Nu & då - lajvgarderoben

2011 var jag så himla nöjd med vår lajvgarderob. Det var prydliga klädhögar och skorna stod snyggt uppradade. Överskådligt och organiserat. Idag... not so much. Nu får man vara glad om garderoben inte spyr ut sitt innehåll när man gläntar på dörren. Kul på ett sätt, för det är ju roligt att ha ett ordentligt lager lajvpryttlar (även om det allt som oftast ändå känns som att man inte har tillräckligt med grejer de gånger man åker på lajv. Antar att det är så med många hobbies i och för sig.). Dock blir det ju helt klart svårare att hålla ordning när sakerna förökar sig. Som ni ju ser nedan...
  
Då, 2011.
 
Nu, 2018.
 
Dock ska vår kära lajvgarderob få vara med på en rockad som vi har tänkt genomföra, så vi kommer tyvärr få säga hej då till lajvgarderoben så som vi är vana att se den. Nu ska en del saker få flytta till tråkiga plastbackar i förrådet istället. Inte alls lika trevligt som att ha sakerna i en garderob, men kanske blir det lättare att hålla ordning hädanefter?

Flerbarnschocken?

"Tvåbarnschocken" är ju ett etablerat uttryck, men för den som inte är bekant med det kan man säga lite kortfattat att det syftar till att när man går från ett till två barn ökar inte arbetsbördan proportionellt till att bli dubbel, som man skulle kunna tro, utan den blir bra mycket större, vilket kan komma som en chock för många, något man liksom inte var beredd på. Jag tror dock inte att "tvåbarnschocken" är en universiell sanning, kanske mest för att jag inte upplevt den på det sättet. Visst ökar arbetsbördan ju fler barn man har, men någon "chock" blev det ju varken när tvåan eller trean kom. Däremot när ettan gjorde entré! Vi försökte så klart förbereda oss på att saker pch ting skulle förändras när vi fick barn, till och med att det nog kunde bli riktigt jobbigt med vaknätter och annat. Och visst blev det det! På ett sätt vi absolut inte var beredda på! Vaknätter blev det, med skrikande bebis timme ut och timme in, förutom när hon ammade, timme ut och timme in (vilket gjorde otroligt ont)... Vi var fullständiga vrak, Jan-E och jag. Det här hade vi inte varit beredda på... Dessutom var det även dagtid en mycket arg och skrikig bebis. Och att inte kunna hjälpa vår lilla bebis när hon bara skrek och skrek, det var frustrerande och gjorde ont i hjärtat. Vi höll på att bli knäppa och totalt utslitna innan det vände. För vände, det gjorde det ju faktiskt. Ingenting varar för evigt, på gott och ont. Det blev bättre. Men vi som tidigare varit helt inställda på fler barn, var nu mycket tveksamma. Inte bara pga de tärande första månaderna, utan även delar av graviditeten (jag var bla sängliggande i två månader) och förlossningen. Hur skulle vi gå igenom en sån pärs igen med förståndet i behåll när vi dessutom redan hade en unge sen innan att samtidigt ta hand om? Till slut bestämde vi oss ändå för att göra ett försök. Vi var beredda på att det kunde bli samma natt-tortyr som förra gången, men den här gången skulle vi i så fall inte bli tagna på sängen (haha...): nu hade vi upplevt det på riktigt och var beredda på ett helt annat sätt än förra gången. Och den här gången bestämde vi oss för att ha med en doula på förlossningen. Men jag kan ju utan att ljuga säga att det ändå var ganska nervöst inför tvåan... 
 
Sen kom han. Och det funkade. Förlossningen kändes bättre (även om den på pappret var ganska lik den första) och skrik nätterna igenom uteblev. Det var inte en arg bebis och amningen var inte en flera månader lång plåga innan det blev bättre. Jag säger inte att det var räkmackeglid och dans på rosenblad, absolut inte, men det var lättare än med ettan. Samma sak med trean. Sen är det ju så klart andra saker som varit svåra, tex när storasyskon har en svår period, när en förälder är borta mycket pga jobb eller bebisen inte sover särskilt mycket på dagarna. Men jag tycker ändå att just flerbarnschockerna uteblivit.
 
En del säger att det är för att man själv är en mer rutinerad förälder. Andra säger att det beror på hur tätt barnen kommer. Visst, jag tror absolut att det kan vara en del av förklaringen (många, inklusive jag, vittnar bla om att man blivit mer chill med andra och tredje barnet, lite mer "det är inte så noga"-mentalitet), men den i mina ögon rimligaste förklaringen är ju att mycket beror på vilka slags barn man får. För bebisar är inte exakt lika. De föds med olika fysiska förutsättningar och med olika temperament. Vissa är lugna och tillfreds, andra skrikiga, några mittemellan osv. Och det här med "en lugn förälder ger ett lugnt barn" (typ att man får skylla sig själv om ungen inte är lugn, eftersom man själv säkert utstrålar stress), det går att vända på det: "ett lugnt barn ger en lugn förälder".
 
