Arinya

Bäst som jag sitter här i sängen med datorn i knät ser jag något röra sig i fönstret som vätter ut mot vägen. Jag tittar dit och ser en liten talgoxe sitta i det öppna fönstret och äta på en insekt. Den sitter där helt obekymrat och äter, jag tror nog inte att den såg mig. Små fåglar får mig alltid att vilja ta upp dem och hålla dem i handen. Men det var inte riktigt det jag gjorde, istället satt jag så still jag kunde. Plötsligt flög den lilla parveln in i lägenheten och rakt in i en fönsterruta. Det verkade dock inte bekomma fågeln alls, den bara fortsatte och flög ut genom det öppna fönstret igen.

Dagens naturupplevelse ;)


Bild från http://www.spov.se/Foton/Talgoxe1020.jpeg

Allt sedan innan bröllopet (vilket känns som en väldigt avlägsen tid) tills nu, och antagligen lite längre, är den vanligaste frågan folk ställer:

Hur känns det?

Ja, och det är ju det här med att gifta sig de allra flesta menar, om nu någon trodde något annat... ;)

Nu är ju hela bröllopet och det över, nu är vi inne i fasen nygifta istället. Och det känns bra. Såklart är det ju väldigt ovant, men samtidigt känns det som att det är så här det ska vara. Det känns så rätt! Sen är det ju såklart ingen dans på rosor, vilket ingen av oss trodde att det skulle bli heller. Det är svårt ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Vår relation har ju inte förändrats i grunden, men det mesta runtomkring har gjort det. Förutom alla de här små sakerna - som att det inte längre är mitt eller ditt, utan vårt, som att sova i samma säng som någon annan (och att denna någon råkar vara din man!), som att ha gemensam ekonomi med någon annan - är det en omställning bara att bo tillsammans. Det är så mycket som man måste tänka på som man inte behövde tänka på förut. Bara att båda ska må bra, kan bli ett litet pyssel om man inte tänker lite, och helst pratar lite också. Men i grund och botten känns allt bra, det känns som sagt så rätt och riktigt att det är så här det ska vara. Sen får vi jobba utifrån det.

Jag älskar min man och är så tacksam över att vi har varandra! ♥

Vad gör vi här på Matteses egentligen? Ja, jag kan ju berätta vad som hänt idag...

Det hela började med en sovmorgon. Det är helt ok att göra så, för det är inte en massa saker som ska arrangeras nu. Sen blev det lite frukost och Ordfejden. Jag tänker inte tala om vem som vann och med hur mycket... Efter det var det lite allmänt hängande och så, lite softande i förmiddagssolen med Björn (vår hyresvärd, för den som inte vet). Efter det lade jag mig på en filt för att njuta av solen som för en gångs skull var framme, medan Jan-E började ansa och röja i syrénen som hotade välta Björns gärdsgård. Efter ett tag gjorde jag också en insats och började släpa grenar till rishögen. Sen var jag tvungen att slita mig (vilket jag dragit ut på, eftersom jag konstigt nog tyckte det var så trevligt att dra runt på syréngrenar och skottkärra (eller underligt kanske det inte är egentligen, tycker om vara ute och jobba lite fysiskt då och då)) för att dra mig mot skolan och noret, i syfte att kolla post och sortera sopor respektive handla mat. Men Björn skulle också in till noret, så jag fick åka med honom. Nice.

Väl hemma fortsatte trädgårdsarbetet. Vi har snart grävt fram hela det forna potatislandet. Så småningom krävde magarna mat, så Jan-E gjorde en pastasallad med hemmagjord pesto som vi åt ute. Efter ett tag kom Björn förbi och blev bjuden på lite sallad som han tackade ja till. Vi satt där och pratade ett tag och till slut hade Björn trollat fram tyg till Jan-E:s piltavla och en symaskin dök också upp. Det är en man med resurser det :)

Efter att jag krattat lite gick jag in till min käre make som bestämt sig för att prova fritösen vi fick i present. Satt en stund och läste i Tolkkunskap tills jag tröttnade. Och nu sitter jag här och äter nyfriterade chips.

