Arinya

Oj oj, det blev visst ett oplanerat sommaruppehåll här i bloggen! Det har liksom varit fullt upp och när det inte har varit det har jag bara försökt snabbladda batterierna. Men nu, nu börjar hösten och jag är som vanligt skolstartspepp! Inte för att jag ska börja skolan den här hösten, men peppen och den speciella känslan finns där ändå. Det är nu vi kör igång liksom: jobb, pappaledighet, höst, kurs, röjning... Det verkar alltid finns lite extra energi så här i skolstartstider.

 

Jag ska försöka berätta lite mer sen, bl.a. om hur sommaren varit och allt som är på gång ("allt" låter som så mycket, hm...). Nu ska jag mest försöka komma i fas efter en lite upp-och-ner början på dagen och så ska vi ta lite helg här hemma (visserligen ska jag jobba ett par gånger i helgen, men fredagsfeelisen finns här ändå). Så, nog snackat, nu ska jag hänga med min awsome familj! Nu vet ni att jag fortfarande finns på internätet i alla fall... Trevlig helg på er!

Årets midsommarfirande blev kort och lugnt. Ganska lagom faktiskt när man känner sig mer eller mindre trött hela tiden. Lite god midsommarmat med familjen och Olof och sen en liten sväng i Gropen och heja på folk. Sen åkte vi faktiskt hem innan själva resningen började, vädret var inte direkt optimalt och Lea behövde ändå komma i säng.

 

Jag brukar inte ha så stora krav på midsommar, jag har liksom inte firat det innan jag flyttade upp till Dalarna och slutade åka till Borås över sommaren. Jag tycker nog att midsommar är en rätt trevlig högtid, förutom att det blir pintjockt med turister i Leksand. Och tydligen är alkohol en jätteviktig del av firandet, och jag är ju inte ett jättestort fan av de dryckerna... Men så länge jag får vara med folk jag gillar så är jag nöjd :)

 

Igår var ingen bra dag. Jag var allmänt nere, allt kändes depp och frustrerande, jag var grymt trött på Lea som bara var konstant på tvären... Till slut satt Jan-E och jag och pratade och jag öste ur mig allt och var övermåttans negativ. Mitt i tårar och trulighet kunde jag inte låta bli att helt plötsligt gapskratta åt en bild jag fick i huvudet efter att Jan-E försökt trösta mig med att jag helt enkelt hade en dipp.

 

Idag, 14 maj, är det teckenspråkets dag. Varför det är just det här datumet beror på att det var 14 maj 1981 som teckenspråket erkändes som dövas första sår¨k och undervisningsspråk här i Sverige. Men varför fira ett språk egentligen? Tja, det svenska teckenspråket behöver uppmärksamhet eftersom det finns så mycket okunskap och fördomar kring det. Sen kan man ju som teckenspråksanvändare fira att Sverige trots allt är har kommit relativt långt på det tillgängliga planet, i alla fall om man jämför med andra länder. Dock finns det en hel del bedrövligheter kvar här att kämpa mot tyvärr...

 

Den absolut vanligaste illussionen folk har om teckenspråk är att det är internationellt, att alla döva i hela världen har precis samma teckenspråk. Så är det inte, och när folk får veta det brukar de tycka att det är lite dumt. Tja, brukar jag svara, ungefär lika dumt som att vi inte har samma talade språk i hela världen. Vad gött om alla pratade svenska, eller hur? Det brukar få svaret: Men det är ju inte samma sak! Jo, det är faktiskt samma sak. Visst, de olika ländernas teckenspråk kan i vissa fall ha mer likheter än de olika ländernas talade språk, men de olika teckenspråken är olika.

 

Det svenska teckenspråket är ett eget språk. Det är inte svenska fast med tecken istället för talade ord, utan har ett eget ordförråd och en egen grammatik. Teckenspråket är ett visuellt och uttrycksfullt språk vilket gör det fördelaktigt att använda i beskrivningar och berättelser, och man kan vara väldigt kreativ med språket. Eftersom teckenspråket är så visuellt och liksom "in your face" används det ofta på ett väldigt tydligt sätt; att linda in ord, använda dubbla negationer och vara allmänt luddig gåt ofta bort till förmån för en rätt fram och rak kommunikation. Det är i alla fall den erfarenheten jag har.

 

Jag skulle kunna sitta här och skriva sida upp och sida ner om det svenska teckenspråket, men jag tror jag får ta och hejda mig... Jag tycker helt klart att alla borde lära sig teckenspråk. Det är ett oerhört praktiskt språk att kunna, det ökar tillgängligheten i samhället för de döva, hörselskadade och dövblinda som har teckenspråket som sitt första språk och sen är det ju faktiskt ett himla vackert språk!

 

 

 

Jag sitter i köket. Det enda som hörs, förutom tangentknattret, är diskmaskinen som hummar lite diskret i bakgrunden. Ute är det mörkt, bara en smula kvardröjande ljus på himlen i den riktning solen gick ner. Jag sitter själv för ovanlighetens skull, Jan-E sitter vid den stationära datorn och Lea ligger och sover i vår säng. Det är nu det är så lägligt att bli tankfull, fundersam.