Nu har ju jag mest skrivit om flera barn ur ett "jobbighetsperspektiv" känns det som, men det är bra ljuvligt ibland också. Syskonkärlek är verkligen något som gör en varm i hjärtat!
 
Till syvende och sist går det dock aldrig att förutse hur det blir, varken med barn nummer ett, två eller åtta. Vi är alla olika, både barn och föräldrar - och det är ju det som är det härliga! Men ja, det kan också vara frustrerande eller skrämmande ibland, det här med att inte veta. Trots det: det brukar gå bra i slutänden ändå!

Novembermörkret

Jaha, nu är det november, en av de tuffaste tiderna under året enligt mig. Precis som många andra tycker jag att det är jobbigt med bristen på dagsljus. Allt blir liksom så mycket segare. Att komma upp på morgonen, att orka göra något på kvällen... Och om man lider sömnbrist redan sen innan (pga småbarnsförälder...) så underlättar det ju inte med lite extra mörker precis. Att ta en kvällspromenad blir jobbigt istället för energigivande, att somna under nattning av barn blir mer regel än undantag... Visst, vi har ju den mysiga delen med en massa tända ljus och ett konstant flöde av te, men det väger faktiskt inte upp tröttheten. Usch och fy... Till saken hör att jag mer än gärna skulle vara ute mer och ta till vara det lilla d-vitamin som erbjuds, men eftersom minstingen är ytterst skeptisk till vagn (läs: skriker efter några få minuter), så blir det inte så många barnvagnspromenader direkt.
 
Har ni några tips på hur man bäst överlever energidippen i november?
 
 
 

Jobbresa

I lördags kom vi hem, efter flera dagar i Stockholm. Hela familjen var iväg: jag för att jobba och Jan-E som föräldraledig, så lite ombytta roller blev det i några dagar. Det hela kretsade kring jobbet jag nämnde i förra inlägget, men en gnutta annat hann vi med också faktiskt. (Förresten, visst låter det lite fancy med "jobbresa till Stockholm"?) Och vad var det för jobb nu då? Jo, det blev faktiskt ännu en tillgänglighetstolkning, men teater den här gången. Det var på scen och det var mer ett samarbete än en neutral tolkning där tolken liksom "står utanför" situationen. Att jobba på det sättet jag gjorde nu var helt nytt för mig och jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det inte var nervöst! Men det var också roligt, spännande, intressant och framförallt utmanande! Det är helt klart något jag skulle vilja göra igen, men just nu är jag innerligt glad över att få vara hemma igen och "bara" vara föräldraledig - jag blir nästan lite allergisk mot jobb när jag är föräldraledig! Bara tanken på att arbeta känns motig liksom. Jag tänker att var sak har sin tid, och är jag fullt upptagen med att ta hand om och vänja mig vid ett nytt litet liv - ja, då är inte förvärvsarbete så högt på prio-listan, inte ens om det är mitt drömyrke. Trots det är jag oerhört glad att jag tog det här uppdraget - det är liksom något jag velat prova väldigt länge och det var som sagt väldigt spännande och det har gett mig helt nya erfarenheter på yrkesområdet. 
 
Jag ska försöka skriva ett mer ingående inlägg om just det här uppdraget, vad det gick ut på, hur vi tänkte och resonerade, hur vi gjorde rent praktiskt osv. Jag tycker ju själv om att läsa om sådant (även om det inte skrivs mycket sånt, möjligtvis ibland i Tolktrycket), så kanske det finns någon annan som också skulle uppskatta det.
 
Att kliva fram för ett applådtack och dessutom få blommor, det hör inte till vanligheterna i tolksammanhang, men ibland så...

Icke-bloggfrämjande vardag

Ja, nu har det typiskt nog ekat lite tomt här på bloggen igen den senaste tiden. Anledningen heter "ny vardag", då Jan-E:s föräldraledighet är slut för den här gången (tanken är att det blir mer av den varan om ett år igen) och jag således är hemma själv med 1-3 stycken barn, varav en är väldigt liten, i stort behov av omsorg och närhet och sover tyvärr som en kratta om dagarna, och sedan också ett barn som har en härlig period av skrik och raseriutbrott (med "härlig" menar jag "så långt ifrån härlig man kan komma"), och den kombinationen är en smula... energikrävande. Har hänt att jag slocknat vid sju på kvällen. Jag är så himla glad över att Jan-E inte jobbar heltid just nu, det är då ett som är säkert! Nu har vi dessutom haft lite avslastning de senaste dagarna, vilket har varit ljuuuvligt! Snart ska vi dock tillbaka till ordinarie program...
 
Sen går också en del tid åt att förbereda ett jobb som är i antågande. Det är något utöver det vanliga (för mig), med en del förberedelser både vad gäller själva tolkningen men också runtomkring. Det ska bli spännande! Ja, så nu vet ni varför det är lite inaktivt för tillfället, men jag hoppas snart (tja, om ett par veckor i all fall...) ha åtminstone lite mer tid till att skriva här. Ha det så gott tills dess!

