"Är du gravid?"

I mitt Facebook-flöde dök det upp en status om att en tjej fått frågan om hon var gravid. Det landade inte i god jord och kommentarerna handlade om hur fel det är att fråga kvinnor om de är gravida. Det här är ju inget ovanligt, jag kan väldigt mycket relatera till händelsen. Min kroppsform inbjuder ganska ofta till frågan. Och jag tycker att det är fel att fråga! Men nu för tiden är anledningen inte densamma som den var för några år sedan. Dessutom skaver de där kommentarerna min bekant fick, om hur otroligt ohyfsat det är att antyda att någon kanske är gravid. Låt mig förklara!
 
Anledningen till varför så många tycker - och jag tidigare tyckte - att det är ohyfsat att fråga om någon är gravid är gravid = stor mage = tjock. För tjock ska en till varje pris inte vara! (Om en inte är gravid, men då ska det ju helst bara vara en klädsam liten kula, ingen annan viktuppgång, tack!) Det är fult, en har ingen självdisciplin, är lat, en är antagligen ofräsch, omoralisk osv. Det används som skällsord. Att vara tjock är att vara någon andra har full rätt att se ner på. En vill helt enkelt inte vara tjock! Eller? Det är i alla fall det vi lärt oss sen barnsben, om än i maskerade ord. Ni vet vad jag talar om. Visst har du suckat åt din spegelbild i provhytten? Visst har du hört (eller kanske rent av själv använt) skällsord som "tjockis" eller fetto"? Visst har du sett veckotidningsrubriker i stil med "gå ner i vikt"? Visst har du bedyrat en kompis om att hen inte alls ser tjock ut? Ja, ni har nog fattat min poäng vid det här laget.
 
Grejen är att vi kan inte hålla på och gradera folk efter kroppsform! Lika lite som vi kan poängsätta folk efter hudfärg, kön, läggning eller vad som helst! Att en ska behöva säga detta 2016: alla har samma värde, punkt! Men ja, normen säger ju något annat. Vi har blivit inprogrammerade att tycka annat. Men det är fel, människovärdet sitter inte i underhudsfettet, preferenser, pigment, IQ, prestation eller något annat. Människor är människor, vi behöver inte leva upp till alla vridna ideal som finns i samhället. Men ja, jag erkänner att jag tyvärr också sitter fast i samma tankemönster alldeles för många gånger. Men jag kan i alla fall försöka tänka på vad jag för vidare till andra, hur och vad jag reproducerar och cementerar. Det är inte dåligt att vara tjock (kom inte dragandes med alla hälsoaspekter, det kan vi diskutera någon annan gång), lika lite som det gör dig till en sämre människa att... nej, vet ni, jag är trött på att komma med argument och liknelser, jag hoppas att ni fattar ändå faktiskt. Tjock är en kroppsform, punkt.
 
Så, varför tycker jag att det är fel att fråga om någon är gravid, om det nu inte är någon big deal att se tjock ut? Jo, för att 1. det här med graviditet kan vara ganska känsligt, och 2. det är väl ändå något en vill berätta själv? Om vi börjar med 1 då: det här med graviditet är inte en så himla enkel sak som en kan tro, innan en själv är där. För en del går det på första försöket och allt är frid och fröjd. Andra försöker och längtar och försöker och hoppas och försöker och upplever en hel del sorg under resans gång. Att då hela tiden bli påmind om det som är en kamp är inte nödvändigtvis jätteroligt. Många, många har upplevt missfall och kan tycka att det är oerhört tungt. Fler än en tror är ofrivilligt barnlösa och för många är det en stor sorg och saknad i livet. Sen kan det handla om att det har upptäckts att barnet har en sjukdom eller skada, en är orolig för om det ens kommer födas ett nytt litet liv... Ja, listan kan göras lång, för det är ofta långt ifrån en dans på rosor det här med att bli fler i familjen. Och sen är det ju inte alla som vill ha barn, då kan frågor och kommentarer ur "när är det dags för er då?"-genren vara minst sagt tröttsamma - det går bra att sluta banka barnfamiljsnormen i huvudet på folk nu, tack. Känner du inte personen i fråga väl, då kan du lika gärna låta bli att fråga, oavsett hur hon kan tänkas känna inför en eventuell graviditet eller icke-graviditet.
 
Och så 2 då: Det är inte alla som på en gång vill avslöja graviditeten, ofta vill en vänta tills den kritiska första tiden är förbi. Att då få frågan innan dess gör att en tvingas ljuga, undvika frågan eller svara jakande mot sin vilja. Och när en sen faktiskt vill berätta, då är det väl roligast att själv få avslöja de glada nyheterna? I alla fall tycker jag det, och även om jag tror att det finns en hel del som inte bryr sig nämnvärt (men tänk då i alla fall på punkt 1!) så vet jag att många håller med mig. 
 
