompisar (dock blir det väldigt sällan på just våffeldagen...). Vi såg med glädje att Lea nu faktiskt trivdes bra på förskolan och att hon tyckte jättemycket om gymnstiken hon nu började. En minnesvärd kväll tog hon och jag spontant med oss kvällsmaten ut i skogen bakom garaget och satt i mörkret och snön med våra ficklampor och sörplade varm choklad. I slutet på månaden gick jag faktiskt på bio, jag såg Sameblod - en viktig film om Sveriges mörka historia som sträcker sig in i modern tid.

 

 

Den sjunde april hände något fruktansvärt i Stockholm: en lastbil rusade fram och körde ihjäl flera personer och orsakade kaos och rädsla. Det som dock gjorde ett stort intryck var den enorma värme, solidaritet och okuvlighet männsikor visade. Istället för att översvämma nätet med hat och rädsla, spreds hjälp, omtanke och välvilja ♥ I april hände även sådant som brukar hända i april, typ påsk och memma och tussilago och Jan-E:s födelsedag. Fast det här året var det 30 år jämnt som gällde, så det blev en lite större fest än vanligt med nära och kära från när och fjärran. 

 

Ja, nytt år och sådant där. Nya möjligheter, brukar det heta också. Nåja, nya rutiner är vad det blir här i alla fall. Det känns som att varje ny termin innebär nya rutiner, på gott och ont. Den här terminen ska Jan-E börja plugga igen (han var ju sjukskriven förra vårterminen och sen på höstterminen jobbade han på halvtid), så nu får vi lägga upp vardagarna uteefter det helt enkelt. Så vi får se hur det blir, Lea kommer ju gå på förskola och Vide kommer vara hemma med mig även denna termin och hur det blir med mitt jobbande får vi se. Jag kommer ju fortsätta frilansa och ta de uppdrag jag får och har möjlighet att ta, men det är ju alltid svårt att veta hur många förfrågningar det blir. Ja, utöver det finns det inte så många storslagna planer. Tja, ska väl försöka komma iväg och simma någon gång i veckan i alla fall. Knepigt det där med träningen, skulle vilja träna som förut, men törs inte riktigt med den här kroppen (saker och ting kan ändras en del när en varit gravid ett par gånger...). 

 

Men än så länge lever vi i storhelgernas förlovade land: "jullov" (fast den enda av oss som egentligen har jullov är Lea). Sena och långdragna frukostar (nåja, barnen är ganska snabba på att äta, de är inte i det skedet i livet att de uppskattar en lugn och lååång frukost), knappt någon arbetsinsats vid matlagning (restfest!), allmänt softande (jaja, sen ser ju hemmet ut därefter också...) och knappt en endaste tid att passa. Ganska njutbar tillvaro. 

 

Och så har vardagen så sakteligen börjat i ny form: hösten 2018-edition. Nu jobbar Jan-E halvtid som folkhögskolelärare (på våran gamla skola Västanvik) och resten av tiden är han föräldraledig, jag är föräldraledig den tiden Jan-E jobbar och resten av tiden är jag tillgänglig för frilansuppdrag, Lea har börjat sitt sista läsår på förskolan och Vide hänger hemma och på öppna förskolan med Jan-E och/eller mig. Det ska bli skönt med lite mer fasta rutiner! Allt har inte lagt sig till rätta än, men jag tror vi kommer in i vardgaslunken ganska snart och hittar de sätt som funkar bra för oss. Sen får vi se hur det blir nästa termin, då är ju tanken att Jan-E ska tillbaka till plugget. Men nu är det hösttermin än så länge - en termin i taget!

 

 

Jag har i sommar jobbat några dagar på Pingstkyrkans second hand i Leksand. Det har jag verkligen trivts med! Jag har tyckt om att ha fasta arbetstider, tydliga arbetsuppgifter med utrymme för eget ansvar och initiativ, trevliga arbetskamrater och så klart möjligheten att faktiskt värma sin lunch ;) Jag har mest jobbat med kläderna (jag har då bla jobbat med att sortera, prismärka, galga, hänga ut i butiken och allt kringjobb...) men jag har även jobbat lite med leksaker och att hjälpa kunder när vi haft öppet. Igår hade vi lite fredagsfeeling och möblerade om lite i butiken (barnklädesavdelningen blev flyttad och fick sig verkligen ett lyft!) och det blev lite ny skyltning bla i form av en tjusig slipstavla! Kom gärna och titta själva hur bra det blev nästa gång det är öppet, vilket är på onsdag 14-18 (japp, det är slut med sommartider nu). Det är bra grejer som säljs i butiken, till fina priser. Varje gång vi har varit där som kunder har vi alltid kommit ut med något, vare sig vi varit ute efter något särskilt eller bara kollat runt lite. Om inte annat kan man ju ta en fika i cafét! Här hittar du adress och öppettider.