Teckenspråkstolkning på Leksands medeltidsmarknad

Jo, jag nämnde ju förut att jag var med på att hörn av medeltidsmarknaden i år, och att jag skulle ta upp det i ett eget blogg-inlägg. Marknaden fick ju som sagt nya arrangörer i och med att de gamla lade ner, och i den vevan blev Jan-E indragen även han. Då såg vi vår chans: att lobba för en mer tillgänglig marknad för döva och hörselskadade genom att teckenspråkstolkning erbjuds. Tyvärr är ju teckenspråkstolkning en tillgänglighetsaspekt som ofta glöms bort i väldigt många sammanhang, så även i medeltidssvängen (jag har i alla fall aldrig sett teckenspråkstolkning mer än än gång på de medeltidsarrangemang jag varit på under årens lopp, förutom den Mareld-föreställningen jag själv tolkade ifjol). Och är det något vi har lärt oss under marknaderna genom åren så är det att det är snacket som gör halva showen, och hör du inte så är det så klart mycket du missar. Dessutom bor det relativt många döva i just Leksand, så ett arrangemang med teckenspråkstolkning skulle helt klart göra att fler lokala besökare skulle kunna ta del av det! Arrangörerna var absolut positivt inställda till vårat förslag att ha tillgänglighetstolkning* på marknaden, men problemet var så klart det som alltid sätter käppar i hjulet: ekonomin. I sådana lägen är det toppen att ha kontakter att rådfråga, så det slutade med att vi sökte och fick beviljat bidrag från studieförbundet Sensus och Rättighetscentrum Dalarna, heja!
 
När den ekonomiska frågan var löst var det dags för nästa steg: samordning och planering. Jag gillar ju det här med att planera, skriva listor, fnula på logisitik osv, men det här var... helt klart en utmaning! Jag och kollegan som skulle tolka under helgen kom fram till att det vi skulle göra var att helt enkelt tolka olika programpunkter: de som vi trodde skulle vara populärast, men ändå försöka få någorlunda bredd på de olika programpunkterna (så att vi tex inte bara tolkade olika gycklarföreställningar), försöka samordna så att de olika tolkningarna inte överlappade allt för mycket, tillräckligt många programpunkter så att vi kom upp i rätt antal tolktimmar och dessutom att vi fick möjlighet att få förberedelsetid för vissa av programpunkterna (förberedelsen kunde då bestå i att få text i förväg eller att gå och se en föreställning innan man tolkade den). Vi hade funderingar på att även ha stand by-tolk som man kunde använda sig av om man tex hade frågor till olika försäljare eller så, men vi insåg att det nog var en tillräcklig utmaning att samordna programpunktstolkningarna, i och med att detta var första gången vi gjorde något sådant här. Och ja, att samordna tolkningarna blev sannerligen en utmaning! Det var bra svårt att få ihop allt, få alla siffror rätt, hålla logistiken flytande och att inte bli tokig på kuppen! Men till slut var schemat satt, det mesta förberedelsematerialet hade vi fått in och nu var det bara att tuta och köra!
 
Fast så "bara" var det väl kanske inte... Programpunkter som blev inställda, folk som inte befann sig där man trodde att de skulle vara, sjukt varmt (lägg till en stor gravidmage på det... Duschade ca tre gånger om dagen!), programpunkter som både tog längre och kortare tid än angivet... Och även om vi inte hade någon stand by-tolk så blev det till att rycka ut och tolka lite här och där när kommunikationen brast på olika håll. Vilken tur då att vi tolkar har ordet flexibilitet inpräntat riktigt ordentligt i skallen! Men kul var det! Det vi tolkade var bla gycklarföreställningar, tornerspel, modevisning/-föreläsning och körsång. Jag är verkligen glad att detta blev av: medeltidsmarknaden i Leksand är en av årets höjdpunkter för vår familj och tillgänglighet... tja, det är helt enkelt en bra grej att de som vill ska kunna få ta del av saker som händer, på samma vilkor som andra! Vi hoppas att detta inte är en engångsgrej och rent av att fler marknader kanske tar efter.
 
Fotograf: Stéphanie Andersson
Jag tolkar körsång av grymma gruppen Valkyrie.
 
Avslutningsvis vill jag bara säga att det inte behöver vara ett oöverstigligt berg att tillgängliggöra sitt arrangemang mer, det går bara man vill. Inte ens det ekonomiska behöver vara ett hinder, det finns bidrag att söka. Är du tveksam till hur du ska gå till väga när du ska försöka få tag på tolk och hur det egentligen funkar kan du försöka ta kontakt med tolkcentralen i ditt landsting eller din region eller med ett lokalt tolkföretag. Även jag kan försöka svara på frågor så gott det går. Inkludering och tillgänglighet är bra grejer, jag lovar!
 
P.S. Om du var på Leksands medeltidsmarknad och tog del av tolkning och känner att du vill ge feedback på det hela, så är du hjärtligt välkommen att göra det!
 
