Arinya

Ok, nog för att jag brukar vara seg med mina årssammanfattningar, men det här borde väl vara något slags rekord?? Nåja, bättre sent än aldrig. Den här gången kör vi året indelat i tre inlägg. Först ut är januari till april.

 

Vi började året där det förra slutat, hemma hos familjen Roos. Årets första dag firades med två födelsedagar: vi började ypperligt med födelsedagsbrunch til Ericas ära och slutade med  en annan födelsedag, nämligen Vides! Efter det var ju januari, särskilt början, lite halvkaosig, rörig och med bristand ork. Tur då att man han vänner som kommer och ställer upp med allt från att ge oss matlådor till att umgås med Lea. Mitt i alltihopa fyllde jag 30 år, men eftersom jag bara en vecka tidigare hade fött barn blev det inget hejdundrande kalas, istället ett stillsamt men tårtfyllt firande med familjen. Det var också i januari som vintern körde igång på allvar, ett tag pendlade temperaturen mellan tjugo och tjugofem minus, då även strömmen passade på att gå ett antal gånger. Utöver det som nu nämnts gick såklart en hel del tid åt till blöjbyten, amning, bärande och tvättande (tänk vad mycket en så liten människa kan påverka...!).

 

 

Mina föräldrar kom och hälsade på och fick träffa Vide för första gången. Det var även då vädret betedde sig ganska drygt: slaskfest lite då och då, följt av minusgrader och så lite blött på det = halt! Efter att hela familjen varit hemma tillsammans en månad blev det så dags för Jan-E och Lea att återgå till jobb respektive förskola, dags att vänja sig vid en ny vardag med andra ord. Februari var också semlor, sjalande och försök att börja med pennorna igen.

 

 

Nu började almanackan fyllas på mer och mer. Trots att jag inte jobbade så var det inte brist på aktivitet... Det var många bäckar små: brukarråd på förskolan, lunchdejt, kvällsjobb för Jan-E (vilket alltid resulterar i ett logistikpussel), påhälsningar, lekland mm. Det var även i mars som jag för första gången var ensam hemma med barnen i ett par dagar (självklart övergick de hyfsade nätterna till mardrömsnätter just de nätterna när jag var ensam vårdnadshavare...). Även påsken kom, inklusive den årliga påskmusikalen "Vem är den mannen?"; jag gick som sig bör på den teckenspråkstolkade/-gestaltade föreställningen. I övrigt firades påsk med svärmor och hennes särbo, lugnt och med mycket godis. Vi hann också med vår första sjalträff och jag fick lite mer hands on uppleva skillnaden på sjal och sjal, och var helt lyrisk efteråt och hyfsat inställd på något slags köp av bärdon. I slutet av mars klippte Jan-E av sig majoriteten av sin långa man och jag gick omkring och insåg återigen hur snygg han är! Ja, och så präglades ju nästan hela mars av min nyfunna entusiasm för Instagram som jag äntligen lyckades skaffa.

 

 

 

 

 

I mitt Facebook-flöde dök det upp en status om att en tjej fått frågan om hon var gravid. Det landade inte i god jord och kommentarerna handlade om hur fel det är att fråga kvinnor om de är gravida. Det här är ju inget ovanligt, jag kan väldigt mycket relatera till händelsen. Min kroppsform inbjuder ganska ofta till frågan. Och jag tycker att det är fel att fråga! Men nu för tiden är anledningen inte densamma som den var för några år sedan. Dessutom skaver de där kommentarerna min bekant fick, om hur otroligt ohyfsat det är att antyda att någon kanske är gravid. Låt mig förklara!