 

Det är både skönt och roligt att varva tolkeriet med helt andra jobb ibland. Variation förnöjer! Man kan ju inte få allt alltid, så då kan det vara kul att prova på lite annat, även om det är tolkning jag alltid kommer hålla på med i första hand, men speciellt när det är lågsäsong för tolkningen, som det ju är på sommaren, kan det vara både trevligt och behövligt att bryta av med ett tillfälligt extrajobb.

 

Så, PMU har varit en riktigt trevlig arbetsplats och det är helt klart en av mina favoritaffärer i Leksand. Bor du i närheten kan jag helt klart rekommendera dig att göra ett besök!

Jag är ju ganska kass på att höra av mig till nära och kära, så även här på bloggen märker jag. Det var några månader sen sist. Jag tänker faktiskt ibland att det skulle vara kul att blogga lite mer, om inte annat så för att det är kul att gå tillbaka och läsa om vad man gjort, tankar, aktuella händelser mm. Men så fortgår resten av livet och jag skyller lite på barnen. För det blir ju fullt upp, åtminstone med den som är ett och ett halvt år nu (men hjälp, det går så fort! Samtidigt som det känns som "va, bara ett och ett halvt år? Det var ju en evighet sen vi hade bara ett barn."). Och är det inte fullt upp med den ungen så är det den andra, eller de där tre miljoner sakerna som behöver göra hemma och... Näe, nu skulle inte det här bli ännu ett inlägg om hur mycket jag har att göra så att jag inte hinner prioritera bloggen, även om jag skulle vilja blogga mer. Det är gjort tillräckligt många gånger från mitt håll.

 

Det är mitt i sommaren, men det känns inte så. Jag förknippar sommaren framför allt med värme och ledighet. Det har inte infunnit sig så mycket av någondera i år tycker jag. Jo, det har ju varit varmt en del, men också ganska kallt (min tekonsumtion brukar sjunka drastiskt på sommaren, pga värmen. Inte i år. Igår tror jag att jag drack 3-4 muggar te (vilket är ganska mycket på en dag för mig under övriga året också...). Om vi nu ska mäta sommarvärme i min te-konsumtion...). Och visst har jag jobbat försvinnande lite den här sommaren, men istället är jag föräldraledig, och är ganska mycket själv med barnen. Det är en annan femma om både Jan-E och jag är lediga, för då kan man ju få sig en skvätt egentid ibland men framför allt hjälps man åt med barnen så att det blir ett lagomt lass och man kan ha kul ihop på ett annat sätt, kanske rent av åka bort ibland.

 

Alltså, nu låter det som att jag haft en helvissen sommar. Det har jag inte. Det har inte varit bara guld och gröna skogar, men den har varit bra. Vi har varit iväg ett par svängar, bla en släktbesökar-trip till västsverige, jag har varit på lajv, vi har haft härliga besök hemma hos oss... Och ätit glass - som sig bör. Nu får vi se hur resten blir. Den blir inte helt som planerat, vilket är ganska trist, men det kan ju så klart bli bra ändå. Just nu är det dock mest jobb som ligger framför både Jan-E och mig den allra närmaste tiden. Den ännu närmare tiden (idag) ser det inte uta att bli bättring på det kalla vädret, Jan-E ska snart iväg igen och spendera kvällen på jobbet och jag ska hänga med Fisen och Skrutten (nej, inte två kaniner, mina barn). Sen kanske en lugn kväll med te och Orphan Black? 

 

Precis som många andra har jag chockats av nyheterna från Stockholm; lastbilen som i full fart körde ihjäl flera personer och orsakade kaos, panik och rädsla. Fruktansvärt. Men svårt att sätat ord på, jag tror inte ens att jag liksom har lyckats ta till mig det hela ordentligt. Kanske för att Stockholm är så långt bort från min vardag, kanske för att hela händelsen är så långt bort från min vardag... Hemskt och ogreppbart.