*När man har tolk till ett arrangemang av något slag (vanligt på olika scenframträdanden, som första maj-tal, teater mm, men även andra arrangemang och event), utan att veta om det kommer folk med behov av tolk eller inte. Syftet med det hela är att tillgängliggöra sitt evenemang mer, så att så många som möjligt kan ta del av det, även spontant och utan att bestämma sig två veckor innan för att vara säker på att det finns tolk när man bokar det.

Preggo bloggare

Tidigare gånger när jag varit gravid har det alltid varit någon eller några bloggare jag följer som också varit gravida, men som legat lite före mig. Den här gången har det också varit några andra bloggare som varit gravida samtidigt, men jag har lyckats klämma ut en unge innan dem. Och eftersom det är en del bebisfokus här på min blogg just nu, så kan jag lika gärna bre på ordentligt och länka till dessa gravida bloggare! ↓
 
1. Min finlandssvenska namne Maria, aka Tidstjuven, väntar sitt första barn (arbetsnamn verkar vara Gäddan - älskar originella arbetsnamn!)
 
Bildkälla
 
2. Anna ritar har bulle nummer två i ugnen. Arbetsnamn Småtting.
 
Bildkälla
 
3. Underbaraclara ska precis som jag bli trebarnsförälder.
 
Bildkälla
 
Alla tre bloggar är oavsett graviditetsstatus värda att följa tycker jag. In och läs!
 

Reflektioner med nyföding hemma

→ Känslan av att varje gång man själv ska äta, då ska bebisen amma. Möjligtvis inte varje gång, men det är så det känns... Varm mat - vad är det?
 
→ Det här med att fötterna återfått sin urpsungsvolym - ljuvligt! Det var alltså så här de såg ut i vanliga fall, inte som om de var konstant getingstungna, coolt!
 
→ Både fascinerande och frustrerande med så totalt icke-existerande magmuskler...
 
→ Nu när vi faktiskt har en bebis som inte skriker sig igenom natten och som faktiskt går att söva, då förstår jag hur folk kan gå igenom bebistiden utan att vara fullständiga vrak. Jag vet att det kan vända när som helst, men just nu njuter jag!

Hon kom till slut

Ja, vi fick vänta. Och vänta och vänta på det lilla Knyttet som verkade ha bestämt sig för att aldrig lämna min mage. Till slut fick vi en tid för planerad igångsättning, men eftersom Knyttet inte alls lät sig styras av våra planer eller förväntningar när hen skulle komma, så bestämde hen sig för att det var dags att göra entré i den stora världen kvällen innan igångsättningen. Det var snabbt och intensivt och så var hon hos oss! En välmående liten varelse som vi äntligen fick träffa.
 
Det här med namn är ju svårt, tycker vi, inte minst den här gången. Vi fick ju veta på ultraljudet att det högst troligt var en flicka, så vi kunde ju åtminstone utgå från det när vi skulle fundera på namn. Men det var ju inte lätt för det... Ett namn fastnade ganska tidigt, men vi var osäkra in i det längsta. När vi till slut testade olika namn på BB var det dock detta namn som fick vår lilla avkomma att både le och fisa, så då var det ju inte längre något att diskutera (fast jo, det var det, veliga som vi är...)!
 
Det blev en liten Tuva ♥
 
 

Tredje gången

Ja, som jag skrev förra gången väntar vi barn igen. En tredje unge, en femte familjemedlem. Det fattades liksom någon i vår lilla flock. Det är ju med lite skräckblandad förtjusning vi kastar oss in i detta igen. Både Jan-E och jag tycker ju att första tiden är tuff (så klart beroende vilket slags barn man får...), kanske särskilt för mig eftersom jag har ammat och då liksom varit mer "låst" i situationen. Dessutom kommer vi föräldrar att vara i numerärt underläge! Men samtidigt längtar vi efter att ha en till liten unge i vår kaosiga lilla familj, en till att älska och bli helt tokig på ♥
 
Man skulle ju kunna tro att det inte behöver köpas något nytt alls till unge nummer tre, man har väl redan allt? Inte vi, tydligen... Vi har bl.a. köpt en syskonvagn (Lea var ju så stor när Vide kom, så hon kunde ta sig fram för egen maskin för det mesta, men Vide är fortfarande så pass liten, så vi inbillar oss att det kan vara bra att ha ett åkdon till både honom och Knyttet), lite fler tygtvättlappar (de gamla har börjat bli ganska nötta nu) och plastad frotté (på något sätt går det inte att ha för mycket! Och vi lyckas tydligen tappa bort just plastad frotté...). Kläder har vi ju en mängd av, men efter den här sommaren kändes det vettigt att investera i ett par kortärmade bodies och jag har planerat att införskaffa några par lite tunnare byxor också. De andra två är ju födda på hösten och vintern, så deras klädbehov såg ju lite annorlunda ut. Sen tycker ju jag att det är trevligt att till varje barn köpa något som är införskaffat med bara just dem i tanken. Så det blev till att köpa en totalt onödig men söt liten body också. 