Sammanfattningsvis: jag tycker inte att det är fel att fråga om någon är gravid, pga att ett nekande skulle betyda att hon är tjock, utan eftersom det kan riva upp en hel del jobbiga känslor eller att hon faktiskt själv kanske vill berätta, om hon nu är gravid.
 
♥ ♥ 
 
Lite bonusläsning om ofrivillig barnlöshet, skriven av Unga fru Kajson, om ni inte redan läst den.

Lite uppdatering

Åh, jag saknar faktiskt bloggen! Tid och prioritering - det är det som sätter käppar i hjulet som vanligt... Men men, det är ju inget nytt! Låt oss nu istället ta en snabb uppdatering.
 
♦ Jag är fortfarande föräldraledig. Vi får se hur länge till. Från början hade vi en plan, Jan-E och jag. Sen kom verkligheten ikapp och vi skrotade planen helt och gjorde en ny. Sen kändes inte den planen särskilt bra, så vi reviderade den. Nu blir det troligtvis en fjärde version, men vi vet inte riktigt... Tanken är dock att jag ska börja ta lite uppdrag då och då för att fasa in mig på fältet igen.
 
♦ Efter att det varit väldigt tumultartat på förskolefronten den senaste tiden, har det nu lugnat sig och vi har hittat en helt ok lösning som alla parter är nöjda med. Och oj! vad ledsen och arg man kan bli när ens barn utsätts för något!
 
♦ Jag har börjat rita lite mer igen! Hurra hurra! Inte på samma nivå som när det begav sig, men mer än ingenting ändå. Det mesta sådana, plus en del annat, hittar en på mitt instagram (lillasyster_hallonsylt för den som är intresserad).
 
♦ Jag försöker sy, plugga och peppa för sommarens storlajv: Krigshjärta VIII. Det blir mitt första stora KH och jag åker inte specifikt med någon, så lite nervositet finns det ju! Plus redan nu stressen att jag inte ska hinna färdigt, yay... (Oh, klicka här för en massa snygga, coola och inspirerande bilder från kampanjen! Det finns så himla mycket begåvade och kreativa och duktiga människor där ute!) 
 
♦ Prick nu är vi i västsverige. Det var 80-årskalas i helgen som gick och nu passar vi på att träffa våra föräldrar lite. 

Föräldraledig teckenspråkstolk

Just nu är jag föräldraledig med nyaste tillskottet i familjen, är inne på sjättemånaden nu. Så skönt! När man är mitt uppe i ekorrhjulet av jobbvardag kan det visserligen kännas som lite mycket ibland, men när man kliver ur det hela märker man (jag) hur välbehövligt det är att pausa från sådant ibland. Inte för att det är en dans på rosor att vara hemmaförälder heller, men det är ju inte stressigt på samma sätt ändå. 
 
Så i veckan fick jag hem senaste numret av Tolktrycket (medlemstidningen man får om man är med i STTF (Sveriges Teckenspråkstolkars Förening)) och har suttit och läst i den och blivit påmind om vilket fantastiskt yrke jag har! Jag blir så inspirerad och peppad av att läsa om andra tolkar och deras funderingar, forskning, yrkesliv mm. Jag blir påmind om hur mycket jag älskar tolkyrket och vilka fantastiska kollegor det finns ute på fältet, hur mycket man får lära sig, uppleva, vara del av (utan att vara delaktig) osv, men det bästa: att få möjliggöra kommunikation och på så sätt vara med och bygga broar. Åh, vad klyshigt det låter... men så är det! Jag är så glad att jag bestämde mig för att plugga till teckenspråks- och dövblindtolk och att jag dessutom klarade utbildningen.
 
Samtidigt är det som sagt skönt att just nu vara föräldraledig. Först och främst för att kunna ta hand om mina barn så klart, men också för att jag nog faktiskt behövde en paus från jobbandet. Jag älskar själva yrket (som ni nog har fattat vid det här laget...), men det har varit lite påfrestande också. Som ni kanske vet har jag ingen fast anställning, utan frilansar i huvudsak för två landsting (och jobbar lite smått för andra arbetsgivare också då och då). Jag gillar själva frilanskonceptet, att få vara obunden och så. Men det har ju sina nackdelar också tyvärr, och dem saknar jag inte nu när jag är hemma, så att säga.
 
