Arinya

Nu har det ju inte varit särskilt aktivt på bloggen den senaste tiden, och bättre lär det nog inte bli den närmaste tiden. Nu befinner jag mig nämligen nere i västsverige och träffar folk. Just nu befinner jag mig hos familjen i Dalsjöfors, vilket känns väldigt skönt får jag säga.

 

Nä, något mer intresseväckande än så tänker jag inte kläcka ur mig för tillfället.

Precis som många andra redan har sagt, så har blogg.se gjort lite ändringar. Det verkar bra än så länge, nu ska jag bara vänja mig...

En lite småhektisk kväll är det. Jag försöker göra allt samtidigt: äta, laga mat till imorgon, informera helgens gäster om diverse saker, läsa tidning (som bl.a. tar upp stress bland tolkar...), se förbi smulorna på köksbänken och inse att jag har en hög med tvätt som fortfarande väntar på att bli upphängd. Kroppen är också trött, trots tidigare middagsvila. Jag funderar på hur morgondagens jobbschema bäst ska synka med mitt privata schema. Vad skönt det vore med en kvällspromenad, men ännu skönare att krypa ner i sängen. Just det ja, först måste jag få undan högen med ren tvätt som ligger där på täcket. Kanske kan jag bara skuffa undan den någonstans och ta det imorgon istället? Och så sätta påminnelse på mobilen att jag ringer det där samtalet till svetsverkstaden imorgon. Och så saknar jag Jan-E som jag inte sett sen i fredags morse...

Flexibel ska man ju vara som tolk. Idag åkte jag hemifrån tidigt på morgonen och förväntade mig inte att komma hem förrän vid fyra på eftermiddagen. När jag kört några mil blir jag meddelad att dagens jobb är inställt. Jaha. Bara att vända bilen och köra hem igen.

Tills för någon timme sen såg det ut som att vi imorgon eftermiddag skulle fira lilla mamma med grillning och tårta. Dock fick jag nu säga åt Jan-E att de skulle få lov att börja utan mig eftersom jag fick ett uppdrag den eftermiddagen. Så här i sommartid vill man inte tacka nej till allt för många uppdrag eftersom man vet att de inte direkt står som spön i backen den kommande tiden.

Dock tackade jag idag nej till en annan uppdragsförfrågan, vilket skar lite i tolkhjärtat. Det verkade som ett riktigt kul och utmanande uppdrag, men det krockade lite för mycket med privatlivet tyvärr. Då är det bara att svälja förtreten och samtidigt muttra surt om att kloningstekniken - alternativt tidsmaskinsuppfinnandet - ligger på en så himla låg nivå än så länge.

Nej, jag tycker inte om barn. Missförstå mig inte, det är inte så att jag ogillar alla barn, men jag gillar inte heller alla barn. Jag blir lite irriterad ibland när folk deklarerar att de tycker om barn så himla mycket, att de är så söta, att man så gärna vill ha barn för att man tycker så mycket om just barn osv. Antingen så har jag inte riktigt greppat vad de menar, eller så tycker de fel... Det är lite som när folk säger att de tycker att gamla människor är så mysiga eller att de med Downs är så söta. För mig är det ungefär som att säga att man gillar tatuerade människor eller folk som läspar, att man tycker indier är gulliga eller att man tycker så himla mycket om dem med armprotes. Det skulle ju vara helt ologiskt att säga så, eller?

Nu menar jag inte att de är helt galet att tycka om just barn, gamla, de med Downs, tatuerade, de som läspar, indier eller folk med armprotes. Det jag menar är att det känns väldigt märkligt att dra alla över en kam. Jag tycker inte om barn som grupp, lika lite som jag tycker om portugiser som grupp. Visst, jag försöker att ha en positiv inställning till människor jag möter och bemöta dem med respekt osv, men jag kan för den sakens skull inte säga att jag tycker mer om en grupp människor för att de är just exempelvis barn.

För grejen är ju att de är personer, individer. Jag gillar inte alla barn jag mött i mina dagar, men jag tycker grymt mycket om vissa av dem. Visst, jag kan säkerligen också vara duktig på att bunta ihop folk och sätta etiketter på vissa grupper, men just barn verkar vara så självklart att man tycker om, speciellt som tjej. Sen finns det ju de som säger att de verkligen inte tycker om barn: de är skrikiga, jobbiga, luktar och borde inte få tas till allmänna platser. Och så kan det ju också vara.

