"Är du gravid?"

I mitt Facebook-flöde dök det upp en status om att en tjej fått frågan om hon var gravid. Det landade inte i god jord och kommentarerna handlade om hur fel det är att fråga kvinnor om de är gravida. Det här är ju inget ovanligt, jag kan väldigt mycket relatera till händelsen. Min kroppsform inbjuder ganska ofta till frågan. Och jag tycker att det är fel att fråga! Men nu för tiden är anledningen inte densamma som den var för några år sedan. Dessutom skaver de där kommentarerna min bekant fick, om hur otroligt ohyfsat det är att antyda att någon kanske är gravid. Låt mig förklara!
 
Anledningen till varför så många tycker - och jag tidigare tyckte - att det är ohyfsat att fråga om någon är gravid är gravid = stor mage = tjock. För tjock ska en till varje pris inte vara! (Om en inte är gravid, men då ska det ju helst bara vara en klädsam liten kula, ingen annan viktuppgång, tack!) Det är fult, en har ingen självdisciplin, är lat, en är antagligen ofräsch, omoralisk osv. Det används som skällsord. Att vara tjock är att vara någon andra har full rätt att se ner på. En vill helt enkelt inte vara tjock! Eller? Det är i alla fall det vi lärt oss sen barnsben, om än i maskerade ord. Ni vet vad jag talar om. Visst har du suckat åt din spegelbild i provhytten? Visst har du hört (eller kanske rent av själv använt) skällsord som "tjockis" eller fetto"? Visst har du sett veckotidningsrubriker i stil med "gå ner i vikt"? Visst har du bedyrat en kompis om att hen inte alls ser tjock ut? Ja, ni har nog fattat min poäng vid det här laget.
 
Grejen är att vi kan inte hålla på och gradera folk efter kroppsform! Lika lite som vi kan poängsätta folk efter hudfärg, kön, läggning eller vad som helst! Att en ska behöva säga detta 2016: alla har samma värde, punkt! Men ja, normen säger ju något annat. Vi har blivit inprogrammerade att tycka annat. Men det är fel, människovärdet sitter inte i underhudsfettet, preferenser, pigment, IQ, prestation eller något annat. Människor är människor, vi behöver inte leva upp till alla vridna ideal som finns i samhället. Men ja, jag erkänner att jag tyvärr också sitter fast i samma tankemönster alldeles för många gånger. Men jag kan i alla fall försöka tänka på vad jag för vidare till andra, hur och vad jag reproducerar och cementerar. Det är inte dåligt att vara tjock (kom inte dragandes med alla hälsoaspekter, det kan vi diskutera någon annan gång), lika lite som det gör dig till en sämre människa att... nej, vet ni, jag är trött på att komma med argument och liknelser, jag hoppas att ni fattar ändå faktiskt. Tjock är en kroppsform, punkt.
 
Så, varför tycker jag att det är fel att fråga om någon är gravid, om det nu inte är någon big deal att se tjock ut? Jo, för att 1. det här med graviditet kan vara ganska känsligt, och 2. det är väl ändå något en vill berätta själv? Om vi börjar med 1 då: det här med graviditet är inte en så himla enkel sak som en kan tro, innan en själv är där. För en del går det på första försöket och allt är frid och fröjd. Andra försöker och längtar och försöker och hoppas och försöker och upplever en hel del sorg under resans gång. Att då hela tiden bli påmind om det som är en kamp är inte nödvändigtvis jätteroligt. Många, många har upplevt missfall och kan tycka att det är oerhört tungt. Fler än en tror är ofrivilligt barnlösa och för många är det en stor sorg och saknad i livet. Sen kan det handla om att det har upptäckts att barnet har en sjukdom eller skada, en är orolig för om det ens kommer födas ett nytt litet liv... Ja, listan kan göras lång, för det är ofta långt ifrån en dans på rosor det här med att bli fler i familjen. Och sen är det ju inte alla som vill ha barn, då kan frågor och kommentarer ur "när är det dags för er då?"-genren vara minst sagt tröttsamma - det går bra att sluta banka barnfamiljsnormen i huvudet på folk nu, tack. Känner du inte personen i fråga väl, då kan du lika gärna låta bli att fråga, oavsett hur hon kan tänkas känna inför en eventuell graviditet eller icke-graviditet.
 
Och så 2 då: Det är inte alla som på en gång vill avslöja graviditeten, ofta vill en vänta tills den kritiska första tiden är förbi. Att då få frågan innan dess gör att en tvingas ljuga, undvika frågan eller svara jakande mot sin vilja. Och när en sen faktiskt vill berätta, då är det väl roligast att själv få avslöja de glada nyheterna? I alla fall tycker jag det, och även om jag tror att det finns en hel del som inte bryr sig nämnvärt (men tänk då i alla fall på punkt 1!) så vet jag att många håller med mig. 
 
Sammanfattningsvis: jag tycker inte att det är fel att fråga om någon är gravid, pga att ett nekande skulle betyda att hon är tjock, utan eftersom det kan riva upp en hel del jobbiga känslor eller att hon faktiskt själv kanske vill berätta, om hon nu är gravid.
 
♥ ♥ 
 
Lite bonusläsning om ofrivillig barnlöshet, skriven av Unga fru Kajson, om ni inte redan läst den.

