Apropå det här med att kliva ur sin bekvämlighetszon ibland

Häromdagen läste jag Marias inlägg om att utmana sig själv och att kliva ut ur sin egen lilla bekvämlighetszon ibland. Cred till Maria som gjorde just det: tänjde på gränserna för vad som känns bekvämt och tryggt. Ibland tänker jag på det, hur långt ut från min bekvämlighetszon jag tagit mig genom åren. Eller rättare sagt hur jag har vidgat min bekvämlighetszon, för inte lever jag i daglig nervositet för att jag har klivit längre och längre ut ur den där zonen ;) Jag har ju alltid varit mer eller mindre blyg och lite introvert, speciellt i sammanhand med okända människor. I ärlighetens namn har det länge varit bland det värsta som jag kan tänka mig: hamna ensam bland en massa okända ansikten som man förväntas interagera med på ett eller annat sätt. Tja, jag tycker fortfarande att det kan vara lite läskigt, men det har sannerligen blivit bättre! Jag tror mycket beror på att jag har gått den utbildning jag gått och nu jobbar med ett yrke där man nästan vid varje jobbtillfälle träffar åtminstone en obekant människa. Och man är liksom tvungen att hantera det och klara av det, annat finns inte på kartan om man vill jobba som tolk. Kallprata, göra sig osynlig i och med sin tolkroll, ta plats när det behövs... det kanske inte låter som någon big deal, men för mig är det stort att våga sådant!
 
Sen tror jag nog att annat har påverkat också, som till exempel att jag har börjat lajva (fortfarande skitnervös innan varje lajv dock!), jobbat som telefonförsäljare (ack...) eller att jag tog den där illustrationsteckningskursen (jag funderade länge på hur dum i huvudet jag egentligen var som anmälde mig till något sådant, men jag överlevde ju bevisligen!). Men jag tror också att det faktum att jag blivit äldre och kanske faktiskt kommit lite till ro i mig själv på något sätt, att det har påverkat en del också. Men! det gäller att inte nöja sig, utan att fortsätta utmana sig själv och hitta nya sätt att utvecklas på. Lättare sagt än gjort ibland, när vardagen rullar på utan att man hinner med att tänka på annat än det som är väsentligt just nu. Men ibland dyker möjligheter upp, och jag hoppas att jag har mod och ork att ta tag i dem när de gör det!

Kommentarer
Postat av: E-K

Heja heja! Jag (som delvis lider av samma sjuka) tycker att det går väldans bra för dig. Minns minsann fortfarande bullarna ni kom med innan vi kände varandra, och sedan har det ju rullat på bra, eller hur?

Svar: Tack :) Allt blir lite lättare med bullar, är det inte så?
Marre

2014-04-07 @ 19:10:48
URL: http://emmakaka.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0