 Men visst är den ljuvlig? Vänta bara tills den sitter på en liten pyttebebis!
 
Fast i ärlighetens namn känns det just nu som att den där ungen kommer stanna i magen i evigheters evighet. De två första kom ju några dagar innan beräknad förlossning, så - mot bättre vetande - räknade jag med ett liknande scenario även denna gång. Men ack nej! Nu har jag gått över med drygt en vecka och det känns som att det här tillstånd som kommer hålla i sig jämt... Nåja, om inte annat så kommer jag ju att bli igångsatt om ingenting händer. Men lite frustrerande att inte veta, att ständigt behöva vara beredd på alla eventualiteter när resten av livet ju faktiskt inte tar paus i väntan på denna sega lilla varelse. Men men, det finns ju inte så mycket annat att göra än att anpassa sig till situationen och försöka lösa det hela. I sinom tid kommer hen ju faktiskt, och är då mer än välkommen!

Jag har inte glömt bloggen...

... eventuellt bara övergett den ett halvår eller så. Grejen är att det har hänt en del det senaste halvåret och energin och annat har väl inte varit på topp hela tiden. En av de stora anledningarna och en av de stora nyheterna (åtminstone för er som inte känner mig annat än via bloggen) är att vi väntar vårat tredje barn! Jag blev gravid i november och som vanligt var jag sjuuukt trött i början, plus illamående. Det sistnämnda har dock blivit lättare och lättare för varje graviditet, den här gången var ju a walk in the park jämfört med första gången, då jag var tvungen att åka till akuten till slut... Ja, så det här med att ha en bulle i ugnen har ju tagit en del energi och ork, speciellt i början och nu på slutet när vi haft en så ohyggligt varm sommar. Och där emellan har, vilket betydligt färre vet, Jan-E och jag haft den utan tvekan värsta tiden i vår relation. Jag tänker inte gå in på några detaljer, det känns helt klart allt för privat och personligt, men det har varit astufft, kämpigt och rent ut sagt fruktansvärt. Men vi är tillsammans och vi älskar varandra, vi tänker fortsätta med det och vi jobbar för att det ska bli bättre. Med det sagt, så har väl inte bloggen varit prio ett, så att säga...
 
Men nu, nu tänker jag göra ett blygsamt litet försök att skaka liv i bloggen igen. Vi får väl se hur det går, tanken är ju att det ska dimpa ner en bebis mitt i vår vardag snart, och då brukar det bli lite undantagstillstånd hemma hos oss ett tag.
 
Men vad, förutom det jag redan skrivit, har hänt sen sist då? Tja, under vårterminen pluggade Jan-E igen och jag försökte jobba så gott det gick. Vide har ju inte börjat förskolan än, så det har ju blivit lite pusslande med Jan-E:s plugg och mitt jobb och jag har helt enkelt fått tacka nej till en del, eftersom det ju varit jag som varit föräldraledig. Våren präglades också mycket av Leksands medeltidsmarknad. I och med att de förra arrangörerna lade ner och nya tog över, blev även Jan-E involverad i det hela och i slutänden blev även jag med på ett hörn, men det kan jag ju kanske ta i ett annat blogginlägg. Förutom att arrangera marknad var Jan-E även med och arrangerade ett lajv, så det var väl kanske ingen lugn vår direkt. Ja, och jag passade ju på att åka på ett lajv jag också, för vem vet när det blir läge nästa gång?
 
Sommaren har rullat på, minst sagt. I början på sommaren åkte vi på en väldigt kort västsverigetripp och träffade i princip bara föräldrar och farföräldrar. Sen var det dags för Jan-E att kasta sig in i sitt sommarjobb inom vården, och barnen och jag var mest hemma, även om jag åkte ut på några enstaka uppdrag också. Precis som alla andra har vi svettat oss igenom sommaren, usch vad dåligt tajmat att dessutom vara höggravid nu! I augusti slutade Jan-E sitt sommarjobb, för nu kunde ju Knyttet födas vilken dag som helst! Dock har ju inte det hänt... Men det var skönt att ha ett par veckor hemma tillsammans, hela familjen, innan Jan-E nu i veckan återigen började jobba, denna gång på en högstadieskola där han ska vara det kommande året. Och snart börjar Lea skolan! F-klass minsann. Och några veckor senare börjar Vide så slutligen förskolan. Och jag ska vara föräldraledig med Knyttet (om hen kommer någon gång...). Det blir med andra ord ny vardag för alla i familjen! Spännande.
 
Ja, det var väl det, lite snabbt så där. Jag ska försöka skriva lite mer här framöver, men jag törs inget lova. Ha det fint där ute i sen sista snutten av sommare nu!
 
Foto: Jan-E
Jag och mina go'a ungar! Bilden är tagen för lite drygt en månad sen, så magen har hunnit ändra karaktär något.