Vi får väl se vad framtiden bär med sig. Och vad jag i slutändan själv vill och kan. Tolkningen vill jag fortsätta med så länge jag kan i alla fall! Jag blev förresten lite fundersam när jag läste Tolktrycket: det var en avgångsklass som fick berätta lite om sig själva, bla vad deras drömuppdrag är. Vad är mitt drömuppdrag? På ett annat ställe i tidningen fanns en intervju med en tolk som jobbar mycket med kultur, bla med att tolka teater. Det skulle jag också vilja göra mer av! Skuggtolka teater (följa efter skådespelarna på scenen och tolka vad de säger), det vore något det! Det hade också varit spännande att få prova utbildningstolkning på universitetsnivå. Eller för all del på en folkhögskoleutbildning, typ en konst- eller hantverkslinje! Sen hade det ju varit spännande att få prova tolka på ett lajv (har det ens gjorts förut?)! Haha, jag det finns mycket kvar som jag skulle vilja prova på, vi får se vad som händer som sagt. Tills vidare njuter jag av att få vara hemma, vilket jag också är väldigt förtjust i att vara!
 
Sådant som just nu - bokstavligen - ligger och samlar damm.
 
♥♥♥
 
Har du något drömtolkuppdrag? Eller om du jobbar med något annat: har du något särskilt du skulle vilja uppleva rent yrkesmässigt?

Marre på Instagram, en förlust och ett sjalbarn

Nu har jag faktiskt också gått och skaffat mig Instagram! Dock med viss begränsning, eftersom appen ligger på Jan-E:s mobil... :P Ja, min mobil är så himla besvärlig, det finns inte alls mycket plats för appar, så jag kan bara ha det nödvändigaste. Frustrerande. Så, jag kommer kanske inte vara så väldigt aktiv eftersom ju Jan-E faktiskt brukar ha med sig sin mobil när han inte är hemma. Hittills har jag lagt upp två (2) bilder... Men jag kan ju för all del följa andra, utan att ha hans mobil till hands, så kommentera gärna om ni har ett instagramkonto eller tips på andras. 
 
På tal om bilder klantade jag till det riktigt rejält idag! Jag skulle lägga över bilder från mobilen till datorn. Jag hade en himla massa gamla foton från mms och sådant som jag suttit och sparat över till mobilens minne just för att kunna lägga över till datorn. När jag är klar så trycker jag in kommandot ctrl+z (vilket är ett kortkommande för "ångra") och allt försvinner! Spårlöst! Och jag har ju inte kopierat bilderna, nej nej! Jag har bara klippt ut dem rakt av, vilket jag aldrig brukar göra (just eftersom sådant här klanteri kan hända). Och fråga mig inte varför jag tryckte ctrl+z! Helt oförklarligt...Och jag har verkligen provat allt för att få tillbaka bilderna, till och med ringt Windows support. Men, som killen på supporten sa, det är bara att bita i det sura äpplet. Och sannerligen, surt är det!
 
Och en tredje sak på temat foto: här kommer en bild som jag är glad att jag har kvar: Vide i bärsjal. Det är så grymt mysigt! Lea bar vi mycket i olika slags bärdon när hon var bebis, men knappt något i långsjal. Nu har vi fått låna en jättehärlig sjal, så nu övas det knytning!
 
 

Vide

Nyheter dyker inte upp snabbt här i bloggen minsann. Men årets första och hittills största nyhet är väl helt klart att vi har fått en nykomling i familjen! Lille Vide behagade dyka upp (eller ut...) på självaste nyårsdagen. Det hela kändes lite överrumplande, eftersom varken jag, Jan-E eller hon på förlossningen som vi hade pratat i telefon med trodde att det var förlossning på g. Men se det var det... Vi skulle ju bara åka in till Falun och kolla så att allt var bra med Kiwi, eftersom jag hade börjat få ont, väldigt lokalt, i magen. Det visade sig senare att det faktiskt var värkar jag hade, och årets ditills bästa idé var väl kanske inte att sätta sig bakom ratten och köra typ fem mil i mörker och snöfall... Det var lite kämpigt där på slutet, men är man envis så går ju det med. Ja, när vi varit en stund på sjukhuset kunde det konstateras att det faktiskt var dags, vår doula dök upp och det mesta gick relativt fort. Och så var vi tvåbarnsföräldrar!
 
Nytillskottet heter alltså Vide och är en stadig krabat som på många sätt påminner om Lea i den åldern, men som ändå är en helt egen person. Det är ändå rätt häftigt att redan så små bebisar har sina egna personlighetsdrag, även om det kan vara ganska svårt att beskriva dem. Och häftigt är det också att se hur fort de växer och utvecklas. Vide är en och en halv månad nu och har växt så himla mycket redan. Men han har så klart fortfarande kvar sin underbara babymjukhet och de underbart lena fötterna som aldrig tagit ett enda steg. Och hur trött och grinig man än är, så går det inte att värja sig mot hans fantastiska leenden!
 