Andras störiga ungar!

Det delas lite då och då krönikor och annat på Facebook som handlar om hur jobbigt det är med barn som hörs och syns i det allmänna rummet, den senaste i raden är denna: Vad sysslar ni med, föräldrar?, skriven av en Carina Glenning. Inget nytt, typ med andemeningen åh, det är så jobbigt när ungar skriker och håller på, för föräldrarna är slappa och bryr sig inte. (Obs, inte ett citat ur krönikan... Men det kunde ha varit :P) Och visst, jag förstår att det är drygt. Barn kan vara oerhört provocernade, störiga och irriterande. Men jag blir lite anti sådana här krönikor och skrifter. För, vad har dessa stackars författare (och många av dem som kommenterar och håller med) drabbats av? En situation. En situation. Och utifrån den situationen dömer man sedan hela föräldernas förmåga att fostra och - faktiskt - älska sitt barn. Hallå?!
 
Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre själv, jag dömer också. Jag himlar också med ögonen inombords. Jag kan också kasta en menande blick till maken. I både sådana här och andra sammanhang. Jag dömer också. Men jag vet om det. Och det är inte sån jag vill vara, så jag försöker jobba på det.
 
Men föräldraskap alltså. Det är så himla lätt att kritisera på just det området. "Jag skulle aldrig..." "Om man älskar sitt barn så gör man X." "Om man älskar sitt barn så gör man inte X." Osv i all oändlighet. Och så bevittnar man en situation som man minsann skulle ha hanterat mycket bättre själv, och så tar man sig friheten att döma. Men tänk efter. Du bevittnar en situation. Du vet inte om de tio föregående timmarna har varit fyllda av skrik och panik, bråk och gråt - den här förälderna kanske har kämpat järnet, men i just den situationen du ser kanske hen bara inte orkar mer och för stunden kapitulerar och låter ungen härja. Eller vilken som helst annan förklaring... Varför utgå från det värsta?: föräldern är inte kapabel att ta hand om sitt barn.
 
Jag säger inte att det inte finns föräldrar som gör fel. Jag vet att det finns både mammor och pappor som inte direkt är några drömföräldrar. Men jag tror faktiskt att de flesta försöker så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Och handen på hjärtat, är du själv alltid en toppenförälder? Gör du alltid rätt? Jag gör det i alla fall inte. Det är inte alltid lätt när barnet har en egen, väldigt stark, vilja. Eller när man blir oerhört provocerad. Visst vore det enklare om barn var som små jättelydiga hundar, men det är de tack och lov inte. 
 
Sammanfattningsvis, det är klart det är störigt när en unge skriker i affären, eller lever rövare på hotellet, eller inte kan sitta still på flygplanet, men snälla döm inte föräldrarna och barnet! Du har inte hela bilden.

"Men männen då?!" sa den kränkte mannen.

Min finlandssvenska namne, aka Tidstjuven, har gjort ett inlägg apropå Emma Watsons FN-tal. "Jämställdhet är allas ansvar" och ja, jag kan ju inte annat än att hålla med. Men det finns ju som bekant alltid människor som ska opponera sig, så även denna gång. I kommentarsfältet finner vi någon som kallar sig Den alldagliga killen och som bl.a. skriver "att mannen faktiskt glöms bort i den feministiska debatten" och där resten av meningen faktiskt lyder: "den vita heterosexuella mannen skall nu kuvas och få tillbaka för tider av förtryck". (Det är ok att bli road av citatet. Eller sucka.)
 
Det är vad den här killen seriöst har för uppfattning om feminism. Eh...? Jag kunde inte låta bli att kommentera, men jag är glad att Maria hann före och på ett lugnt och pedagogsikt sätt förklarade för honom att vi inte är ute efter världsherravälde, utan jämställdhet, alltså att alla ska ha det lika bra. Även några bra länkar slank med, bl.a. 33 anledningar (varför feminism behövs) som jag starkt kan rekommendera. Dock kunde jag inte låta bli att skriva några rader jag också... Den som är intresserad kan ju själv läsa i kommentarsfältet under Marias blogginlägg.
 
Alltså, det här är ju inga superovanliga åsikter, de dyker upp titt som tätt och det gör mig så trött... Feminismens mål är jämställdhet, det är liksom ganska basic. Nu sitter männen på väldigt många privilegier, typ högre lön, makt, slipper objektiferas i samma - enorma! - utsträckning som kvinnor, inte blir våldtagna i närheten av den utsträckning som kvinnor blir och så vidare i alla oändlighet... Självklart drabbas männen också av patriarkatet och det är inget att sopa under mattan, tex straffas man socialt om man inte är tillräckligt manlig, män blir utsatta för de flesta våldsbrotten (och förrövaren är oftast man), men det gör inte att vi kan sluta kämpa för kvinnors rättigheter. Om du tycker att det pratas för lite om mansfrågor, ta upp kampen, gör något och visa ditt engagemang! Men klaga inte för den skull på att feministerna gör för lite.

