Arinya

Känns så jobbigt. Imorgon ska vi till BVC och Lea ska bli undersökt och få en eller två sprutor. Jag vet hur överrumplad och rädd hon kommer att bli, hon kommer få ont utan att förstå varför och jag kan inte förklara för henne att det kommer att gå över. Jag vet att hon behöver få de här sprutorna, det är för hennes eget bästa osv, men det känns så hemskt när man inte kan förklara något för henne. Jag vet precis hur hon kommer att reagera, vilket slags skrik hon kommer att skrika och jag vet hur hemsk jag kommer känna mig som utsätter henne för detta. Rent logiskt är ju detta något bra hon får, ett skydd mot en massa hemska sjukdomar. Visst är det jobbigt att hon blir så ledsen och rädd, men det är bara att bita i det sura äpplet, skulle man kunna tycka. Men nej, det är inte så lätt. Inte nu längre, nu när jag har ett eget barn, ett barn jag aldrig vill göra illa. Och jag kan inte ens förklara för henne vad de här sprutorna ska vara bra för eller att det gör ont en stund men att det kommer gå över snart. Jag kan inte förbereda henne på något sätt. Och Lea är en ett och ett halvt-åring: hon lever väldigt mycket i nuet. Gör det ont kan inte hon tänka att det kommer gå över, hon har bara nuet. Så ja, det känns lite jobbigt att gå till BVC imorgon...

I år är det valår, dags att försöka klura ut vad man ska rösta på! Här kommer en liten genväg: Svenska Dagbladets Valkompass. Den består av 25 politiska sakfrågor som man får instämma eller vara emot i olika grad. Är man inte så insatt i själva frågorna kan man klicka på Mer om frågan och får då upp en liten sammanfattning om vad frågan egentligen handlar om och olika argument för och emot.

 

Jag testade och blev inte så förvånad över resultatet. Eller jo, lite förvånad blev jag över hur jämnt det ändå var mellan de olika partierna för min del. Jag trodde att det skulle skilja mycket mer än vad det gjorde.

 

I vilket fall, ta och testa du också!

 Jag har ganska länge i dagligt tal refererat till min icke-existerande ironi-skylt. Idag fick jag en! Tack, Jan-E!! (Obs, ej ironi.) Nu kan jag närhelst jag vill, vara extra tydlig med att det är ironi jag använder. Ingen mer förvirring!

 

 

 

Jag hoppas att ni har en riktigt fin påsk! I år beslutade vi att stanna hemma över påsk, vilket aldrig har hänt förut. Ett bra beslut, tycker jag. Jag skulle verkligen inte orkat allt vad påskfirande nere i västsverige innebär, inte i år. Jag är liksom lite sliten just nu, så det känns otroligt lyxigt att få fira påsken hemma den här gången.

 

Idag, påskafton, har det varit en riktigt skön dag! Vi har haft besök av en god vän plus hund, varit ute i det helt underbart varma vädret i princip hela dagen, ätit gott, umgåtts med grannarna över en påsktårta, hälsat på djuren i granngården... Snart ska vi gå och lägga oss samtidigt hela familjen - ovanligt tidigt för Jan-E och mig och ovanligt sent för Lea. Det har varit en väldigt lång dag, men också väldigt avslappnad och behaglig. Jag är väldigt nöjd med min påskafton!

Häromdagen läste jag Marias inlägg om att utmana sig själv och att kliva ut ur sin egen lilla bekvämlighetszon ibland. Cred till Maria som gjorde just det: tänjde på gränserna för vad som känns bekvämt och tryggt. Ibland tänker jag på det, hur långt ut från min bekvämlighetszon jag tagit mig genom åren. Eller rättare sagt hur jag har vidgat min bekvämlighetszon, för inte lever jag i daglig nervositet för att jag har klivit längre och längre ut ur den där zonen ;) Jag har ju alltid varit mer eller mindre blyg och lite introvert, speciellt i sammanhand med okända människor. I ärlighetens namn har det länge varit bland det värsta som jag kan tänka mig: hamna ensam bland en massa okända ansikten som man förväntas interagera med på ett eller annat sätt. Tja, jag tycker fortfarande att det kan vara lite läskigt, men det har sannerligen blivit bättre! Jag tror mycket beror på att jag har gått den utbildning jag gått och nu jobbar med ett yrke där man nästan vid varje jobbtillfälle träffar åtminstone en obekant människa. Och man är liksom tvungen att hantera det och klara av det, annat finns inte på kartan om man vill jobba som tolk. Kallprata, göra sig osynlig i och med sin tolkroll, ta plats när det behövs... det kanske inte låter som någon big deal, men för mig är det stort att våga sådant!

 

Sen tror jag nog att annat har påverkat också, som till exempel att jag har börjat lajva (fortfarande skitnervös innan varje lajv dock!), jobbat som telefonförsäljare (ack...) eller att jag tog den där illustrationsteckningskursen (jag funderade länge på hur dum i huvudet jag egentligen var som anmälde mig till något sådant, men jag överlevde ju bevisligen!). Men jag tror också att det faktum att jag blivit äldre och kanske faktiskt kommit lite till ro i mig själv på något sätt, att det har påverkat en del också. Men! det gäller att inte nöja sig, utan att fortsätta utmana sig själv och hitta nya sätt att utvecklas på. Lättare sagt än gjort ibland, när vardagen rullar på utan att man hinner med att tänka på annat än det som är väsentligt just nu. Men ibland dyker möjligheter upp, och jag hoppas att jag har mod och ork att ta tag i dem när de gör det!