Välkommen Vide!
 
 

Stödstrumpor och lera

Jag var på lajv för ett tag sen, närmare bestämt första advent-helgen. Troligen sista lajvet på ett tag nu, så jag ville av den anledningen väldigt gärna komma iväg. Dock var jag oerhört velig och tvehågsen in i det sista. Kul med lajv! Men så mycket som behöver göras, kommer jag orka? Massa trevligt folk som kommer! Men jag kommer väl inte lyckas interagera med folk... Det verkar bli ett bra rollkoncept det här! Men kommer jag kunna spela det utan att sabba spel för andra och tänk om jag gör helt fel? osv. Men jag fixade med det praktiska (lånade typ hälften av min utrustning av hjälpsamma medlajvare), fnulade ihop ett rollkoncept tillsammans med ytterligare andra hjälpsamma medlajvare och fick pepp och stöttning av, ja, just det: hjälpsamma medlajvare.
 
Lite speciallösningar får man dra till med om man har en gravidmage...
Foto: Jan-E
 
     
"Le, cordov!"
 Utstyrseln som jag fick ihop av det vi hade hemma. Dock funkade den inte så bra, en del grejer byttes ut mot lånegrejer.
Foto: Jan-E
 
Lajvet jag till syvende och sist alltså åkte på hette "Du, vad är mitt luftskepp?" eller förkortat "KH 7.2", ett lajv i Krigshjärta-kampanjen. Som kampanjnamnet lite subtilt antyder är det oftast krigs-/soldatlajv det handlar om och jag har velat prova konceptet ganska länge. Om man ska beskriva det väldigt, väldigt kortfatttat och enkelt är det ett krig (dock fred för tillfället) mellan två stridanden parter: Cordovien och Gillet. Cordoverna skulle man kunna beskriva som Nordkorea goes medeltid med franska personnamn, medan Gillet å sin sida är Kapitalister med stort K, kör på landsknektmodet och personnamnen är hämtade från tyskan. (Sen finns det en massa andra folkslag med egna agendor, men vi skulle ju hålla oss väldigt basic nu). 
 
Jag har länge velat spela cordov (har tidigare bara varit på ett KH-lajv och då spelade jag skaegi (typ viking)). Jag hade egentligen velat prova på konceptet slagfalk (soldat med svärd och sköld), men det kanske inte är det ideala när man är gravid i åttonde månaden... Så efter en del funderande och diskuterande kom jag fram till att jag skulle spela ej stridande (pga gravid även in-lajv) sjukvårdsgardist i rote 1212, även kallad Moralroten.
 
Sjukvårdsgardist Joelle
Fotograf: Kalle Burbeck
 
Det praktiska funkade ganska bra, jag var beredd på betydligt kallare väder än vad det blev, så jag hade varma kläder i överflöd, frysa slapp jag alltså. Jag hade också utrustat mig med stödstrumpor och ett sådant där stöd för gravidmagen, för att underlätta det kroppsliga så mycket som möjligt. Sen att det inte var så kallt, utan relativt milt och ganska blött, gjorde vår lägerplats väääldigt lerig. Dock höll de snygga loppis-stövlarna jag hittat veckan innan förvånansvärt bra! Jag hade även bokat in mig på ett vandrarhem nästgårds, precis som en del andra lajvdeltagare, så att jag skulle få sova i en ordentlig säng istället för tält, och dessutom ha tillgång till en ordentlig toalett nattetid. På dagtid fick jag låna liggplats i min rotes tält, så jag fick min dagsvila också. Jag försökte äta och dricka mycket, även när jag inte kände behov av det - eftersom jag av erfarenhet vet att jag generellt inte gör det tillräckligt på lajv. Så, det funkade ganska bra på den fronten.
 
Tyvärr blev det inte så mycket personligt spel med folk, desto mer marscherande (plus turer till och från vandrarhemmet)! Tyvärr lite för mycket: kroppen sa ifrån en del medelst diverse mer eller mindre obehagliga krämpor under och efter helgen. Men det var trots allt mitt ansvar att hänga på eller att vila. Visst vilade jag en del också, dock missade jag saker de gångerna det hände, vilket kändes lite tråkigt. Sen att vi hade så få ljustimmar per dygn gjorde det svårt att få till något engagerat och händelserikt lägerspel, även om det gjordes en del lyckade försök.
 
Jag fick dock en del sjukvårdsspel, vilket var både roligt och lite svårt. Svårt för att man inte alltid vet vilket slags spel folk vill ha på sin skada. Är det "jag har blivit skadad, men har inte lust att spela så mycket på det" eller "jag har blivit skadad och vill spela på det och kanske få en snygg scen". Ibland är det ganska tydligt och är det det sistnämnda, ja då är det bara att köra på utan att spara på krutet! 
 