# i mitt Sverige

Häromdagen kom vi in på att prata SD, Jan-E och jag. Han frågade mig hur det egentligen kändes för mig personligen, andra generationens invandrare som jag är. "Fast, det är ju inte mig de syftar på", svarade jag. För det är det ju inte. Jag ser inte särskilt utländsk ut, svenska är mitt förstaspråk och mitt efternamn låter väldigt inhemskt. Jag är född i Sverige och följer automatiskt de svenska normerna (med vissa undantag) och är i största allmänhet ganska mellanmjölkslagom. SD berör inte mig personligen. Men det berör så många andra. Så många andra som får smaka på nedlåtande uttalanden i bästa fall, i värsta fall en tillbakavisande hand vid gränsen. Diskriminering, att höra hur värdelös man är, att det till och med är önskvärt att man dör...

Men det berör inte mig, jag är ju svensk medborgare från födseln. Så det borde inte spela mig någon roll om SD får mer eller mindre makt. Det finns andra frågor som har mer direkt påverkan på mig. Och det är ju med tanke på sin egen person och sitt eget gynnande man ska rösta nu för tiden, eller hur? Det är i alla fall så det ganska ofta låter. "Få mer pengar i plånboken om du röstar på oss!" är känslan jag får när jag läser om vad en del partier vill. "Du får... Du gynnas... Du... Du..." får jag höra när jag frågar ett av partierna bland valstugorna i Leksand varför jag skulle rösta på dem. Det är bra det, om det skulle vara så att alla i Sverige har det som jag.

Jag vill inte att rasism ska vara ledljus i Sverige, jag vill ha ett öppet land där alla ska få en chans. Visst har vi folk i nöd i Sverige också, men att vi tar hand om dem och folk som flyr undan nöd i andra länder behöver inte vara en motsättning. Jag vill inte att alla girigt ska se efter hur mycket man själv kan tjäna, jag vill att vi lägger resurserna där de behövs, att vi alla hjälps åt att bygga ett samhälle som ger alla råd att leva drägliga liv. För mig är det viktigt att veta att de som behöver stöd får stöd. Att vi tar hand om varandra men också miljön. Att vi alla har samma rättigheter i praktiken, inte bara i teorin. Mina ledord i valet är solidaritet, miljö och jämställdhet. Vad är dina?

Vissa kanske tycker att jag beskriver en flummig utopi, men om vi inte kan kämpa för en bättre värld, då kan vi lika gärna ge upp... Ett steg i rätt riktning är att RÖSTA! Och ta sig en ordentlig funderare på vad det är man faktiskt röstar på.

 

#imittsverige är en bloggkampanj några större bloggar just nu samlats kring inför valet, och de uppmanar även andra att använda hashtagen i diverse sociala medier. Om du vill läsa vad fler skrivit under hastagen kan du googla eller klicka dig in på bl.a. följande bloggar: Emmas Vintage, UnderbaraClara och Emily Dahl.


Apropå det här med att kliva ur sin bekvämlighetszon ibland

Häromdagen läste jag Marias inlägg om att utmana sig själv och att kliva ut ur sin egen lilla bekvämlighetszon ibland. Cred till Maria som gjorde just det: tänjde på gränserna för vad som känns bekvämt och tryggt. Ibland tänker jag på det, hur långt ut från min bekvämlighetszon jag tagit mig genom åren. Eller rättare sagt hur jag har vidgat min bekvämlighetszon, för inte lever jag i daglig nervositet för att jag har klivit längre och längre ut ur den där zonen ;) Jag har ju alltid varit mer eller mindre blyg och lite introvert, speciellt i sammanhand med okända människor. I ärlighetens namn har det länge varit bland det värsta som jag kan tänka mig: hamna ensam bland en massa okända ansikten som man förväntas interagera med på ett eller annat sätt. Tja, jag tycker fortfarande att det kan vara lite läskigt, men det har sannerligen blivit bättre! Jag tror mycket beror på att jag har gått den utbildning jag gått och nu jobbar med ett yrke där man nästan vid varje jobbtillfälle träffar åtminstone en obekant människa. Och man är liksom tvungen att hantera det och klara av det, annat finns inte på kartan om man vill jobba som tolk. Kallprata, göra sig osynlig i och med sin tolkroll, ta plats när det behövs... det kanske inte låter som någon big deal, men för mig är det stort att våga sådant!
 
Sen tror jag nog att annat har påverkat också, som till exempel att jag har börjat lajva (fortfarande skitnervös innan varje lajv dock!), jobbat som telefonförsäljare (ack...) eller att jag tog den där illustrationsteckningskursen (jag funderade länge på hur dum i huvudet jag egentligen var som anmälde mig till något sådant, men jag överlevde ju bevisligen!). Men jag tror också att det faktum att jag blivit äldre och kanske faktiskt kommit lite till ro i mig själv på något sätt, att det har påverkat en del också. Men! det gäller att inte nöja sig, utan att fortsätta utmana sig själv och hitta nya sätt att utvecklas på. Lättare sagt än gjort ibland, när vardagen rullar på utan att man hinner med att tänka på annat än det som är väsentligt just nu. Men ibland dyker möjligheter upp, och jag hoppas att jag har mod och ork att ta tag i dem när de gör det!