2017, del 3

September
September kom med umgänge, jobb, barnloppis, sista rättviksglassen och härlig septemberluft - typ som varje september. Det som skilde sig rejält från andra septembrar - och resten av mitt liv hittills - var att jag fick en slags överraskningsuppmuntran: en resa till London! Så oväntat och fantastiskt och rörande! Jan-E var planens upphovsperson, men många fina människor bidrog på olika sätt. Jag och Isabelle åkte tillsammans, åt hotellfrukostar, såg Les Mis och Shakespeare, gick på Portobello Road Market, åt en hel del pubmat, besökte museum och kul butiker och turistade i största allmänhet. Så otroligt tacksam över den resan! London, vilket ställe! När jag sen kom hem var det Jan-E:s tur att fara iväg på sin 30 års-present i Stockholm.
 
Marre, som snart ska titta på Les Misérables - live! - i London, woho!
 
Jo men såatteh... Jag kan ju säga att jag tillät mig själv att vara hyfsat turistig... Så till den grad att jag fotade de klassiska postlådorna (fast det är ju inte lådor... Cylindrar?)
 
Älskar septemberluft!
 
 
Oktober
En månad när vi firade både kanlebullens dag (oh, vad duktig jag kände mig efter den bedriften!) och Leas femårsdag! Vi fick diverse besök, jag njöt av oktobernaturen och så sydde jag en hel del, för även i oktober blev det lajv för min del. Ännu ett KH-lajv: "Det är vår jord". Ett fantastiskt helglajv där jag fick spela en roll som hade anledning att kastas mellan tusen känslor! Fantastiskt! Dock var det ett lajv som verkligen stannade kvar länge, på gott och ont. Dagen efter var det, hur "lajvbakis" jag än var, dags att ta tåget ner till västsverige med barnen. 
 
  
Oktobersol <3
 
 Oktobermorgon.
 
Foto: Anton Hag
 Oktoberlajv.
 
 
November
Efter ett par dagar anslöt sig Jan-E och det blev en knapp vecka i västsverige den här gången. Det var inte många vi hann träffa, men vi hann bli med en till bil, som vi sedan körde hem hela familjen i. Strax efter det flängde jag iväg igen, till Stockholm för att träffa lite vänner där. Ibland är det skönt att komma iväg själv också, om en har möjlighet. Så himla gött att få hänga med vänner, vara lite spontan, hänga till sent på natten och dessutom sova länge på morgonen utan någons fot i armhålan! Resten av november var kyla, fredagsmys, perunarieska, shopping (bläh...), jobb, bibliotek, ved och gräsänka i salig blandning.
 
Stockholmsvisit som ägnades åt att träffa bl.a. Gabbi!
 
  
 Vacker novemberkyla.
 
December
December blev som december brukar bli ungefär. Snö, mörker, julförberedelser i den mån vi orkat, en minskning av jobb kring julafton och framåt, och så lite julfirande och så, vilket blev med goda vänner i år (barn överallt!). Jan-E var på lajv, jag gav blod, vi såg den nya Star Wars-filmen (fast inte samtidigt då) och kring storhelgerna och deras efterdyningar har vi verkligen varit lediga så det står härliga till! Välbehövligt, helt klart. Året avslutades hemma hos oss med en kompisfamilj och en massa mat (som sig bör!).
 
 
Vinteridyll
 
 Vi hade lite julkortverkstad och mina föräldrar fick ett lite internt julkort.
 
 
Ja, det var det året det. Så här i efterhand känns det som ett ganska långt år. Något annat jag sett i efterhand är hur dåligt jag mådde en bra bit in på året, och egentligen har gjort ganska länge. Det var inte förrän jag började må bättre som mitt mående började klarna för mig. Men oh! så härligt det är att faktiskt må bra! Självklart är det inte ett ständigt lyckorus med fluffiga moln och inte ett enda bekymmer i världen, men att faktiskt kunna vara glad på riktigt, mer än för en kort stund, att inte slafsa runt i en enda grå sörja, det är ta mig tusen värt så otroligt mycket!
 
Vad gäller året som ligger framför, det färska 2018, vet jag inte riktigt vad jag har för förväntningar och förhoppningar. Så klart hoppas jag ju att den nya sysselsättningssituationen vi har ska funka, att alla ska få må bra osv, men utöver det? Jag vet redan nu ett par saker av lite större karaktär som jag håller tummarna för det här året, men det här med att ropa hej innan en har hoppat över bäcken osv, så jag håller på dem ett litet tag till innan jag berättar... Sen så låter det väl kanske lite tråkigt, men jag förväntar mig inget storslaget 2018 faktiskt. Allt har sin tid, och just nu tror jag inte det är rätt tid i mitt liv för stordåd och härliga förändringar. Jag önskar istället en trygg och stabil vardag med mycket kärlek. Kanske blir det så, när tillvaron varit gungig ett tag, när det dykt upp lite väl många motgångar - då kanske det är lugn och trygghet som lockar mest? Och jag menar, jag kommer ju att ha tid för allt det andra också, men det är inte rätt tid just nu bara. Jag är glad så länge jag får tillbringa tid med nära och kära och kanske ägna mig åt något kreativt då och då - bara det ger så himla mycket på må bra-kontot! Så, det får vara mina förhoppningar för 2018: kärlek och kreativitet!