Allt som allt blev det för min del ett ok lajv. Jag var inte direkt lajvbakis när jag väl kommit hem, däremot taggad att åka på fler KH-lajv, och gärna vara lite mer boffer-aktiv!
 
Sen måste jag ju också säga att det var riktigt nice att vara gravid i den miljön (förutom de fysiska umbärandena). Jag hade tidigare gått ut i facebook-gruppen, tagit det muntligt med min rote och även tagit upp på cordov-sidans off-möte att jag visserligen är gravid, men att man inte behöver ta någon särskild hänsyn till det - jag säger till om jag inte orkar etc. Jag ville inte bli behandlad med silkesvantar, jag ville bli behandlad som den sjukvårdsgardist jag faktiskt skulle spela. Och det blev jag! Folk försökte inte "underlätta" för mig in-lajv, de kommenterade inte (förutom vid ett par enstaka gånger, och då handlade det om det positiva med cordovsk reproduktion och att en person aldrig skulle förlåta sig själv om hon smittade ett cordovskt barn) och behandlade mig inte som något väldigt ömtåligt som helst inte ska göra något som det minsta påminner om fysisk ansträgning. Det var väldigt skönt! Jag vet inte om det berodde på att jag försökt informera i förväg eller om folk bara var vettiga (även om jag fick en del - positivt menade! - kommentarer och frågor när vi var off-lajv, men det kan jag leva med), men det hade ju helt klart varit skönt att ha det så i verkligheten också. Alltså, jag är inte en enda stor vandrande mage som alla är välkomna att klappa på och kommentera - det finns en person bakom magen också! Och det fick jag vara på lajvet (om än en annan person...) - väldigt skönt som sagt!
 
En väldigt färgglad gardist...
Fotograf: Kalle Burbeck

Tröttheten regerar

Puh, det är tröttsamt att vara gravid. Jag är ju en hyfsta trött person annars också, skulle behöva sova åtta-nio timmar per natt, men så mycket blir det oftast inte... Nu måste jag ta en tupplur om dagen för att orka. Men det gör mig inte så mycket, att sova är så skönt! Ok, det är inte så produktivt och man missar en del tid - men det är ta mig tusan skönt att inte vara så himla produktiv hela tiden! 
 
En väldigt bra grej med att vara iväg så här och inte vara hemma är att man ju faktiskt inte kan ta tag i särskilt många måsten. Det är svårt att göra sina egna hushållssysslor när man är hemma hos någon annan. Skönt. Steget till att lägga sig och ta en välbehövlig vila blir dessutom inte så långt då. Det är det jag njuter av nu de här dagarna. Även om vi hattar runt mellan olika platser så blir det ändå ganska vilsamt när man får lov att släppa alla tankar på de där sakerna som borde fixas, alla sysslor som behöver göras, alla papper som hopar sig - för man kan ändå inte göra något av det just nu.
 
Skrivet av en trött Marre som funderar på att gå och vila för andra gången idag.

En treåring i huset

11 oktober fyllde vår underbara unge hela tre år! Det kan fortfarande vara lite svårt att greppa att vi har en Lea här hemma... En smart, underbar, mysig, rolig, frågvis, energisk och fantastisk Lea. Självklart är det inte alltid en dans på rosor med ett barn som har en egen vilja, som kan vara frustrationsframkallande och inte alltid vill som man själv vill. Men jag misstänker starkt att vi inte direkt har en unik situation när det gäller sådant.
 
Lea hade både små och stora kompisar på besök, tårta med ljus och presenter (det blev en del Bamse i år...). En ganska vanlig födelsedag med andra ord. Förutom att vi föräldrar helt glömde av kameran den dagen. Som tur var fick vi några kort från Leo!
 
Lea med sin "födelsedagströja" och nya hästkompis Julius (alla hästar heter just nu Julius).
Foto: Leonora Halvars

Arbetsnamn: Kiwi

Ja, det här med att lajvet bitvis var lite tungt och att jag blev tröttare än vanligt och så där, det beror på att jag har en fripassagerare. Just nu kallar vi henom för Kiwi, så får vi se sen vid årsskiftet vem det är lite mer exakt.
 
Fotograf: Jan-E
 

Morfar/barnbarn-bondande

Det är inte alltid Lea och hennes morfar får möjlighet att hänga, men igår borrades, skruvades, lektes, tittades på tv och allt vad det nu var. Den bästa stunden var dock när Lea gick in i ateljén och undrade över staffliet. Istället för att börja förklara tog pappa fram penslar och färgtuber och så var Lea i full färd med att måla sig en tavla! Det var fint att se dem båda där framför staffliet, jag blev alldeles varm inombords.
 
