Vandring på Östgötaleden
Ja, sist jag skrev var jag ju på väg till Linköping för lite vandring tillsammans med Anna. Det var ju ett par veckor sen, men jag tänkte rapportera lite om hur det gick ändå. Jag kom ju fram på söndagen och då var det införskaffande av mat som gällde, sen for Anna och jag till stallet där Anna brukar rida. Där fick jag assistera som paraplyviftare när Anna klicker-tränade hästen Pelle. Sen var det till att åka hem till Anna, Stefan och Leo för pannkaksmiddag och förberedelser inför morgondagen.
Packningen, som den såg ut under färden till Linköping. Sedan dess ändrades innehållet en smula, och lädergrejerna fick inte följa med på vandring (de skulle bara levereras till Anna och Stefan).
Så kom då morgondagen och vi kom efter diverse förberedelser iväg. Först skjuts av Stefan in till Linköping och därifrån buss till Bjärka Säby där vi började vår vandring. Jag började stabilt med att bli blöt om fötterna... Kängorna jag hade var gamla och väl ingångna, men tyvärr lite slitna och spruckna, så blött gräs var ju ingen höjdare. Men när vi hade en paus lite senare och jag ändå passade på att byta till lite mindre varma kläder (ojoj, vad lite extra blod i kroppen kan göra för värmealstringen, speciellt om man rör på sig!), så passade jag på att byta strumpor och problemet var löst; skönt!
Det blev inget jättehögt tempo på vandrandet, eftersom min kondition inte är i topp och jag blir just nu jätteflåsig av minsta lilla backe. Men det var trivsamt! Vi vandrade utmed Östgötaleden som bjöd på väldigt varierad terräng, vilket var trevligt. Dock blev jag väldigt indignerad när vi gick en oändligt lång (ok, den kanske bara kändes oändlig) sträcka där någon slags skogsmaskin hade förstört leden fullständigt och tvingade oss att skutta över diverse vattensamlingar samtidigt som vi försökte undvika den djupaste leran. Hjulspåren var gigantiska och terrängen så snårig vid sidan av "leden" att vi inte kunde gå där. Vem gör så mot en vandringsled?! Får man ens det? Jag var lite upprörd, kan man säga...
Jag hade väldiga problem med att komma ihåg namnen på platserna, men vi började i alla fall vid Bjärka Säby slott och fortsatte under första dagen söderut mot Sätravallen och därifrån vidare mot dagens slutmål: ett vindskydd vid Nedre Långsjön. (Jag har googlat platsnamnen nu efteråt...)
Så här kan det så ut vid Nedre Långsjön.
Och så här.
Där njöt vi av att sitta ner och inte ha på oss våra tunga ryggsäckar. Med ömmande axlar gjorde vi i ordning i vindskyddet och lagade mat. Sällan har väl bacon, pasta, svamp och crème fraiche smakat så gott! Nu när vi väl var stilla var det inte så varmt längre, så det pälsades på lager efter lager, men när man väl kröp ner i sovsäcken var det varmt och gott! Åtminstone halva natten... Jag är fortfarande ganska imponerad av att jag lyckades krångla på mig ett par sockor inne i sovsäcken, trots gravidmagen!
Det svåra dagen efter var ju att förmå sig att lämna sovsäcken. Det var ju inga behagliga temperaturer så där på morgonen, men till slut kom vi upp och påbörjade dagen. Jag hade varit orolig över att min axlar skulle vara superömma, men ryggsäcksbärandet gick över förväntan, även om jag för all del var en smula mör. Dagen innan hade varit ganska växlande rent vädermässigt men med en hel del sol ändå. Dag två däremot var mulen, blåsig och stundvis hyfsat blöt. Jag gick runt och var både kall och varm samtidigt, vilket inte var så behagligt. Eftersom vädret inte lockade till några längre utfärder beslutade vi oss att det var lagom att gå till Brokind och ta bussen därifrån tillbaka till Linköping. Sagt och gjort, så blev det. Och i Linköping letade vi upp en pizzeria. Tänk, att förutom pizza kan man på ett sådant ställe njuta av ett toalettbesök med rinnande vatten! Härligt.
Sen blev det ytterligare en busstur och en liten sträcka promenad till innan vi var hemma hos Anna och Stefan igen. Där kunde vi njuta av ännu mera lyx: dusch och något varmt och torrt och mjukt att ligga på! Allt som allt hade vi nu gått ca 23-25 km (vi gick fel vid ett tillfälle, så det ökade kilometerantalet lite). Inte en enorm sträcka, men det var lagom med tanke på vilken form jag var i; man ska ju kunna njuta av vandrandet också, tänker jag.
Nästa dag satte jag mig på tåget igen och åkte hem, nöjd och glad trots väntetider och byten. När jag sedan satt på tåget insåg jag hur jag kunde har reglerat en del remmar på ryggsäcken så att den hade passat bätte över ryggen. Kände mig lite snopen att jag inte kommit på det förrän då, men bättre sent än aldrig antar jag. Bra att veta till nästa gång.
Fötter som vandrat färdigt för den här gången.
Nöjd Marre, hemma.
Foto: Jan-E
Kommentarer
Postat av: E-K
Å, fina, fina Bjärka! Där bodde min bästa vän under gymnasietiden, där gick jag mitt bibelskoleår, träffade C och förlovade mig.
Trackback