När vinterns stjärnor lyser här

Idag var jag på teater. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, har nog inte riktigt hunnit smälta alla intryck än. Men jag kan ju rekommendera er att se När vinterns stjärnor lyser här om ni har möjlighet. En oerhört stark föreställning, och har man någon minoritetsspråksanknytning berörs man kanske en aning mer dessutom. I föreställningen används nämligen sju språk: talad nordsamiska och sydsamiska, meänkieli, svenska, finska samt finskt och svenskt teckenspråk. Den handlar om språk och identitet, berövat modersmål, skam men också hopp. Vill man läsa mer om föreställning och kanske ta en kik på turnéplanen kan man gå in här.
 
Bildkälla
Fotograf: Anders Alm
 
Det högg till flera gånger under föreställningen och en tår eller två fick torkas bort. En hel del igenkänning, både från mitt eget liv, men också från äldre generationer. Självklarheter, sorgligheter, vidrigheter men som sagt också hopp. Viljan att försöka hålla mitt modersmål vid liv har fått mer ved på sin eld, även att ge Lea tillgång till sina rötter. Det känns viktigt, men också svårt. För varje generation så kommer vi längre bort från våra finska rötter. Inte konstigt, men sorgligt. Jag vill så gärna ge henne av det som varit - och är - en stor del av min identitet.

Länktips

Ibland känns det ju lite onödigt att blogga, det finns ju redan en hoper människor som skriver så himla smarta och kloka saker! Svårt att matcha det liksom :)
 
Det som jag vill dela med mig den här gången är något som UnderbaraClara skrivit angående det här med pengar och barn, vad man faktiskt skulle kunna prioritera. Det är ju många som tycker att det är självklart att man ska fixa ett sparkonto till sin lilla avkomma, pengarna ska samlas på hög och sedan användas till körkort, bostadsrätt, jordenruntresa eller annat trevligt. Dock måste en del familjer prioritera, man kanske inte kan lägga pengar både på basala och nödvändiga saker, "vardagslyx" som tex ett besök på djurparken, leklandet osv och dessutom lägga undan hela barnbidraget på sparkontot. Nä, vänta! Jag behöver ju inte sitta och skriva det här - det har Clara redan gjort! Klicka in på hennes inlägg Barnen och kapitalet och läs några kloka tankar. Sen måste man ju inte hålla med, men det kan vara bra att få ett lite annat perspektiv ibland också.

Feminist? Javisst!

Det här med feminism kan vara lite knepigt. För många är det självklart att kalla sig feminist, medan andra hellre skulle stoppa huvudet i en slaskhink. Typ. Jag själv är feminist. Men det har inte alltid varit självklart. Jag har alltid, ända sedan barnsben, tyckt att jämställdhet är något vi alla bör sträva efter. Orättvisor är ju fel, right? Dock har jag inte velat kalla mig feminist förrän på senare tiden. Jag har förändrats och min syn på jämställdhet, feminism, kvinnligt och manligt har gjort en rejäl resa!
 
När jag var yngre kallade jag mig inte feminist, det var ju bara läskiga manhaftiga kvinnor med orakade armhålor och som hatade män som var feminister. Nej, jag tyckte ju att alla var lika mycket värda, så jag kallade mig humanist istället. Tja, jag hade ju missuppfattat betydelsen både av vad en feminsit är och vad en humanist är! Men jag tror att det nog är ganska vanligt, det där med att missuppfatta och inte riktigt ha greppat begreppet. För jag får intrycket av att det idag är många vuxna som har samma bild av feminister som jag hade när jag var - låt oss säga - tolv år. Men det är kanske inte så konstigt, man har sina förutfattade meningar och ser ingen poäng i att ta reda på mer, för man "vet" ju redan.
 
De senaste åren har jag blivit mer intresserad i jämställdhet, läst mer, funderat mer. Förstått mer. Förstått vad feminism egentligen betyder och insett att det ju är ett ord för precis det jag står för. Jämställdhet är för mig oerhört viktigt, på alla plan. I en relation, på en arbetsplats, i förskolan, ute på stan, i media... Det läskiga är att det liksom är så inlärt hur kvinnor "är" och hur män "är", så vi reflekterar oftast inte över det hela, utan allt bara rullar på i samma gamla hjulspår.
 
Nej, jag är inte ute efter att vi alla ska klä oss i beige, sluta använda han och hon och istället bara säga hen om alla, sluta raka oss och bli typ... tråkiga. Jag är ute efter att alla ska ha samma chanser och möjligheter och att ingen ska bli diskriminerad, förtryckt eller utsatt pga kön.
 
Jag skulle kunna skriva så mycket mer i ämnet, men jag tror att det här inlägget skulle sluta som en riktigt svammelfest om jag inte hejdade mig. Jag ska försöka ta upp ämnet lite oftare dock, det är ju ändå viktiga grejer det här, och nu har jag bara skrapat lite på ytan!
 

Bara tänka tanken, eller kanske något mer?