2017, del 2

Här kommer del två av mitt 2017 (om nu inte det framgick av rubriken...), alltså maj till augusti.
 
Maj
Den första maj åkte jag och en av mina fantastiska kollegor till Stockholm och tolkade lite första maj-tal, det var ett riktigt litet äventyr och en ego-boost som var välbehövd! I slutet på månaden gjorde jag ett annat jättekul tolkuppdrag: jag teckenspråkstolkade en föreställning med gycklargruppen Mareld! I övrigt vill jag minnas att det var en både kall och solig maj månad. Vi hade dock fint väder under en av vårens höjdpunkter: Leksands medeltidsmarknad. Den här gången jobbade vi lite med att hjälpa till hos Korps, där det nu fanns två Vide:ar, inte ett dugg förvirrande...
 
Så himla glad över att ha fått vara med om de lite ovanligare tolkuppdragen den här månaden!
 
 En bild av en bild av en bild... Även glad åt att det blev en del penna-och-papper-tid för mig.
 
 Även medeltid blev det (även om den här outfiten drar mer åt vikingatid...).
 
Juni
I juni åkte jag till Stockholm en sväng för att delta på ett speltest för ett lajv. Det varade i några timmar men var en riktigt häftig upplevelse, med bra förberedande workshops och olika metatekniker under själva spelet (mer än vad jag är van vid, vilket i och för sig är ganska lite...). Jag var dock inte beredd på hur stark upplevelsen faktiskt skulle bli för min del. Strax där efter åkte vi ner till västsverige och sen var det jobb, jobb, jobb, för både Jan-E och mig. Det innebar en del stress, inte minst eftersom jag hade ett stort lajv att åka på i juli, med massor av förberedelser!
 
När en inte är hemma kan en njuta av att ligga kvar under täcket och dra sig.
 
Västkustselfie.
 
 Lajvprepp, om någon undrar.
Juli
Tack vare insatser från främst Jan-E men också många vänner, blev jag till slut färdig att åka på lajvet. Det var Krigshjärta VIII, ett av mina få större lajv jag varit på. Det blev en väldigt blandad upplevelse för min del, och nu i efterhand finns det en del saker jag skulle gjort annorlunda, men jag är glad över att ha fått uppleva ett stort KH-lajv. Och så tacksam och rörd över all den hjälp och pepp mina vänner ställde upp med! Under juli bevistade vi även ett vackert bröllop och hängde med vänner, vilket gav guldkant åt tillvaron.
 
Foto: Mathias Daniel Tervo
Jag spelade Valerie de Foix på Krigshjärta VIII.
 
 Alltså, naturen <3 Så otroligt terapeutisk på alla sätt och vis.
 
Tydligen var vi inte klara med sjalandet. Japp, kan fortfarande rekommendera det.
 
Augusti
I början av augusti skulle jag ha åkt iväg på min 30 års-present: en resa till Island (jag har fortfarande lite svårt att greppa den presenten...!), men av ganska många anledningar, och efter mycket trixande och fixande och lösande och grubblande, fick jag se mig besegrad av omständigheterna och avboka resan. Den kommer att bli av, men det här var helt uppenbart inte alls rätt tid. Däremot blev det lite ströjobb (både tolkeri men också på PMU i Leksand), sommarliv, besök av mor och far, bärplockande och syltande. I slutet på augusti åkte vi dessutom på en roadtrip som tog oss till vänner i Linköping, ett besök på Kolmården (mesta tiden spenderades på Bamses värld men jag hann också bli lite åksjuk efter ett par åk i den nya, grymma berg-och-dal-banan), stressinförskaffande av finkläder (alltid glömmer en något hemma...) och slutligen bevistade vi ett fantastiskt bröllop med vigsel i fårhage, festivalstämning, mycket kärlek och dans till långt in på natten!
 
Åh, vad jag gillar att bo i vår by! Varje årstid är fantastisk här, men sommaren är något extra.
 
En av de roligare delarna med att sylta: skriva etiketter... 
 
 Ett par fantastiska, nygifta människor!

2017, del 1

Även om bloggen inte är så livlig just nu ville jag göra en årsresumé, om inte annat så är det ju kul att ha för att titta tillbaka på åren som gått ibland. Jag delar upp den i tre den här gången.
 