 

Men samtidigt blir jag varm i hjärtat. Samtidigt får jag hopp. För när det här händer, det fruktansvärda, ställer sig folk tillsammans, ställer upp. Många erbjöd skjuts, öppnade sina hem, hjälpte varandra, stöttade och visade så mycket värme och kärlek! På sociala medier men också ute på fältet, vad jag har förstått. Jag har också uppfattat att polisen gjorde ett fantastiskt bra jobb, vilket så klart skänker trygghet. Visst finns det sådant som jag hade önskat inte behövde vara, tex medias rapportering, ryktesspridning och en del fördomsfulla och hatiska kommentarer på nätet, men det som ändå ger störst intryck efter att detta hänt är den överväldigande värme och solidaritet människor visat. Självklart kan inget av det ändra den oerhörda sorg och tragedi som nu drabbat många människor, men det ger ändå hopp. Och hopp är något vi behöver i dessa tider.

 

 

 

Vårväder med bländande solsken, smältvattenpölar på gräsmattan och den här mamman med för lite sömn i bagaget ("för lite bagage i sömnen" höll jag på att skriva, ni ser ju...). Ja, varför sitter jag här då? undrar jag faktiskt nu. Jag borde gå ut. Passa på. Nu är ärendena på datorn uträttade, jag orkar ändå inte ta tag i några sysslor pga obscent lite sömn och nödchokladen är uppäten. Så, nu går jag ut. Tjingeling!

Så, nu kommer slutligen tredje och sista delen av mitt 2016. Enjoy!

 

September bjöd på mycket härligt väder: både perfekta sensommardagar och höstdimmiga morgnar. Vi inledde september med ved. En kompis och jag ägnade en hel dag åt vedhämtning, medan övriga skötte markservice. Sen var det bara lite kapning, kärrning och stapling kvar... Och än var det inte slut på syltandet! Jag fick även ofrivilligt göra något för första gången: krocka med ett rådjur. Så klart inte kul, men tyvärr inte helt oväntat med tanke på att vi har en hel drös här i Hjulbäck.

 

 

Hösten var som höstar brukar vara: lite tung så där. Men nu var det lite mycket på något sätt... Dock hittades det ljuspunkter, bl.a. blev vår underbara Fis ännu ett år äldre (alltså, vi har en fyraåring i familjen, wow!), vi träffade vänner och jag gick faktiskt på teater.

 

 

I november blev det en hel del träffande av folk - trevligt! Nog var jag väl lite lappsjuk i perioder under hösten, jag minns att jag var helt lyrisk efter att ha träffat hela två kompisar under en och samma eftermiddag! I slutet på månaden blev det en tur neråt landet. Det blev Ikea x 3 (perfekt ställe att stanna och pausa på när man är iväg med barn), vindstömning, loppis, Naturhistoriska museet och så klart att träffa nära och kära. 

 

 

Jag sökte ett jobb faktiskt, gick på intervjun men fick det inte. Jättetråkigt, men inte mycket att göra åt. Men som bonus gick familjen på Vasamuseet, alltid något! Sen svishade december månad förbi, precis som den brukar göra. Vi försökte skala bort så många jul-måsten som möjligt, men hann ändå med julkortsmakeri, kolakokande, diverse bakning och annat. Julafton firades på ett mycket trevligt sätt med brunch tillsammans med vänner och sedan middag, paketöppning och mys (så klart var det fortfarande allt det där stojet och grejandet som hör till när man har en Fis och en Skrutt...!). I mellandagarna fick vi besök av lite vänner och sen var det dags för lite magsjuka, woho! Vi var visserligen friska till nyår men ansåg ändå att ett lugnt firande nog var vad vi mäktade med. Vi avslutade 2016 med en relativt stillsam kväll med familjen, god mat och slutligen en himla massa skratt och flum - inte dumt alls!

 

Alltså, jag är ju pinsamt seg med årssammanfattningen den här gången... Nåja, nu är del två av tre klar i alla fall. Hugg in!