 
Ibland när jag får en tanke eller idé går jag omkring och ältar den rätt länge; funderar, stöter och blöter, suger på den karamellen... Till slut vet jag inte om det överhuvudtaget är verklighetsförankrat eller genomförbart, den har liksom växt och frodats i mitt huvud, i en egen liten värld. Ibland vet jag på en gång att tanken inte hör hemma i den verkliga världen, men den kan gärna få fortsätta leka och ha sig i den påhittade världen, bara för skojs skull. Ibland tror jag mig veta att det inte är någon idé att göra verklighet av min tanke, men tänk om jag faktiskt har fel? Hur kan jag veta? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Ja, men tänk om det faktiskt är helt orealistiskt? Tänk om det där välgenomtänkta och fint planerade egentligen är av helt fel propotioner för att kunna smälta samman med verkligheten? Det är så svårt att veta, jag lyckas på något sätt nästan jämt förlora all känsla för realism när jag låtit en idé tumla runt allt för länge bakom skallbenet. Så jag låter bli. Låter tanken stanna vid just tanke, för att så småningom blekna bort.
 
Jag tror mig ha blivit åtminstone lite bättre på det där, att göra verklighet av saker och ting. Av de små sakerna i alla fall, som ändock är stora för mig. Men det där som är lite större, som skulle kräva mer, som har större risker - dit är det långt kvar. Väldigt långt. Men med små steg kanske jag en vacker dag kommer även dit. Vi får se.
 
 
 

Obehagskänslor

Scen: Liten men fräsch pizzeria
Aktörer: mamma, pappa, spädbarn, barn ca 3år
 
Familjen väntar på sin mat. Barnet äter majs från en assiet, tappar lite på bordet men äter upp även det.
Ena föräldern: Ät inte från bordet! Vad fan, är du galen?!
 
Slut.
 
----
 
Jag blev helt ställd. Kan man göra något i en sådan här situation och i så fall vad?

Jag tycker inte om barn

Nej, jag tycker inte om barn. Missförstå mig inte, det är inte så att jag ogillar alla barn, men jag gillar inte heller alla barn. Jag blir lite irriterad ibland när folk deklarerar att de tycker om barn så himla mycket, att de är så söta, att man så gärna vill ha barn för att man tycker så mycket om just barn osv. Antingen så har jag inte riktigt greppat vad de menar, eller så tycker de fel... Det är lite som när folk säger att de tycker att gamla människor är så mysiga eller att de med Downs är så söta. För mig är det ungefär som att säga att man gillar tatuerade människor eller folk som läspar, att man tycker indier är gulliga eller att man tycker så himla mycket om dem med armprotes. Det skulle ju vara helt ologiskt att säga så, eller?

Nu menar jag inte att de är helt galet att tycka om just barn, gamla, de med Downs, tatuerade, de som läspar, indier eller folk med armprotes. Det jag menar är att det känns väldigt märkligt att dra alla över en kam. Jag tycker inte om barn som grupp, lika lite som jag tycker om portugiser som grupp. Visst, jag försöker att ha en positiv inställning till människor jag möter och bemöta dem med respekt osv, men jag kan för den sakens skull inte säga att jag tycker mer om en grupp människor för att de är just exempelvis barn.

För grejen är ju att de är personer, individer. Jag gillar inte alla barn jag mött i mina dagar, men jag tycker grymt mycket om vissa av dem. Visst, jag kan säkerligen också vara duktig på att bunta ihop folk och sätta etiketter på vissa grupper, men just barn verkar vara så självklart att man tycker om, speciellt som tjej. Sen finns det ju de som säger att de verkligen inte tycker om barn: de är skrikiga, jobbiga, luktar och borde inte få tas till allmänna platser. Och så kan det ju också vara.

Jag är emot att stoppa in folk i fack, sätta etiketter och att ha en massa förutfattade meningar om folk bara för att de är si eller så. Och där ingår barn. De är människor, inidvider, personer; precis som alla vuxna. Visst, jag hamnar också omdevetet i de groparna ibland, buntar ihop folk och ger dem kollektiva egenskaper och jag har säkert en massa åsikter om olika grupperingar, men jag försöker i alla fall låta bli.

Att säga att man tycker om barn är inte i mina ögon samma sak som att säga att man tycker om, låt säga färgen röd. Barn är som sagt individer och även om man kan ha som grundinställning att man tycker om folk tycker jag det blir lite konstigt när man säger att man tycker om barn. På något konstigt sätt känns det lite respektlöst och objektifierande...

Men kanske är det tvärtom jag som är ute och cyklar här. Vad tycker ni? Dela gärna med er av era perspektiv om ni har lust.

"Män och kvinnor är lika som bär"

För att fortsätta på det inslagna temat finns här en länk till en artikel i DN som tar upp forskning vad gäller skillnader mellan könen. En liten spoiler: det är inte så stor skillnad. Alls.

Jag tror visserligen att män och kvinnor är skapta olika, men jag tror att vi människor har vridit om det hela till vår egen nackdel, begränsat oss och förstört en hel del för oss själv. Men det är ju bara vad jag tycker, det finns ju många åsikter i frågan...

Det här med Legot då

Häromdagen var Jan-E i en leksaksbutik och kom föga förvånande ut med den nya Lego-katalogen. Han var lika ställd som jag blev, över hur ojämställt Lego faktiskt är. När vi var små var Lego något man byggde med, antingen efter intrsuktioner för att få till någon speciell modell eller så byggde man bara vad man kände för. Lego var byggklossar i princip, och det var till för alla. Idag ser det inte riktigt ut så. Det mesta av utbudet är idag häftigt, actionfyllt och helt tydligt riktat till killar. Tjejerna får dock också bygga med Lego, men då har de ett särskilt utbud att välja på. Det heter Friends och är sött, pastelligt och med en tydlig målgrupp: tjejer. Det är dessutom väldigt lättbyggt och med små variationsmöjligheter.

