Arinya

Men! Jag hade ju planerat att ha en massa tid för bloggen nu i sommar! Ja, ni ser ju hur det har blivit... Planen var att ha några riktigt lugna veckor i vårt husvaktningsobjekt med gott om tid för läsning, bloggskriverier, glass, ritande och allmänt softande. Det blev väl inte riktigt så. Vi har konstaterat att den här familjen inte är så duktig på att ta det lugnt, istället har vi flängt runt i Stockholm, Göteborg, Örebro och lite allt möjligt. Det har absolut varit roligt och vi har träffat en himla massa sköningar, men särdeles lugnt har det ju i ärlighetens namn inte varit (förutom de dagarna vi var hos farmor och farfar ute på landet, där är det nästan omöjligt att inte varva ner och ta det lugnt!). Och imorgon åker vi! Visserligen inte hem, men härifrån. Tre veckor kan visst gå hiskeligt fort! 

 

Igår och idag har vi ägnat oss åt jätteroliga aktiviteter, så som att packa och städa. Dock tog vi en paus igår eftermiddag och drog iväg till Babbel och åt tapas med några vänner. Supergott som alltid! Men jag lär mig verkligen aldrig att jag blir jättemätt på en gång... Idag har vi inte åkt någonstans, men å andra sidan kan man se frukterna av vårt arbete: det mesta är nerpackat och städat. Lite kvar, men det är fortfarande några timmar kvar på det här dygnet, så det är ingen fara!

 

Ja, imorgon åker vi som sagt, men vi åker inte hem. Vi drar till Kapellskär och därifrån ska vi sedan ta färjan över till Finland. Woop woop! Jag har inte varit där på elva år, så nu är det sannerligen på tiden. Men sen, sen ska vi faktiskt hem! Jag har faktiskt lite hemlängtan nu, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi varit borta i lite drygt en månad nu. Borta bra men hemma bäst!

Det är inte alltid Lea och hennes morfar får möjlighet att hänga, men igår borrades, skruvades, lektes, tittades på tv och allt vad det nu var. Den bästa stunden var dock när Lea gick in i ateljén och undrade över staffliet. Istället för att börja förklara tog pappa fram penslar och färgtuber och så var Lea i full färd med att måla sig en tavla! Det var fint att se dem båda där framför staffliet, jag blev alldeles varm inombords.

 

 

Jag har just nu inte så många par shorts jag kan använda nu när det är så himla varmt (jag har gått upp en hel del i vikt sen förra sommaren), men min kanga sviker inte! Jag köpte det någon gång när jag gick på Västanvik, då det var en man som kom och föreläste om Tanzania och sålde saker därifrån. Han sålde bland annat just kanga (i plural...), uppenbarligen. Det är ett rektangulärt tygstycke som man helt enkelt kan vira om sig och sedan vika ner överkanten på. Voilà, så har du en enkel och skön kjol! Verkligen ett one size fits all-plagg! Baktill brukar det stå något slags ordspråk. På min står det Mke ni tunda niwajibu kumtunza. Enligt han som sålde den betyder det ungefär En bra fru är som en god frukt. 

 

Det delas lite då och då krönikor och annat på Facebook som handlar om hur jobbigt det är med barn som hörs och syns i det allmänna rummet, den senaste i raden är denna: Vad sysslar ni med, föräldrar?, skriven av en Carina Glenning. Inget nytt, typ med andemeningen åh, det är så jobbigt när ungar skriker och håller på, för föräldrarna är slappa och bryr sig inte. (Obs, inte ett citat ur krönikan... Men det kunde ha varit :P) Och visst, jag förstår att det är drygt. Barn kan vara oerhört provocernade, störiga och irriterande. Men jag blir lite anti sådana här krönikor och skrifter. För, vad har dessa stackars författare (och många av dem som kommenterar och håller med) drabbats av? En situation. En situation. Och utifrån den situationen dömer man sedan hela föräldernas förmåga att fostra och - faktiskt - älska sitt barn. Hallå?!

 

Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre själv, jag dömer också. Jag himlar också med ögonen inombords. Jag kan också kasta en menande blick till maken. I både sådana här och andra sammanhang. Jag dömer också. Men jag vet om det. Och det är inte sån jag vill vara, så jag försöker jobba på det.

 

Men föräldraskap alltså. Det är så himla lätt att kritisera på just det området. "Jag skulle aldrig..." "Om man älskar sitt barn så gör man X." "Om man älskar sitt barn så gör man inte X." Osv i all oändlighet. Och så bevittnar man en situation som man minsann skulle ha hanterat mycket bättre själv, och så tar man sig friheten att döma. Men tänk efter. Du bevittnar en situation. Du vet inte om de tio föregående timmarna har varit fyllda av skrik och panik, bråk och gråt - den här förälderna kanske har kämpat järnet, men i just den situationen du ser kanske hen bara inte orkar mer och för stunden kapitulerar och låter ungen härja. Eller vilken som helst annan förklaring... Varför utgå från det värsta?: föräldern är inte kapabel att ta hand om sitt barn.

 

Jag säger inte att det inte finns föräldrar som gör fel. Jag vet att det finns både mammor och pappor som inte direkt är några drömföräldrar. Men jag tror faktiskt att de flesta försöker så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Och handen på hjärtat, är du själv alltid en toppenförälder? Gör du alltid rätt? Jag gör det i alla fall inte. Det är inte alltid lätt när barnet har en egen, väldigt stark, vilja. Eller när man blir oerhört provocerad. Visst vore det enklare om barn var som små jättelydiga hundar, men det är de tack och lov inte. 

 

Sammanfattningsvis, det är klart det är störigt när en unge skriker i affären, eller lever rövare på hotellet, eller inte kan sitta still på flygplanet, men snälla döm inte föräldrarna och barnet! Du har inte hela bilden.