 

Aprilväder är jag varje år beredd på och räknar inte riktigt helt med att våren är ordentligt kommen förrän i maj, men nu blev det visst aprilväder i maj också... På en vecka gick vi från vinterjackor till shorts, för att sedan få snö igen! I början på månaden hade vi Sara Begner och fotograf-Maria hemma hos oss på blixtvisit, det lagades mat till en kall matlåda och fotograferades och kändes ganska stockholmskt... Jan-E drog ännu en gång till Karlstad (oh, vad jag börjat avsky Karlstad!), vi fick besök av mina föräldrar, min mobil gav upp andan och jag åkte på frilansträff med minstingen. Sista helgen i maj var det som vanligt Leksands Medeltidsmarknad, en av vårens stående höjdpunkter. Själva marknaden imponerade inte särsdeles mycket i år, men det var kul att träffa alla härliga människor!

 

 

Juni började med ovanligt mycket sjukvårdsbesök, mest rutingrejer och vacciner. Det var också nu Vide och jag fick några dagar på tu man hand eftersom Jan-E och Lea drog iväg på jobb i Hedemora. Min nya mobil (en Fairphone 2) kom och det var dags att vänja sig vid den. Vi försökte hitta på lite "somriga" grejer tillsammans när vi väl var hemma allihopa, typ grilla på byns strand (småregningt, blåsigt och bajsigt...) och gå på skogskyrkis. Sen var det dags för Jan-E att sommarjobba heltid och då passade vi på att åka på semester en vecka, ända till Leksand!

 

 

När Jan-E:s jobbvecka var slut återvände vi hem igen. Vi drog fram det 40-50 år gamla tältet ur förrådet och körde lite trädgårdstältning och sov till och med ute i tältet hela familjen. Vi kostade på oss lyxvarianten och släpade ut diverse kuddar och madrasser! Vi gick med Lea på fotbollslek, vilket kändes så oerhört ovant, eftersom vi direkt inte är de mest sportiga föräldrarna på den här sidan någonting alls... Och så drog kalasveckan igång med att min efterlängtade Rino-klänning kom hem och kort därefter började folk att droppa in under några dagar, för att sedan kulminera i mitt 30 års-kalas, wihoo! Vi hade folk hemma i en hel vecka, tidvis lite slitidgt men kul! Sedan drog vi iväg till en kompisfamilj och deras sommarstuga i skärgården, så oerhört idylliskt var det. Kort efter att vi kommit hem fick vi ett hemskt besked: en kär vän hade gått bort. Så overkligt och så fruktansvärt på en och samma gång...

 

 

Jan-E fortsatte jobba på, det blev långa dagar ensam hemma med båda barnen... Så kom begravningen, vacker, varm, personlig och så oerhört tung. När Jan-E slutligen jobbat färdigt sina veckor blev det en liten tripp ner till Landet, alltså (Jan-E:s) farmor och farfars sommarstuga nere på västkusten. Det var sol, bad, farmors mat, släktingar, kex - ja, precis som det brukar vara med andra ord. Både på vägen ner och på vägen upp gjorde vi stopp hos kompisar, eftersom vi satsade på nattkörning och jag inte orkar köra 47 mil så sent på dygnet. På hemvägen åkta vi dessutom via Smultronstället, glassrestaurangen i Söderköping! Det var också i augusti den Coop-tidningen dök upp där vår familj figurerade. I övrigt var det mycket plockande och konserverande under augusti månad: vinbärssylt, blåbärsylt, äppelmos, blåbärsmarmelad, plommonmarmelad... 

 

Ok, nog för att jag brukar vara seg med mina årssammanfattningar, men det här borde väl vara något slags rekord?? Nåja, bättre sent än aldrig. Den här gången kör vi året indelat i tre inlägg. Först ut är januari till april.

 

Vi började året där det förra slutat, hemma hos familjen Roos. Årets första dag firades med två födelsedagar: vi började ypperligt med födelsedagsbrunch til Ericas ära och slutade med  en annan födelsedag, nämligen Vides! Efter det var ju januari, särskilt början, lite halvkaosig, rörig och med bristand ork. Tur då att man han vänner som kommer och ställer upp med allt från att ge oss matlådor till att umgås med Lea. Mitt i alltihopa fyllde jag 30 år, men eftersom jag bara en vecka tidigare hade fött barn blev det inget hejdundrande kalas, istället ett stillsamt men tårtfyllt firande med familjen. Det var också i januari som vintern körde igång på allvar, ett tag pendlade temperaturen mellan tjugo och tjugofem minus, då även strömmen passade på att gå ett antal gånger. Utöver det som nu nämnts gick såklart en hel del tid åt till blöjbyten, amning, bärande och tvättande (tänk vad mycket en så liten människa kan påverka...!).