Bildkälla

Nu tänker nog många att det spelar väl ingen roll, det är väl bara inskränkt att tänka att bara killar kan leka med det tuffa Legot och tjejer med det gulliga? Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Om en vuxen köper Lego till sitt barn, vad tror ni att hen väljer? Och när barnet väl har tillgång till Lego vad får hen får för intryck vad gäller genus i kill- respektive tjejlego? Om man tittar på själv legofigurerna alltså. Hur ofta dyker det upp en kvinnlig legofigur bland killegot? Inte så vansinnigt ofta, eller hur? Och när det väl gör det, hur vet man att det är en tjej? Enkelt: långt hår, stora läppar, ögonfransar, byst och ev en klänning. Resten av figurerna vet man är män, för det är normen. Man måste tydliggöra om det faktiskt skulle vara en kvinnlig legofigur inblandad. Och detsamma, men ovänt gäller tjejlegot: det är tjejer som gestaltas, görandes "tjejiga" saker. Jan-E kollade bland Friends-produkterna i Lego-katalogen och han hittade en figur av motsatt kön. Det var en pappa som grillade.

Produkterna är som sagt väldigt tydligt riktade till sina respektive målgrupper. Och barn vet vad som förväntas av dem. En kille vet att han inte "ska" leka skönhetssalong med pastellfärgat Lego och en tjej vet att hon inte "ska" leka med tuffa dinosaurier. Visst, det finns undantag, det gör det absolut. Jag själv är ett. Jag lekte mycket mer med mina brorsor Lego än mitt eget när jag var liten. Det kan visserligen bero på olika saker, bl.a. hade de mer Lego än vad jag hade, men framför allt tror jag att barn idag blir mycket mer utsatta för sådan här påverkan än vad vi ungar på det glada 80-talet blev. Det räcker med att vandra in på barnavdelningen i en klädbutik, gå in i en leksaksaffär eller överhuvudtaget titta på barn idag för att få det bevisat.

Idag är barn inte barn, de är flickor och pojkar. Vad är det med det då? Flickor är flickor och pojkar är pojkar, så är det bara. Det är ett argument som jag absolut köper, men det är konsekvenserna av det som jag har lite svårt med. Om det hela skulle stanna vid att vi har olika kroppar, punkt, skulle det vara lugnt för min del. Men det stannar inte där. Vi blir olika behandlade, får olika förutsättningar av omgivningen och stoppas i olika fack beroende på vilket kön vi har. Inte hur vi är som personer, utan vilket kön vi har. Det sker mer eller mindre omedvetet och formar oss mer än vad vi själva antagligen skulle vilja erkänna. Och det begränsar oss.

Jag menar inte att vi ska förbjuda flickor att vara flickor och pojkar att vara pojkar, men problemet är att det finns liksom inget svängrum inom de ramarna. Är man flicka så är man så här, är man pojke så är man så här. Och det visar Lego ett tydligt exempel på.

Upprörd på Lego

Åh, jag blir så matt, jag blir så trött, jag blir så arg...! Jag tycker Lego är ett underbart bra koncept, men... åh! Nä, jag är så arg så jag inte kommer kunna skriva något vettigt. Jag förklarar sen när jag lugnat ner mig.

VeckoRevyn och min tonårsrumpa

Med risk för att bli långrandig i ämnet vill jag också lägga upp kommentaren jag skrev till inlägget jag länkade till i föregående inlägg:

När jag var i yngre tonåren läste jag maniskt VR, på biblioteket och i smyg hemma hos en kompis (hon var äldre än mig, men fick inte köpa dylika tidningar för sina föräldrar, vilket hon gjorde ändå och sedan gömde hon dem). I en av tidningarna fanns "rumptestet" som redan nämnts i kommentarerna ovan. Satt man på den uppslagna tidningen och ens rumpa höll sig innanför sidorna var man godkänd, flöt den däremot ut utanför tidningen var man nog i behov av åtgärder. Jag minns att jag klarade testet, vilket jag var väldigt nöjd över. Och? Vad var det att vara nöjd över? Och varför skulle jag varit missnöjd om jag "misslyckats" med testet? Vad har någon för nytta av ett sådant test?

Hade det varit så farligt om VR istället hade uppmuntrat unga tjejer att INTE tänka på om man hade osexiga läppar, osnygg rumpa, gäddhäng, påsar under ögonen, otrendiga kläder, fel smink, tråkig frisyr... Att inte uppmana tjejer på att fokusera på vad andra tycker och tänker om en själv. Hade det inte varit fantastiskt om VR hade försökt inpränta i läsarna - både tjejer och killar - hur viktigt det är att man trivs med sin kropp, oavsett hur den ser ut? Att vi inte behöver söka bekräftelse hos andra för att duga? Tänk om VR hade uppmuntrat självförtroende och god självkänsla PÅ RIKTIGT! Tänk att ha en tidning som hyllar mångfalden och har med både hjärta och hjärna i innehållet, inte bara yta. Tänk att ha en tidning som ger en god eftersmak och inte komplex för fler år framåt...