 

Anledningen till varför så många tycker - och jag tidigare tyckte - att det är ohyfsat att fråga om någon är gravid är gravid = stor mage = tjock. För tjock ska en till varje pris inte vara! (Om en inte är gravid, men då ska det ju helst bara vara en klädsam liten kula, ingen annan viktuppgång, tack!) Det är fult, en har ingen självdisciplin, är lat, en är antagligen ofräsch, omoralisk osv. Det används som skällsord. Att vara tjock är att vara någon andra har full rätt att se ner på. En vill helt enkelt inte vara tjock! Eller? Det är i alla fall det vi lärt oss sen barnsben, om än i maskerade ord. Ni vet vad jag talar om. Visst har du suckat åt din spegelbild i provhytten? Visst har du hört (eller kanske rent av själv använt) skällsord som "tjockis" eller fetto"? Visst har du sett veckotidningsrubriker i stil med "gå ner i vikt"? Visst har du bedyrat en kompis om att hen inte alls ser tjock ut? Ja, ni har nog fattat min poäng vid det här laget.

 

Grejen är att vi kan inte hålla på och gradera folk efter kroppsform! Lika lite som vi kan poängsätta folk efter hudfärg, kön, läggning eller vad som helst! Att en ska behöva säga detta 2016: alla har samma värde, punkt! Men ja, normen säger ju något annat. Vi har blivit inprogrammerade att tycka annat. Men det är fel, människovärdet sitter inte i underhudsfettet, preferenser, pigment, IQ, prestation eller något annat. Människor är människor, vi behöver inte leva upp till alla vridna ideal som finns i samhället. Men ja, jag erkänner att jag tyvärr också sitter fast i samma tankemönster alldeles för många gånger. Men jag kan i alla fall försöka tänka på vad jag för vidare till andra, hur och vad jag reproducerar och cementerar. Det är inte dåligt att vara tjock (kom inte dragandes med alla hälsoaspekter, det kan vi diskutera någon annan gång), lika lite som det gör dig till en sämre människa att... nej, vet ni, jag är trött på att komma med argument och liknelser, jag hoppas att ni fattar ändå faktiskt. Tjock är en kroppsform, punkt.

 

Så, varför tycker jag att det är fel att fråga om någon är gravid, om det nu inte är någon big deal att se tjock ut? Jo, för att 1. det här med graviditet kan vara ganska känsligt, och 2. det är väl ändå något en vill berätta själv? Om vi börjar med 1 då: det här med graviditet är inte en så himla enkel sak som en kan tro, innan en själv är där. För en del går det på första försöket och allt är frid och fröjd. Andra försöker och längtar och försöker och hoppas och försöker och upplever en hel del sorg under resans gång. Att då hela tiden bli påmind om det som är en kamp är inte nödvändigtvis jätteroligt. Många, många har upplevt missfall och kan tycka att det är oerhört tungt. Fler än en tror är ofrivilligt barnlösa och för många är det en stor sorg och saknad i livet. Sen kan det handla om att det har upptäckts att barnet har en sjukdom eller skada, en är orolig för om det ens kommer födas ett nytt litet liv... Ja, listan kan göras lång, för det är ofta långt ifrån en dans på rosor det här med att bli fler i familjen. Och sen är det ju inte alla som vill ha barn, då kan frågor och kommentarer ur "när är det dags för er då?"-genren vara minst sagt tröttsamma - det går bra att sluta banka barnfamiljsnormen i huvudet på folk nu, tack. Känner du inte personen i fråga väl, då kan du lika gärna låta bli att fråga, oavsett hur hon kan tänkas känna inför en eventuell graviditet eller icke-graviditet.

 

Och så 2 då: Det är inte alla som på en gång vill avslöja graviditeten, ofta vill en vänta tills den kritiska första tiden är förbi. Att då få frågan innan dess gör att en tvingas ljuga, undvika frågan eller svara jakande mot sin vilja. Och när en sen faktiskt vill berätta, då är det väl roligast att själv få avslöja de glada nyheterna? I alla fall tycker jag det, och även om jag tror att det finns en hel del som inte bryr sig nämnvärt (men tänk då i alla fall på punkt 1!) så vet jag att många håller med mig. 

 

 

 

Lite bonusläsning om ofrivillig barnlöshet, skriven av Unga fru Kajson, om ni inte redan läst den.