 

 

Mina föräldrar kom och hälsade på och fick träffa Vide för första gången. Det var även då vädret betedde sig ganska drygt: slaskfest lite då och då, följt av minusgrader och så lite blött på det = halt! Efter att hela familjen varit hemma tillsammans en månad blev det så dags för Jan-E och Lea att återgå till jobb respektive förskola, dags att vänja sig vid en ny vardag med andra ord. Februari var också semlor, sjalande och försök att börja med pennorna igen.

 

 

Nu började almanackan fyllas på mer och mer. Trots att jag inte jobbade så var det inte brist på aktivitet... Det var många bäckar små: brukarråd på förskolan, lunchdejt, kvällsjobb för Jan-E (vilket alltid resulterar i ett logistikpussel), påhälsningar, lekland mm. Det var även i mars som jag för första gången var ensam hemma med barnen i ett par dagar (självklart övergick de hyfsade nätterna till mardrömsnätter just de nätterna när jag var ensam vårdnadshavare...). Även påsken kom, inklusive den årliga påskmusikalen "Vem är den mannen?"; jag gick som sig bör på den teckenspråkstolkade/-gestaltade föreställningen. I övrigt firades påsk med svärmor och hennes särbo, lugnt och med mycket godis. Vi hann också med vår första sjalträff och jag fick lite mer hands on uppleva skillnaden på sjal och sjal, och var helt lyrisk efteråt och hyfsat inställd på något slags köp av bärdon. I slutet av mars klippte Jan-E av sig majoriteten av sin långa man och jag gick omkring och insåg återigen hur snygg han är! Ja, och så präglades ju nästan hela mars av min nyfunna entusiasm för Instagram som jag äntligen lyckades skaffa.

 

 

 

 

 

Åh, jag saknar faktiskt bloggen! Tid och prioritering - det är det som sätter käppar i hjulet som vanligt... Men men, det är ju inget nytt! Låt oss nu istället ta en snabb uppdatering.

 

♦ Jag är fortfarande föräldraledig. Vi får se hur länge till. Från början hade vi en plan, Jan-E och jag. Sen kom verkligheten ikapp och vi skrotade planen helt och gjorde en ny. Sen kändes inte den planen särskilt bra, så vi reviderade den. Nu blir det troligtvis en fjärde version, men vi vet inte riktigt... Tanken är dock att jag ska börja ta lite uppdrag då och då för att fasa in mig på fältet igen.

 

♦ Efter att det varit väldigt tumultartat på förskolefronten den senaste tiden, har det nu lugnat sig och vi har hittat en helt ok lösning som alla parter är nöjda med. Och oj! vad ledsen och arg man kan bli när ens barn utsätts för något!

 

♦ Jag har börjat rita lite mer igen! Hurra hurra! Inte på samma nivå som när det begav sig, men mer än ingenting ändå. Det mesta sådana, plus en del annat, hittar en på mitt instagram (lillasyster_hallonsylt för den som är intresserad).

 

♦ Jag försöker sy, plugga och peppa för sommarens storlajv: Krigshjärta VIII. Det blir mitt första stora KH och jag åker inte specifikt med någon, så lite nervositet finns det ju! Plus redan nu stressen att jag inte ska hinna färdigt, yay... (Oh, klicka här för en massa snygga, coola och inspirerande bilder från kampanjen! Det finns så himla mycket begåvade och kreativa och duktiga människor där ute!) 

 

♦ Prick nu är vi i västsverige. Det var 80-årskalas i helgen som gick och nu passar vi på att träffa våra föräldrar lite. 