Nu har inte jag läst VR på länge, kanske är det så tidningen ser ut idag, men efter att ha läst kommentarerna här får jag intrycket av att så inte är fallet. Kanske inte så konstigt. Vi är så styrda av normerna i dagens samhälle, så att ha en tidning som talar om hur vi ska uppfylla alla dessa sjuka normer, det måste ju vara bra lönsamt!

VeckoRevyn och självkänslan

Ett inlägg på bloggen Karins Konstgrepp genererade väldigt många kommentarer, till och med självaste Linda Öhrn (chefredaktör på VeckoRevyn) har gjort ett inlägg i debatten. Jag rekommenderar dig att läsa själva inlägget (som är ganska kort) och kommentarerna den har genererat, men för den som inte orkar göra det kan jag säga att Karin berättar om ett par saker VeckoRevyn lärt henne för många år sedan, bl.a. att man har hängbröst om man kan placera en penna under bröstet och den ligger kvar. Hon frågar också sina läsare vad de lärt sig från VeckoRevyn och i kommentarsfältet rullas det upp exempel på exempel på hur VeckoRevyn och liknande tidningar har påverkat unga tjejer och deras uppfattning om sig själva.

Jag sitter där och läser kommentar efter kommentar och blir sur, arg. Inte bara på VR, utan hela samhället med alla sjuka normer om hur man ska vara, se ut, bete sig, hur man behagar killarna... Allt handlar om andras blick på en själv, på hur man uppfattas. Självkänsla, själförtroende och "duger som man är" är på sin höjd bara fina ord, i slutändan är det ytan som räknas, man ska passa in i formen.

Och jag tänker att all slags media har så stor makt, det är skrämmande och jag själv känner mig så liten i sammanhanget. Hur ska man någonsin kunde vända den här vidriga trenden? Normer är inget man lätt förändrar eller ens ifrågasätter. Men det måste börja någonstans. Vi måste fråga oss de obekväma frågorna och svara sanningsenligt. Varför tycker vi, gör, säger och uttrycker vi det vi gör? Är det för att "jag själv vill känna mig fin"? Är det för att det är sådan jag är? Är det för att jag själv tycker det? Är det för att jag själv gillar det och det? Gå till botten med det hela och fråga dig själv irriterande många "varför?". Är det verkligen från mig själv allt detta kommer, eller är det normerna som dikterar att det ska vara si och så?

Jag önskar så att vi kunde vara fria från alla sjuka normer... Jag säger inte att alla normer och oskrivna regler är av ondo, men mycket i vår självuppfattning och syn på vilka vi är och vilka vi borde vara, mycket av det är väldigt skevt. Jag tror aldrig att vi blir nöjda om vi hänger upp vår lycka på andras bekräftelse och jag tror aldrig att vi kommer känna oss vackra om vi speglar oss i andras ögon. Självklart kan uppmuntran och bekräftelse från andra vara något oerhört värdefullt, men vårat självförtroende ska inte stå och falla med det.

Jag önskar att alla, inklusive jag själv, kan känna att man både vågar och vill vara nöjd med den man är, och inte bara nöjd utan stolt. Vi har alla saker och ting som behöver jobbas på, ovanor och destruktivtet som inte är nyttigt. Men i grund och botten är vi fantastiska och vackra personer. Man kan inte vara älskad av alla, men att älska sig själv är verkligen inte kattpiss. Det är inte alla gånger en lätt sak men du är värd det. Och är det någon som ser nedsättande på ditt utseende, dina åsikter, om du tar den plats du är värd, dina passioner... Their loss! Vi behöver inte göra om oss för att vara värda. Punkt.

Känsliga jag

Jag är inte alltid så förtjust i mitt känsloliv... Jag är ju verkligen en känslomänniska, vilket märks ganska tydligt, om inte annat så för mig själv. Jag är inte duktig alls på att stänga av känslor och de påverkar mig ganska mycket; på gott och ont. För det mesta sätter sig känslorna rent fysiskt i kroppen, vilket inte alla gånger är superkul även om det helt klart har sina fördelar också. Den senaste tiden har känslorna växlat i ganska hög fart, även om de har hållit sig på samma sida av skalan. Det börjar bli ganska tröttsamt nu och det känns som att det inte är någon idé att ta känslorna och måendet på allvar, för om en stund har vinden vänt igen. Håhåjaja... Det är nästan så att jag börjar misstänka att det är något kemiskt/biologiskt eller något.

Och så en bild på det, eftersom jag tycker det varit lite väl många bildlösa inlägg den senaste tiden. Bilden hittade jag här och har kanske inte en direkt koppling till texten, men den är fin...


Förväntningarna, normerna och de förutfattade meningarna

Det är lustigt vad mycket normer man förväntas uppfylla, så mycket folk tar för givet om en själv... De senaste åren har jag både nu och då fått frågan om jag har barn (tycks vara en vanlig "fikarumsfråga") eller om jag är gravid. När jag svarat nej är det inte ovanligt med repliken: Men du är ju så ung, du hinner, eller något annat som på något sätt signalerar samma sak. Alltså om jag inte redan har barn så lär jag få det, ingen fara. Jaha?