Januari
Vi började året med att fira Vides födelsedag, tänk att det redan och bara hade gått ett år sedan vi fick träffa honom för första gången! Kort därefter tog han också sina första steg. Även jag fyllde år, och firade lite lätt med en riktigt chokladig tårta tillsammans med lite vänner och familj. Det blev en del större och mindre milstolpar under januari, bla tog Jan-E körkort - skönt att ha det avklarat till slut! Han åkte iväg på lajv och efteråt blev jag så himla peppad och lajvsugen av allt jag läste och hörde om lajvet, vilket bla resulterade i lite ritande. Jan-E blev även sjukskriven terminen ut, vilket gav lite blandade känslor och behov av nya rutiner i vardagen. I slutet på månaden tog vi en tur ner till västsverige och bevistade då ett 80-årskalas och tog en sväng på Sjöfartsmuseet. 
 
Ibland kan det kännas lite så här... 
 
Chokladig chokladtårta indeed!
 
Januarikyla.
 
 
Februari
Vi fick en del besök under helgerna den här månaden. Härligt, eftersom det lätt blir att en som föräldraledig blir lite isolerad om en inte har så mycket ork. Jag tog mitt första tolkuppdrag på över ett år och mjukstartade så mitt jobbande. Lite ringrostig, men skönt att vara ute på fältet igen! Det var också nu vi bestämde oss för ändrade nattvanor för att bespara vårt äktenskap en massa onödigt bråk och tjafs och allmän sorg på grund av trötthetsirritation. Alltså blev det madrass i barnens rum för min del och ingen amning för Vides del. Det hände inte ofta, men till slut fick jag sova min första hela natt utan avbrott! En del av er förstår nog storheten i det...!
 
 
Jag började lite smått att preppa sommarens lajv. Gött, behöver inte tänka på att fixa tältplats när jag har de här brokorna!
 
Marre winter edition
 
Mars
Ja, vardagen rullade på, om än lite knaggligt vissa gånger. Vi var på 30-årskalas, klädbytardag, öppet hus på Västanvik och traditionsenliga våfflor hos våra våffelkompisar (dock blir det väldigt sällan på just våffeldagen...). Vi såg med glädje att Lea nu faktiskt trivdes bra på förskolan och att hon tyckte jättemycket om gymnstiken hon nu började. En minnesvärd kväll tog hon och jag spontant med oss kvällsmaten ut i skogen bakom garaget och satt i mörkret och snön med våra ficklampor och sörplade varm choklad. I slutet på månaden gick jag faktiskt på bio, jag såg Sameblod - en viktig film om Sveriges mörka historia som sträcker sig in i modern tid.
 
 
Det går i vågor, men biblioteket är ett ställe vi alltid återkommer till i vår vardag.
 
Jag var lite krasslig ett tag, men som tur är har jag en omtänksam Lea som ordnar sällskap åt mig.
 
April
Den sjunde april hände något fruktansvärt i Stockholm: en lastbil rusade fram och körde ihjäl flera personer och orsakade kaos och rädsla. Det som dock gjorde ett stort intryck var den enorma värme, solidaritet och okuvlighet männsikor visade. Istället för att översvämma nätet med hat och rädsla, spreds hjälp, omtanke och välvilja ♥ I april hände även sådant som brukar hända i april, typ påsk och memma och tussilago och Jan-E:s födelsedag. Fast det här året var det 30 år jämnt som gällde, så det blev en lite större fest än vanligt med nära och kära från när och fjärran. 
 
  
  
Två säkra vårtecken.
 
En lite sen födelsedagspresent: en pussel-intrig till sommarens KH-lajv!

Post-storhelgs-tillvaro

Ja, nytt år och sådant där. Nya möjligheter, brukar det heta också. Nåja, nya rutiner är vad det blir här i alla fall. Det känns som att varje ny termin innebär nya rutiner, på gott och ont. Den här terminen ska Jan-E börja plugga igen (han var ju sjukskriven förra vårterminen och sen på höstterminen jobbade han på halvtid), så nu får vi lägga upp vardagarna uteefter det helt enkelt. Så vi får se hur det blir, Lea kommer ju gå på förskola och Vide kommer vara hemma med mig även denna termin och hur det blir med mitt jobbande får vi se. Jag kommer ju fortsätta frilansa och ta de uppdrag jag får och har möjlighet att ta, men det är ju alltid svårt att veta hur många förfrågningar det blir. Ja, utöver det finns det inte så många storslagna planer. Tja, ska väl försöka komma iväg och simma någon gång i veckan i alla fall. Knepigt det där med träningen, skulle vilja träna som förut, men törs inte riktigt med den här kroppen (saker och ting kan ändras en del när en varit gravid ett par gånger...). 
 
Men än så länge lever vi i storhelgernas förlovade land: "jullov" (fast den enda av oss som egentligen har jullov är Lea). Sena och långdragna frukostar (nåja, barnen är ganska snabba på att äta, de är inte i det skedet i livet att de uppskattar en lugn och lååång frukost), knappt någon arbetsinsats vid matlagning (restfest!), allmänt softande (jaja, sen ser ju hemmet ut därefter också...) och knappt en endaste tid att passa. Ganska njutbar tillvaro. 
 
Hur har ni det, så här i storhelgernas kölvatten?

Om

Min profilbild

Marre

RSS 2.0