 
 

Andras störiga ungar!

Det delas lite då och då krönikor och annat på Facebook som handlar om hur jobbigt det är med barn som hörs och syns i det allmänna rummet, den senaste i raden är denna: Vad sysslar ni med, föräldrar?, skriven av en Carina Glenning. Inget nytt, typ med andemeningen åh, det är så jobbigt när ungar skriker och håller på, för föräldrarna är slappa och bryr sig inte. (Obs, inte ett citat ur krönikan... Men det kunde ha varit :P) Och visst, jag förstår att det är drygt. Barn kan vara oerhört provocernade, störiga och irriterande. Men jag blir lite anti sådana här krönikor och skrifter. För, vad har dessa stackars författare (och många av dem som kommenterar och håller med) drabbats av? En situation. En situation. Och utifrån den situationen dömer man sedan hela föräldernas förmåga att fostra och - faktiskt - älska sitt barn. Hallå?!
 
Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre själv, jag dömer också. Jag himlar också med ögonen inombords. Jag kan också kasta en menande blick till maken. I både sådana här och andra sammanhang. Jag dömer också. Men jag vet om det. Och det är inte sån jag vill vara, så jag försöker jobba på det.
 
Men föräldraskap alltså. Det är så himla lätt att kritisera på just det området. "Jag skulle aldrig..." "Om man älskar sitt barn så gör man X." "Om man älskar sitt barn så gör man inte X." Osv i all oändlighet. Och så bevittnar man en situation som man minsann skulle ha hanterat mycket bättre själv, och så tar man sig friheten att döma. Men tänk efter. Du bevittnar en situation. Du vet inte om de tio föregående timmarna har varit fyllda av skrik och panik, bråk och gråt - den här förälderna kanske har kämpat järnet, men i just den situationen du ser kanske hen bara inte orkar mer och för stunden kapitulerar och låter ungen härja. Eller vilken som helst annan förklaring... Varför utgå från det värsta?: föräldern är inte kapabel att ta hand om sitt barn.
 
Jag säger inte att det inte finns föräldrar som gör fel. Jag vet att det finns både mammor och pappor som inte direkt är några drömföräldrar. Men jag tror faktiskt att de flesta försöker så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Och handen på hjärtat, är du själv alltid en toppenförälder? Gör du alltid rätt? Jag gör det i alla fall inte. Det är inte alltid lätt när barnet har en egen, väldigt stark, vilja. Eller när man blir oerhört provocerad. Visst vore det enklare om barn var som små jättelydiga hundar, men det är de tack och lov inte. 
 
Sammanfattningsvis, det är klart det är störigt när en unge skriker i affären, eller lever rövare på hotellet, eller inte kan sitta still på flygplanet, men snälla döm inte föräldrarna och barnet! Du har inte hela bilden.

En mammas kvällsgrubblerier angående sprutor

Känns så jobbigt. Imorgon ska vi till BVC och Lea ska bli undersökt och få en eller två sprutor. Jag vet hur överrumplad och rädd hon kommer att bli, hon kommer få ont utan att förstå varför och jag kan inte förklara för henne att det kommer att gå över. Jag vet att hon behöver få de här sprutorna, det är för hennes eget bästa osv, men det känns så hemskt när man inte kan förklara något för henne. Jag vet precis hur hon kommer att reagera, vilket slags skrik hon kommer att skrika och jag vet hur hemsk jag kommer känna mig som utsätter henne för detta. Rent logiskt är ju detta något bra hon får, ett skydd mot en massa hemska sjukdomar. Visst är det jobbigt att hon blir så ledsen och rädd, men det är bara att bita i det sura äpplet, skulle man kunna tycka. Men nej, det är inte så lätt. Inte nu längre, nu när jag har ett eget barn, ett barn jag aldrig vill göra illa. Och jag kan inte ens förklara för henne vad de här sprutorna ska vara bra för eller att det gör ont en stund men att det kommer gå över snart. Jag kan inte förbereda henne på något sätt. Och Lea är en ett och ett halvt-åring: hon lever väldigt mycket i nuet. Gör det ont kan inte hon tänka att det kommer gå över, hon har bara nuet. Så ja, det känns lite jobbigt att gå till BVC imorgon...

Min finska lapphund

Någon gång i högstadiet var det på syslöjden obligatoriskt att prova på lappteknik. Jaha? Lappar, då. Vad gör man? En filt? För mycket jobb... Kudde? Hur många hade jag inte redan gjort när vi skulle brodera?! En hund? Ja men självklart! Sandra och jag gjorde varsin lapphund (haha!). Jag minns inte vilka färger hon valde, men min blev vackert blåvit: en finsk lapphund.
 
