Tröttheten regerar
Puh, det är tröttsamt att vara gravid. Jag är ju en hyfsta trött person annars också, skulle behöva sova åtta-nio timmar per natt, men så mycket blir det oftast inte... Nu måste jag ta en tupplur om dagen för att orka. Men det gör mig inte så mycket, att sova är så skönt! Ok, det är inte så produktivt och man missar en del tid - men det är ta mig tusan skönt att inte vara så himla produktiv hela tiden!
En väldigt bra grej med att vara iväg så här och inte vara hemma är att man ju faktiskt inte kan ta tag i särskilt många måsten. Det är svårt att göra sina egna hushållssysslor när man är hemma hos någon annan. Skönt. Steget till att lägga sig och ta en välbehövlig vila blir dessutom inte så långt då. Det är det jag njuter av nu de här dagarna. Även om vi hattar runt mellan olika platser så blir det ändå ganska vilsamt när man får lov att släppa alla tankar på de där sakerna som borde fixas, alla sysslor som behöver göras, alla papper som hopar sig - för man kan ändå inte göra något av det just nu.
Skrivet av en trött Marre som funderar på att gå och vila för andra gången idag.
Ingen hemma
En liten lägesuppdatering bara: nu är vi i syd- och västsverige, på en liten istället-för-julturné-resa, eftersom jag kommer att vara synnerligen höggravid nästa jul, kanske till och med nyförlöst (svårt att veta sådant där...). Exakt nu är vi i Halmstad, jag är närmare bestämt på Kattis jobb Dramalogen. Kul att se stället IRL efter att ha hört så mycket om det. Vi har sett en föreställning, fikat och snackat med nyanlända.
Sen blir det lite familjepåhälsningar och hem åker vi om en vecka. Så då vet ni det!
En treåring i huset
11 oktober fyllde vår underbara unge hela tre år! Det kan fortfarande vara lite svårt att greppa att vi har en Lea här hemma... En smart, underbar, mysig, rolig, frågvis, energisk och fantastisk Lea. Självklart är det inte alltid en dans på rosor med ett barn som har en egen vilja, som kan vara frustrationsframkallande och inte alltid vill som man själv vill. Men jag misstänker starkt att vi inte direkt har en unik situation när det gäller sådant.
Lea hade både små och stora kompisar på besök, tårta med ljus och presenter (det blev en del Bamse i år...). En ganska vanlig födelsedag med andra ord. Förutom att vi föräldrar helt glömde av kameran den dagen. Som tur var fick vi några kort från Leo!
Lea med sin "födelsedagströja" och nya hästkompis Julius (alla hästar heter just nu Julius).
Foto: Leonora Halvars
Snabbvisit i Stockholm
I förrgår stack jag till Stockholm, var där knappt ett dygn. Under den tiden hann jag med att strosa runt ett tag på egen hand i bl.a. Gamla stan (dock var det ingen höjdare att gå i butiker eftersom jag på en gång blev jättevarm...), träffa Sara och äta med henne, gå på Dramaten med nämnda Sara och Isabelle och sedan sova över hos Isabelle. Dessutom hann jag oväntat springa några personer jag känner och tappa korken till min glasflaska. Jag brukar inte vara särdeles förtjust i Stockholm, men det känns som att det inte var så farligt den här gången. Vem vet, kanske jag en dag kommer tycka om Stockholm?
En liten bit av Gamla stan.
Foto: Sara Domström
Jag behövde inte känna mig helt bortkommen: lite kurbits gav hemkänsla!
Foto: Sara Domström
Men Dramaten då, det är ju inte varje dag jag är där (det här var andra gången i mitt 29-åriga liv). Det vi var där för att se var en teckenspråkstolkad uppsättning av Klanen. (Här kan du läsa mer om den.) Tyvärr hade man kunnat lösa tolkningen på ett bättre sätt, som det var nu stod tolken vid sidan av så att man var tvungen att välja mellan att titta på tolken eller på skådespelarna (se bilden nedan). Annars tyckte jag att själva pjäsen var bra. Intressanta karaktärer, även om skådespelarinsatserna var lite ojämna. Jag hängde ju med Isabelle hem efteråt, och hon är ju lite mer kunnig på teaterområdet än vad jag är, men vi tyckte ändå rätt lika kring bl.a. de olika skådespelarinsatserna.
Daniel och BIlly.
Foto: Sara Domström
Dagen efter var det dags att gå upp tidigt för att åka tillbaka till Leksand i tid till ett besök på mödrahälsovården för att kolla så att Kiwi växer som hen ska och att mina olika värden ser bra ut (vilket de gjorde). Tur att man kan sova på tåget, för det blev inte många timmars sömn...
Frostigt landskap utanför tågfönstret.
Tack Stockholm för den här gången!
