Magen
Ibland får jag frågan om jag är gravid, senast nu i veckan faktiskt. Och varje gång blir det samma svar: nej, jag ser ut så här. Lustigt det där, att folk direkt tänker att jag är gravid, inte att jag gått upp i vikt. Ja, för mig veterligen är jag inte gravid, bara några extrakilon som vägrar sätta sig någon annanstans än kring midjeregionen. Ibland nämner jag det för kompisar och då är vi alltid rörande överens om att man sannerligen inte frågar någon om hon är gravid om man själv inte är 110% säker på sin sak, alltså ungefär några veckor innan förlossning.
Men så häromdagen tänkte jag: varför? Varför blir man förnärmad över att någon lagt märket till att magen fått lite mera rundning? Egentligen? Jag menar, jag har ju så pass med självinsikt och kroppskännedom att jag vet att jag gått upp lite i vikt. Och det är ju helt naturligt att göra det! Man har ju perioder då man äter lite mer, rör sig lite mindre. Åtminstone har jag det.
På något sätt har det blivit skamligt att gå upp i vikt, att ha lite rundare former. Brist på självkontroll, lathet, frosseri, ingen tanke på ens egen hälsa etc har för många blivit synonymt med rundare människor, i många fall också för dem det gäller. Många skäms för sin kropp när den inte ser ut som de retuscherade modellerna på reklampelarna. För det är ju så alla ska se ut, eller hur? Det spelar ingen roll vad vi har för arvsmassa, ämnesomsättning, förmåga att bygga muskler osv, vi ska alla vara lika slanka. Varför?
Varför ska vi se likadana ut - ha samma slanka ben och platta magar - när vi bevisligen är olika allihop, både på insidan och utsidan? När ska vi sluta sätta stämplarna "lat" och "glupsk" på varandra och oss själva? Självklart ska vi komma ihåg hälsoaspekten också, men ens kroppsliga välmående hänger ju inte alltid ihop med vikten. Man kan ha bra kondition och fina värden även om man är lite rundare, precis som man som trådsmal kan ha dåliga motionsvanor och hög kolesterolhalt. Förhoppningsvis känner man sin kropp tillräckligt väl för att veta när den mår bra och inte.
Så varför ska det vara så svårt att acceptera att vi är olika? Varför kan inte det kroppsligen smala modet - som blivit norm i folks huvuden - vara lite mer tillåtande? Varför får vi ångest över att vi måste gå upp en klädstorlek ibland? Varför kan vi inte bara se hur fina folk faktiskt är, oberoende av midjemåttet? Jag menar inte att vi alla genast ska bli förslöade matvrak, bara att vi ska inse att vi faktiskt ser olika ut.
Jag är verkligen inte den bästa på att leva och tänka som jag lär, men jag försöker. Och jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig fram över. Jag ska fortsätta försöka motionera och äta lagom. Inte främst för att gå ner i vikt, även om det skulle vara kul om byxorna satt lite bättre, främst vill jag röra mig och äta nyttigare för jag vet att jag själv mår bättre då.
Ta en funderare: hur ser du på vikten, egentligen?
Men så häromdagen tänkte jag: varför? Varför blir man förnärmad över att någon lagt märket till att magen fått lite mera rundning? Egentligen? Jag menar, jag har ju så pass med självinsikt och kroppskännedom att jag vet att jag gått upp lite i vikt. Och det är ju helt naturligt att göra det! Man har ju perioder då man äter lite mer, rör sig lite mindre. Åtminstone har jag det.
På något sätt har det blivit skamligt att gå upp i vikt, att ha lite rundare former. Brist på självkontroll, lathet, frosseri, ingen tanke på ens egen hälsa etc har för många blivit synonymt med rundare människor, i många fall också för dem det gäller. Många skäms för sin kropp när den inte ser ut som de retuscherade modellerna på reklampelarna. För det är ju så alla ska se ut, eller hur? Det spelar ingen roll vad vi har för arvsmassa, ämnesomsättning, förmåga att bygga muskler osv, vi ska alla vara lika slanka. Varför?
Varför ska vi se likadana ut - ha samma slanka ben och platta magar - när vi bevisligen är olika allihop, både på insidan och utsidan? När ska vi sluta sätta stämplarna "lat" och "glupsk" på varandra och oss själva? Självklart ska vi komma ihåg hälsoaspekten också, men ens kroppsliga välmående hänger ju inte alltid ihop med vikten. Man kan ha bra kondition och fina värden även om man är lite rundare, precis som man som trådsmal kan ha dåliga motionsvanor och hög kolesterolhalt. Förhoppningsvis känner man sin kropp tillräckligt väl för att veta när den mår bra och inte.
Så varför ska det vara så svårt att acceptera att vi är olika? Varför kan inte det kroppsligen smala modet - som blivit norm i folks huvuden - vara lite mer tillåtande? Varför får vi ångest över att vi måste gå upp en klädstorlek ibland? Varför kan vi inte bara se hur fina folk faktiskt är, oberoende av midjemåttet? Jag menar inte att vi alla genast ska bli förslöade matvrak, bara att vi ska inse att vi faktiskt ser olika ut.
Jag är verkligen inte den bästa på att leva och tänka som jag lär, men jag försöker. Och jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig fram över. Jag ska fortsätta försöka motionera och äta lagom. Inte främst för att gå ner i vikt, även om det skulle vara kul om byxorna satt lite bättre, främst vill jag röra mig och äta nyttigare för jag vet att jag själv mår bättre då.
Ta en funderare: hur ser du på vikten, egentligen?
Kommentarer
Trackback