 
Men allvarligt talat, vad gör man med en mjukishund när man är fjorton bast? Inte så mycket. Ställer den bland alla andra gosedjur, som inte heller används. Tills nu! För nu finns en ny generation mini-grenlund som faktiskt har glädje av den! Lea utropar glatt u! u!, daskar sig på låret och tar upp den. Den fick vänta i över tio år, men nu har min finska lapphund funnit sin plats i Leas leksakslåda.

När vinterns stjärnor lyser här

Idag var jag på teater. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, har nog inte riktigt hunnit smälta alla intryck än. Men jag kan ju rekommendera er att se När vinterns stjärnor lyser här om ni har möjlighet. En oerhört stark föreställning, och har man någon minoritetsspråksanknytning berörs man kanske en aning mer dessutom. I föreställningen används nämligen sju språk: talad nordsamiska och sydsamiska, meänkieli, svenska, finska samt finskt och svenskt teckenspråk. Den handlar om språk och identitet, berövat modersmål, skam men också hopp. Vill man läsa mer om föreställning och kanske ta en kik på turnéplanen kan man gå in här.
 
Bildkälla
Fotograf: Anders Alm
 
Det högg till flera gånger under föreställningen och en tår eller två fick torkas bort. En hel del igenkänning, både från mitt eget liv, men också från äldre generationer. Självklarheter, sorgligheter, vidrigheter men som sagt också hopp. Viljan att försöka hålla mitt modersmål vid liv har fått mer ved på sin eld, även att ge Lea tillgång till sina rötter. Det känns viktigt, men också svårt. För varje generation så kommer vi längre bort från våra finska rötter. Inte konstigt, men sorgligt. Jag vill så gärna ge henne av det som varit - och är - en stor del av min identitet.

Länktips

Ibland känns det ju lite onödigt att blogga, det finns ju redan en hoper människor som skriver så himla smarta och kloka saker! Svårt att matcha det liksom :)
 
Det som jag vill dela med mig den här gången är något som UnderbaraClara skrivit angående det här med pengar och barn, vad man faktiskt skulle kunna prioritera. Det är ju många som tycker att det är självklart att man ska fixa ett sparkonto till sin lilla avkomma, pengarna ska samlas på hög och sedan användas till körkort, bostadsrätt, jordenruntresa eller annat trevligt. Dock måste en del familjer prioritera, man kanske inte kan lägga pengar både på basala och nödvändiga saker, "vardagslyx" som tex ett besök på djurparken, leklandet osv och dessutom lägga undan hela barnbidraget på sparkontot. Nä, vänta! Jag behöver ju inte sitta och skriva det här - det har Clara redan gjort! Klicka in på hennes inlägg Barnen och kapitalet och läs några kloka tankar. Sen måste man ju inte hålla med, men det kan vara bra att få ett lite annat perspektiv ibland också.

Kommer den slå igenom tro, den nya besticklådeordningen?

Think outside the box. Eller outside the besticklåda (eller på the besticklåda!), som Lea.
 
Foto: Jan-E
 

EkoLeko

Helena tipsade på sin blogg om EkoLeko, en sida på nätet där man kan köpa giftfria och miljövänliga leksaker. Tumme upp flera gånger om! Där finns också information om kemilkalier som finns i plastleksaker. Leksakerna de har är alltså inte i plast, istället är de gjorda i bl.a. naturgummi och trä, och färgerna som används är giftfria.
 
Jag funderar starkt på att köpa någon bitleksak till Lea. Nog för att jag helst låter bli att köpa fler leksaker till henne (vi har hittills inte köpt en enda, men andra har gjort det, så hon har en alldeles tillräcklig hög enligt oss), men hellre att hon tuggar på rågummi än plast faktiskt. Hon är ju inne i en period då det här med att tugga, bita och suga är väldigt hett, och då är det ju mer plast än tyg som går hem tyvärr. Vi försöker ju plastbanta här hemma och även om man ibland tycker att "men det är ju bara en pryl det handlar om", så många bäckar små... Sen behöver man inte bli helt nitiks och obändig, men är det något som faktiskt lätt går att åtgärda, så varför inte? Plast innehåller ju faktiskt en hel del skadliga ämnen, det är ju inte helt utan anledning som regeringen satsar satsar på en giftfri miljö (där leksaker ingår) och leksaksimportörer polisanmäls p.g.a. kemikalier i produkterna. Läs gärna UnderbaraClaras blogginlägg dels om kemikalier i hemmet och dels om hur man kemikaliebantar.
 
 
 
 
Några av produkterna på EkoLeko. Alla bilderna är från deras sida.
 

Lea-tid

Tiden går! Det liksom rullar på dag efter dag, och helt plötsligt är det maj månad och vår. Underbart!
 