Vandring på Östgötaleden
Ja, sist jag skrev var jag ju på väg till Linköping för lite vandring tillsammans med Anna. Det var ju ett par veckor sen, men jag tänkte rapportera lite om hur det gick ändå. Jag kom ju fram på söndagen och då var det införskaffande av mat som gällde, sen for Anna och jag till stallet där Anna brukar rida. Där fick jag assistera som paraplyviftare när Anna klicker-tränade hästen Pelle. Sen var det till att åka hem till Anna, Stefan och Leo för pannkaksmiddag och förberedelser inför morgondagen.
Packningen, som den såg ut under färden till Linköping. Sedan dess ändrades innehållet en smula, och lädergrejerna fick inte följa med på vandring (de skulle bara levereras till Anna och Stefan).
Så kom då morgondagen och vi kom efter diverse förberedelser iväg. Först skjuts av Stefan in till Linköping och därifrån buss till Bjärka Säby där vi började vår vandring. Jag började stabilt med att bli blöt om fötterna... Kängorna jag hade var gamla och väl ingångna, men tyvärr lite slitna och spruckna, så blött gräs var ju ingen höjdare. Men när vi hade en paus lite senare och jag ändå passade på att byta till lite mindre varma kläder (ojoj, vad lite extra blod i kroppen kan göra för värmealstringen, speciellt om man rör på sig!), så passade jag på att byta strumpor och problemet var löst; skönt!
Det blev inget jättehögt tempo på vandrandet, eftersom min kondition inte är i topp och jag blir just nu jätteflåsig av minsta lilla backe. Men det var trivsamt! Vi vandrade utmed Östgötaleden som bjöd på väldigt varierad terräng, vilket var trevligt. Dock blev jag väldigt indignerad när vi gick en oändligt lång (ok, den kanske bara kändes oändlig) sträcka där någon slags skogsmaskin hade förstört leden fullständigt och tvingade oss att skutta över diverse vattensamlingar samtidigt som vi försökte undvika den djupaste leran. Hjulspåren var gigantiska och terrängen så snårig vid sidan av "leden" att vi inte kunde gå där. Vem gör så mot en vandringsled?! Får man ens det? Jag var lite upprörd, kan man säga...
Jag hade väldiga problem med att komma ihåg namnen på platserna, men vi började i alla fall vid Bjärka Säby slott och fortsatte under första dagen söderut mot Sätravallen och därifrån vidare mot dagens slutmål: ett vindskydd vid Nedre Långsjön. (Jag har googlat platsnamnen nu efteråt...)
Så här kan det så ut vid Nedre Långsjön.
Och så här.
Där njöt vi av att sitta ner och inte ha på oss våra tunga ryggsäckar. Med ömmande axlar gjorde vi i ordning i vindskyddet och lagade mat. Sällan har väl bacon, pasta, svamp och crème fraiche smakat så gott! Nu när vi väl var stilla var det inte så varmt längre, så det pälsades på lager efter lager, men när man väl kröp ner i sovsäcken var det varmt och gott! Åtminstone halva natten... Jag är fortfarande ganska imponerad av att jag lyckades krångla på mig ett par sockor inne i sovsäcken, trots gravidmagen!
Det svåra dagen efter var ju att förmå sig att lämna sovsäcken. Det var ju inga behagliga temperaturer så där på morgonen, men till slut kom vi upp och påbörjade dagen. Jag hade varit orolig över att min axlar skulle vara superömma, men ryggsäcksbärandet gick över förväntan, även om jag för all del var en smula mör. Dagen innan hade varit ganska växlande rent vädermässigt men med en hel del sol ändå. Dag två däremot var mulen, blåsig och stundvis hyfsat blöt. Jag gick runt och var både kall och varm samtidigt, vilket inte var så behagligt. Eftersom vädret inte lockade till några längre utfärder beslutade vi oss att det var lagom att gå till Brokind och ta bussen därifrån tillbaka till Linköping. Sagt och gjort, så blev det. Och i Linköping letade vi upp en pizzeria. Tänk, att förutom pizza kan man på ett sådant ställe njuta av ett toalettbesök med rinnande vatten! Härligt.
Sen blev det ytterligare en busstur och en liten sträcka promenad till innan vi var hemma hos Anna och Stefan igen. Där kunde vi njuta av ännu mera lyx: dusch och något varmt och torrt och mjukt att ligga på! Allt som allt hade vi nu gått ca 23-25 km (vi gick fel vid ett tillfälle, så det ökade kilometerantalet lite). Inte en enorm sträcka, men det var lagom med tanke på vilken form jag var i; man ska ju kunna njuta av vandrandet också, tänker jag.
Nästa dag satte jag mig på tåget igen och åkte hem, nöjd och glad trots väntetider och byten. När jag sedan satt på tåget insåg jag hur jag kunde har reglerat en del remmar på ryggsäcken så att den hade passat bätte över ryggen. Kände mig lite snopen att jag inte kommit på det förrän då, men bättre sent än aldrig antar jag. Bra att veta till nästa gång.
Fötter som vandrat färdigt för den här gången.
Nöjd Marre, hemma.
Foto: Jan-E