En del skulle nog aldrig vilja byta sin dag mot min (ja, det finns några personer jag har i åtanke ;) ), men jag är riktigt nöjd med min dag! Jag hoppas att du är lika nöjd med din :)

Så kom den till slut, oväntat snart och plötsligt, dagen det skulle bli dags att säga ja. Att försöka beskriva den dagen blir inte lätt, men jag kan göra ett försök att berätta lite om en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Självklart fick jag ingen ordentlig sömn på natten, jag somnade sent och vaknade tidigt. Jag var med andra ord ganska slut innan dagen ens hunnit börja. Men det var inte så mycket att gör åt det, bara att börja med allt som skulle göras. Duscha, ta på sig, äta frukost, fixa det sista med packningen... Sen var det dags att invänta min tärna, Theresé, som skulle komma och hämta mig. Den väntan kändes väldigt lång, även om det inte var så lång tid det egentligen handlade om. Till slut kom hon och vi hämtade blommor, lämnade blommor, var på vippen att glömma min klänning osv. Jag hamnade slutligen hos frisören, där jag lite senare även blev hämtad. I bilen till kyrkan fixades en sista söm på klänningen av Suss och plötsligt var jag redo att gå ut ur bilen och in i kyrkan där min blivande man (och ett antal andra) väntade på mig. Kyrkan vi valt att vigas i var Ramnakyrkan, egentligen en del av Borås museum. En vacker liten träkyrka från 1690-talet.

Det blev dags att gå in... Berit och Arvid spelade på orgeln och fiolen, det var så vackert. Och alla ansikten som såg på oss, alla som kommit dit bara för att få se och höra oss ge våra löften, som hade kommit för vår skull! Allting var bara så bra, så fint. Det var så här det skulle vara! Där stod jag med Jan-E framför Christian som skulle viga oss, och all nervositet var borta. Kvar var bara förväntan, tacksamhet, kärlek och glädje.

Det känns lite fattigt att i ord försöka beskriva vigseln. Allt var helt underbart bra! Allt det Christian sa, sångerna som sjöngs, Rasmus som höll fram ringen, alla tårar som folk fällde, Theresés leende, Jan-E:s hand i min... Jag kan omöjligt beskriva hur fantastiskt allting kändes!

Utgångsmusiken började och Jan-Erik och Maria Grenlund började som man och hustru gå ut ur den lilla träkyrkan, leende. Väl utanför kyrkporten började tårarna rinna. Vi var gifta! Vi ställde oss på brudstenen (som ursprungligen var från Toarp faktiskt) och folk kom för att kramas, kasta ris och pasta, fota och gratulera. Och solen sken faktiskt! Det hade varit riktigt regniga dagar och vi hade inte förväntat oss annat än sedvanligt boråsväder, som bäst uppehåll. Men som sagt: solen sken.

När kramkalaset slutligen var till ända var det dags för fotografering (de bilderna ska bli spännande att se!) innan Jan-E & jag, Theresé, Jonahan, Rasmus och Emelie åkte till Pingstkyrkan där festen skulle hållas. Vi välkomnades högljudt av alla gäster som hade serpentiner och ballonger innehållandes glitter i högsta hugg.

Så var det fest...! Och den var också bara så bra! Jättegod mat, fina och roliga tal och hälsningar, sång och musik, skådespel, tipspromenad... Våra värdar - Christian och Emma-Karin - var så bra, och vilket jobb de lagt ner. Eftermiddagen/kvällen innehöll en hel del höjdpunkter, på en hel del olika plan. Och det var så kul att få träffa alla! En del som var där har vi inte haft möjlighet att träffa på väldigt länge, medan en del var helt nya bekantskaper.

Vi försökte hålla ett litet tacktal. Det var svårt, inte bara för att vi valt att göra det utan tolkar (försök säga samma sak på svenska, teckenspråk, finska och engelska när du är helt slut och fylld av intryck och känslor!) men också för att man ville säga så mycket. Det fanns så mycket tack i oss som ville ut, men hur tackar man alla? Det finns så många som förtjänar det ordets fullaste innebörd!

En av traditionerna vi faktiskt valde att ta till oss var att brudparet lämnar festen först. Självklart var det tråkigt att gå innan allt ens var slut, men vi kände att det nog var bäst så, trötta som vi var. Vi försökte smita lite diskret, men släkt och familj var inte så lätta att skaka av sig ;) Till slut checkade vi äntligen in på hotellet och satte oss trötta tillrätta för att plocka ur alla 52 hårnålar ur mitt risfyllda hår innan vi gick och lade oss.

Det finns hur mycket mer som helst som jag skulle kunna berätta från den 11 juli, men jag tror det får bli bra så här. Frågan Jan-E och jag fått väldigt många gånger - både den dagen och efter det - är "Hur känns det?" Och de har varit svårt att svara på... Helt klart har det ju känts bra. Men vilken skillnad, nu är vi faktiskt gifta! Efter fem år är vi nu äntligen man och fru. Och det är fortfarande lite svårt att förstå. Men vi har ett liv på oss att vänja oss!


Fotograf: Susanne Staaf