Största delen av dagarna handlar för mig om Lea, eftersom det ju är jag som är hemma med henne nu. Just nu njuter jag dock av att sitta själv i köket och varva ner lite efter en intensiv dag. Lea ligger och sover, efter att första timmen ha vaknat ett antal gånger och varit gnällig. Det har hon varit hela dagen i och för sig... Hon brukar ju ha ett ganska stort närhetsbehov, även om hon har blivit mer och mer trygg och självständig, men idag var det inte nådigt! Hon skulle helst av allt sitta i knät hela tiden, så det blev inte mycket gjort här hemma. Det tog ju ett tag innan jag kom på att jag ju faktiskt kunde ta och bära henne i mei tai* eller i manducan.* Dock har hon blivit så tung att det inte är jättebekvämt (eller ergonomiskt) att bära henne på magen, så jag tänkte att det nog är rätt tillfälle att lära mig knyta mei tai så att hon sitter på ryggen istället. Svårt som bara den och jag vara nära att ge upp flera gånger och Lea tyckte inte det var så underhållande heller... Men till slut så! Då satt hon där på ryggen så nöjd. Puh! Jag måste helt klart öva lite till på den fronten, för när hon väl sitter där är det ju himla trevligt för alla inblandade.
 
Tänk, på lördag blir vår lilla unge sju månader! Att vi har fått ha henne så länge... Och hon är så stor och hon har utvecklats så mycket. Nu kan hon tex krypa, hon sitter upp i vagnen, håller och äter rån själv...! Håhåjaja, det går så fort. Snart är det väl dags för körkort.
 
Nä, nu ska jag ta och fixa med lite annat, medan tid ännu är.
 
*Mei tai är som en blandning av bärsjal och ergonomisk bärsele och Manduca är en ergonomisk bärsele. Jag har tänkt skriva något längre inlägg om sådant, men har inte kommit mig för än. Är du väldigt nyfiken kan du ju för all del googla!
 

Nu är det klippt

Igår klippte vi håret på Lea för första gången. Hon har en hyfsat redig kalufs mitt på huvudet (där bak har hon istället en avskavd, kal fläck) som visserligen var fin, men en del hårstrån var så långa så de letade sig ner till ögonen. Dags för sax, helt enkelt. Det var en rejäl bit som åkte av och inte blev det särskilt snyggt heller. Jag försökte putsa till lite med saxen idag, men det är svårt att klippa en bebis, även om hon sover... Men men, snyggt eller inte, nu hänger det inte ner i ögonen på henne i alla fall.
 
Men hon påminner faktiskt lite mer om Björn Hellberg nu än innan vi klippte henne, det kan jag nog påstå.
 
Bildkälla

Paus

Ja, kära nå'n, inte uppdateras det särskilt friskt här inte. Och inte är vi särskilt friska i familjen heller. Vi är mer eller mindre förkylda allihopa. Jan-E är hemma från jobbet idag eftersom han är så krank, jag känner mig lite skrovlig i halsen och lite småhängig och Lea är mest bara enormt snorig och lite hostig. Men nu har jag lämnat sjuknästet och sitter i Leksand istället. Eftersom Jan-E inte åkte till jobbet idag kunde han liksom inte handla på vägen hem, så det där med handlandet tar jag istället. Jag tog mig tiden att åka buss in och samtidigt njuta av det isigt vackra vinterlandskapet på vägen in till noret (lyx!). Så, nu sitter jag på biblioteket en stund, eftersom bussarna hem inte går så vansinnigt tätt och det i ärlighetens namn inte tar över en timme att handla det jag ska ha.
 
Det känns lite skönt på ett sätt, att vara utanför hemmets fyra väggar och dessutom själv. Inte för att jag inte gillar att hänga med Lea, men som det är nu kan man säga att hon är både mitt jobb och min fritid. Och nog för att hon är lättare att ha att göra med nu än i början men krävande är hon likväl ändå! Den egentiden jag hinner med brukar innebära toalettbesök, en matbit, borsta igenom håret. Typ det och inte mer. Sitter jag vid datorn är hon med, om jag sitter och läser något får det bli under amning, ute och går gör jag givetvis med henne. Resten av tiden går åt till att försöka hålla henne någotsånär nöjd, med varierande resultat. Ibland har vi det riktigt fint tillsammans, medan vissa gånger har jag lust att bara lägga henne i en vrå och låta henne fortsätta skrika, det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör känns det som.
 
Jag vill ju vara hemma, jag är inte ett dugg sugen på att ge mig ut och jobba än. Den tiden får komma av sig själv, när jag är redo. Jag vill vara hemma, men ibland är det skönt med en paus. Och den tänker jag njuta av nu.

Tidigare inlägg
RSS 2.0