Så var hösten igång (fast det för all del inte riktigt känns så med varmt solsken och ljumma vindar). Ny termin, nytt läsår, ny förskoleavdelning, nya kurser på universitetet... Hösten är verkligen nystart - varje år! Jag saknar det här med att gå i skolan och starta igång höstterminen med tomma skrivblock, något nytt plagg, påfylld energi efter sommaren, kanske nya klasskompisar eller att återse sina gamla klasskompisar, nya saker att lära sig, förväntningar och pirr! Nu är det ju inte riktigt så längre, det var länge sedan jag pluggade. Trots det så blir det ju ändå höst igen, med allt vad det innebär. Jag ska dock inte köra igång med något nytt, jag ska "bara" fortsätta att vara hemma med Vide. Däremot ser vardagsrutinerna för familjen som helhet annorlunda ut den här terminen, så då blir det ju annorlunda för mig också. Jan-E har slutat jobba och ska istället fokusera enbart på plugget, som ju ändå är på 100%. Han pluggar visserligen på distans, men den här terminen har de ändå en hel del tider som kräver närvaro via internet - dock slipper vi att han åker iväg till Karlstad och det är för mig ett enormt glädjeämne! För att skippa en del långrandiga detlajer så kan jag ju sammanfatta det hela med att det blir mer regelbundna tider och kortare "ensam vuxen med barn"-dagar för min del, vilket redan nu känns väldans skönt. Sen försöker både Jan-E och jag komma igång med lite träning också, för bådas del för att må bättre generellt och för min del vill jag orka alla äventyr som hägrar nästa sommar. Dessutom ska vi få lite hjälp utifrån med att få livet att rulla lite lättare. Som en del av er vet, i alla fall de av er vi känner privat, har vi haft det ganska tufft av olika anledningar, så då har en vän erbjudit sig att åka en massa mil typ en gång i månaden för att komma hit och vara ett par extra vuxenhänder. Det känns jättebra! Eventuellt blir det stöttning från andra håll också, vi får se. Plus att vi har lovat oss själva att bli bättre på att be folk om hjälp och inte säga nej å deras vägnar innan vi ens frågat dem.

 

Så även om det inte blir några enorma omställningar vad gäller min sysselsättning, så innebär hösten ändå ett visst mått av nystart. Sen är ju faktiskt Vide äldre också och har utvecklats en hel del sen i våras, så exakt likadant blir det ju inte, den tiden vi är hemma han och jag. Just nu känns det ändå som att familjen har ett hyfsat bra grundschema som vi ska finslipa lite, det känns någorlunda hoppfullt faktiskt. Och än så länge är hösten dessutom väldans fin!

 

I vår väggalmanacka kan man på dagens datum läsa att det idag är sverigefinnarnas dag. Jag känner mig lite träffad, då jag ju är andra generationenes sverigefinne. Kul att vi har en egen dag i almanackan! Eller...? Jag har liksom ingen aning hur denna dag ska uppmärksammas. Ska man fira med syltgris-kalas, sitta och minnas turer man tagit till det ljuva Finland, tycka lite extra illa om SD...? Själv sitter jag här vid datorn med min Suomi-tröja och käkar importerad kanelskorpa, dock inte med någon särskild hänsyn till vilken dag det är...

 

På Wikipedia finns följande att läsa: "Dagen började firas 2011 och från och med 2013 finns den som en officiell dag i den svenska almanackan. Sverigefinnar utgör den största nationella minoriteten i Sverige och dagen ska synliggöra den sverigefinska minoritetens historia, språk och kultur som en del av det svenska kulturarvet."

 

Efter lite googlande har jag kommit fram till att det inte är en dag som uppmärksammas på många håll, men det som händer är lite olika kulturevenemang, typ finsk musik och "kom och skapa din egen vapensköld eller logotyp med en finsktalande konstnär". Inte så konstigt kanske, att detta inte är en jätteuppmärksammad dag i vårt avlånga land, med tanke på att den 1. riktar sig till en minoritetsgrupp och 2. instiftades hyfsat nyligen.

 

Ja, nu vet ni alltså det. Och om ni nu slutligen undrar vad en sverigefinne är, kan jag upplysa om att det helt enkelt är en person bosatt i Sverige med finskt ursprung och finska som modersmål (du kan läsa mer här). Sverigefinskan har en officiell ställning som ett av Sveriges fem (eller sex, beroende på hur man ser på det) minoritetsspråk, och är faktiskt den största minoritetsspråksgruppen. Och vad innebär det då? Jo, man kan ha rätt att få använda sitt modersmål i myndighetskontakter, få möjlighet till tex skolgång på sitt modersmål mm (läs mer här och du vill veta mer).

 

Det var väl dagens allmänbildning det! Slutligen: nedan en sverigefinsk flagga.