Jag är emot att stoppa in folk i fack, sätta etiketter och att ha en massa förutfattade meningar om folk bara för att de är si eller så. Och där ingår barn. De är människor, inidvider, personer; precis som alla vuxna. Visst, jag hamnar också omdevetet i de groparna ibland, buntar ihop folk och ger dem kollektiva egenskaper och jag har säkert en massa åsikter om olika grupperingar, men jag försöker i alla fall låta bli.

Att säga att man tycker om barn är inte i mina ögon samma sak som att säga att man tycker om, låt säga färgen röd. Barn är som sagt individer och även om man kan ha som grundinställning att man tycker om folk tycker jag det blir lite konstigt när man säger att man tycker om barn. På något konstigt sätt känns det lite respektlöst och objektifierande...

Men kanske är det tvärtom jag som är ute och cyklar här. Vad tycker ni? Dela gärna med er av era perspektiv om ni har lust.

Min hjärna är just nu helt mosig och seg (funderar på vad som kan ha den konsistenskombinationen, men det kan mycket väl hända att jag inte vill veta...) och jag är inte precis i stånd att formulera mig i skrift. Jag har inte provat tal eller teckenspråk de senaste timmarna, men jag antar att samma sak gäller där... Så istället för att jag ska sitta här och skriva obegripligheter (ett ord som jag i mitt tillstånd nästan har lite problem att stava till) och svammel, så tycker jag att ni ska besöka en blogg som istället är väldigt vältalig, välformulerad och dessutom smart - allt det som ni för tillfället inte kan hitta här! Det skrivs så mycket klokt på Jeu de rôles, bl.a. om hen-debatten, folkdräkter, veganism, hantverk, religion, språk, lajv, realtioner och en massa annat intressant. Det är ingen glassig blogg med fabulösa och nogsamt redigerade foton, det är ingen sockersöt bakblogg, ingen storblogg med tusentals läsare; men det är en blogg där saker och ting faktiskt får vara på allvar, där saker får vara seriösa utan att bli torra och där argumenten är väl genomtänkta. Även om jag inte håller med om allt som skrivs ger det åtminstone nya perspektiv och väcker tankar. Så, iväg och läs nu!

En liten ekorre kilade ner för husvägen och trampade sedan obekymrat runt vid husgrunden, till synes helt obesvärad av alla nyfikna människor som stannade och tittade på den.


Arkadia bakifrån sett. Lika rapp i käften som flink i fingrarna!


Mareld har uppträtt på marknaden ända sen första gången jag gick på den för fem år sedan och de blir bara bättre och bättre! Här jonglerar Adam med sju(!) bollar.


Domptören Edvin med en livsfarlig medeltida pinne!


Jaha, och nu?


Leo får se pinnen på väldigt nära håll...


Stundtals är det en väldigt vildsint pinne!


Om jag inte minns fel så är detta ett sverigeunikt nummer!


Sälen som säger "oink oink".


Om man är trollkarl måste man ha en hatt och ett par tuffa solbrillor om man ska tas på allvar.


Hela Mareld (även om jag bara fick med Eriks armar på bild...).

En helt ledig dag med regn och rusk utanför fönstret. Mysigt, säger jag. Idag har jag tagit en välbehövlig sovmorgon, åtföljt av omväxlande slappande och hushållsbestyr. Jag har lite svårt att koppla av om det är en stor hög med disk i köket, proppfull tvättkorg, nersmutsad trappa osv, men jag har inget emot att ta tag i de sakerna om jag kan ta det lugnt och inte känner några måsten. Det är ju ändå rätt tillfredsställande att se resultatet av relativt små ansträgningar. Och mellan varven har jag som sagt slappat en del, legat i sängen under en filt och med en ganska dålig deckare i ena handen och en skål med kladdkaka med glass i den andra handen. Värre kan man ha det... Nu tänkte jag dock vara lite redig igen och pyssla med lite pappersarbete som inkluderar en hel del siffror (läs: timrapporter till en del av mina jobb). Men först: några detaljer från den här dagen.