Jag har lite börjat irritera mig på att få den sortens frågor. Igen. Förut handlade det dock mest om det rent ytliga, men nu stör jag mig mer på just normerna, attityderna och förväntningarna bakom frågorna. Jag stör mig på det faktum att jag förväntas skaffa barn. Att jag förväntas både vilja och kunna skaffa barn. Det verkar inte som att det i folks ögon verkar finnas något alternativ: är jag inte redan mamma kommer jag att bli det inom en ganska snar framtid.

Jag vet att jag inte är ensam om det här, speciellt inom mitt yrke är det vanligt att få frågan. Jag pratade för ett tag sedan med en kollega som har upplevt det hela på samma sätt. Alla tar för givet att både viljan och förmågan finns att bli mamma. "Mamma"... Är det just det grejen är förresten? Det handlar kanske inte om att bli förälder, utan att man som kvinna ska bli mamma? Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag tänkte på det när Jan-E berättade att han pratat med en trevlig tjej på planet hem från London. Hon hade frågat om han hade några barn och när han svarat nekande frågade hon om han ville ha barn. Hon tog det inte för givet att han ville bli pappa.

Jag har inte några djupare studier än så att luta mig emot, men jag började fundera lite när jag hört Jan-E berätta om den händelsen: är det så att kvinnor oftare förväntas få barn än att män förväntas få barn? Kan det vara så att kvinnor är starkare förknippade med mammarollen än vad män är med papparollen? Jag menar, kvinnor ses ju traditionellt som mer mjuka, omhändertagande och vårdande, påverkar det folks kollektiva - och antagligen undermedvetna - förväntningar på oss?

Är det så? Och gör det något?

Jag vet i alla fall att jag börjar tröttna på att pressas in i en form tillsammans med alla andra. Jag kan förstå att om man själv har barn och tycker att det är en stor och fantastisk del av ens ens liv, att man då vill att alla andra också ska uppleva det härliga. Men nog måste det väl ändå finnas en förståelse för att vi inte är likadana allihop? Visst, jag gör säkert likadant omedvetet: tar för givet att alla sett den eller den filmen, att alla tycker om pannkakor, att alla är emot främlingsfientlighet... Så vem är jag att klaga, egentligen? Jag borde väl sopa rent framför egen dörr först, som det heter, men jag kan inte låta bli att tycka det är fel att jag - i egenskap av kvinna - förväntas vilja och kunna bli mamma. Det är vad jag tycker, oavsett om jag blir mamma imorgon eller aldrig.


Det där gråa, hur ska vi göra med det?

Jag är lite kluven. Som ni säkert vet är inte alla dagar i livet färgsprakande och ljusa, ibland är de grå eller rent av svarta. Så är det, inget konstigt med det. Men hur mycket sådant ska få leta sig in i bloggen egentligen? Som nu: jag är inte direkt på topp och vill bara lägga mig ned och dra något gammalt över mig (vilket jag också gjort). Vill jag då skriva om hur jag känner mig och varför? Det tar ju lite emot eftersom alla med tillgång till internet faktiskt har möjlighet att ta del av det, även om alla inte gör det. Att för mig okända människor läser det har jag väl inga problem med, inte heller att mina vänner som känner mig gör det. Däremot alla där emellan, de som vet vem jag är men bara känner mig ytligt. Vissa saker känns lite för privata för att man ska bjuda på dem till folk man träffar genom jobbet, har som en facebook-kontakt men inte mer, kompisars kompisar osv. Förstår ni hur jag menar?

Sen har vi den andra sidan. Jag vill inte ge sken av att jag har ett liv på räkmacka utan mulna dagar. Det är ju många i bloggosfären som bara väljer att visa sin mest smickrande sida, vilket så klart är helt förståeligt. Jag vill inte göra det, för även om de flesta nog vet att det finns mer än den fasaden som visas upp så känns det lite falskt att bara visa upp det finputsade. Jag menar verkligen inte att klanka ned på de som valt att hålla en del av privatlivet utanför bloggen, jag pratar bara utifrån mig själv nu.

Så det är lite knepigt det där, att vara öppen och ärlig men inte för självutlämnande. Balans är ju ofta svårt. Samtidigt som jag hoppas att min blogg ska kunna spegla vem jag är så mycket som möjligt vill jag ju inte direkt blotta min själ. Allt som oftast är ju det här en envägskommunikation, även om jag får lite kommentarer ibland. Jag kan ju bara hoppas att det jag skriver uppfattas så som jag menar det, jag har liksom ingen möjlighet att ha en dialog med dem som väljer att läsa det jag skriver.

Äh, vad jag egentligen ville ha sagt var väl att jag är lite nere nu... Utan förklaringar eller någonting. Punkt.


Han som jag har lovat

Jag bara inser hur glad jag är över att ha Jan-E. Allt jag försöker skriva låter klyschigt, men det är så skönt att veta att han finns här. Alltid. Att det är just han. Att vi kan dela stort och smått. Åh, jag är bara så glad över att ha Jan-E.

Tidigare inlägg
RSS 2.0