 

Jag tänker på hur bra jag har det egentligen, även om dagarna kan vara lite smått kaotiska ibland och jag undrar vad det är vi har gett oss in på. Vi har det bra. Vi lever inget lyxliv, har ingen räkmacketillvaro rent barnmässigt, vi är konstant trötta osv, men livet är bra fint ändå.

 

Jag funderar också på framtiden. Då är det mest jobb som det funderas över. Jag har nu varit föräldra"ledig" ett halvår, det börjar bli dags att mjukstarta med lite förvärvsarbete känner jag. Tolkning i första hand så klart. Men det finns andra funderingar också, men än så länge bara funderingar. Kanske har jag börjat fundera lite extra i de banorna eftersom Jan-E:s jobb varit mycket på tapeten den senaste tiden. Han jobbar ju som obehörig ettämneslärare på gymnasiet, men vill plugga upp sig till behörig lärare. Hur detta ska förverkligas har det varit många turer kring, men nu tror vi att vi har hittat rätt spår att följa.

 

Vi får väl se hur framtiden blir helt enkelt. Fram tills dess får jag vara tacksam för allt som jag har!

Jag skulle vilja skriva "äntligen lördag!", "åh, vilken soft dag", "här sitter jag och gottar mig och njuter av livet" eller något liknande. Visst, det är lördag och vi är hemma alla tre. Det är en hyfsat lugn dag. Men humöret, ack humöret. Jag läste en grej på nätet och pyyyyys, där gick luften ur mig. Nu känner jag mig liksom bara bläh och opepp. Typiskt. Helger är väldigt efterlängtade i den här familjen (som i de flesta andra), för då är Jan-E ledig och behöver inte jobba och jag kan dessutom göra annat än rikta hela mitt fokus på att ta hand om Lea hela tiden, istället kan jag ägna mig åt nöjen som att vika tvätt eller dammsuga. (Ärligt talat har det nästan blivit som nöjen nu för tiden. Hjälp...!) Eller för all del umgås med Jan-E, baka, slöa eller vad helst annat.

 

Men nu sitter jag alltså här och har varken lust eller energi att ta mig för något. Vilken lördag, va?

Ja, kära nå'n, inte uppdateras det särskilt friskt här inte. Och inte är vi särskilt friska i familjen heller. Vi är mer eller mindre förkylda allihopa. Jan-E är hemma från jobbet idag eftersom han är så krank, jag känner mig lite skrovlig i halsen och lite småhängig och Lea är mest bara enormt snorig och lite hostig. Men nu har jag lämnat sjuknästet och sitter i Leksand istället. Eftersom Jan-E inte åkte till jobbet idag kunde han liksom inte handla på vägen hem, så det där med handlandet tar jag istället. Jag tog mig tiden att åka buss in och samtidigt njuta av det isigt vackra vinterlandskapet på vägen in till noret (lyx!). Så, nu sitter jag på biblioteket en stund, eftersom bussarna hem inte går så vansinnigt tätt och det i ärlighetens namn inte tar över en timme att handla det jag ska ha.

 

Det känns lite skönt på ett sätt, att vara utanför hemmets fyra väggar och dessutom själv. Inte för att jag inte gillar att hänga med Lea, men som det är nu kan man säga att hon är både mitt jobb och min fritid. Och nog för att hon är lättare att ha att göra med nu än i början men krävande är hon likväl ändå! Den egentiden jag hinner med brukar innebära toalettbesök, en matbit, borsta igenom håret. Typ det och inte mer. Sitter jag vid datorn är hon med, om jag sitter och läser något får det bli under amning, ute och går gör jag givetvis med henne. Resten av tiden går åt till att försöka hålla henne någotsånär nöjd, med varierande resultat. Ibland har vi det riktigt fint tillsammans, medan vissa gånger har jag lust att bara lägga henne i en vrå och låta henne fortsätta skrika, det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör känns det som.

 

Jag vill ju vara hemma, jag är inte ett dugg sugen på att ge mig ut och jobba än. Den tiden får komma av sig själv, när jag är redo. Jag vill vara hemma, men ibland är det skönt med en paus. Och den tänker jag njuta av nu.

Jag hade tänkt ta en barnvagnstur ute idag, men dels tog det sådan evinnerlig tid att få något gjort (det var en delvis väldigt gnällig fröken jag hade att göra med idag) och dels var det riktigt, riktigt kallt ute idag. Imorse var det arton-nitton grader och även om det blev lite "varmare" under dagen, var det fortfarande väldans kallt. Dock var jag väldigt lockad att bege mig ut, det var ju så otroligt vackert trots/tack vare kylan! Jag smet ut en snabbis och knäppte några bilder när solen gick upp, men jag stannade inte ute särskilt länge om man säger så...

 

 

Efter att någon gång efter årskiftet börjat lunka runt på andras bloggar igen upptäckte jag att de flesta gjort den årliga årsresumén nu. Oj, det hade jag ju alls inte tänkt på. Så, något försenad pga glömska och sedan tidsbrist, här är mitt 2012:

 

Jag börjar året med en ambitiös födelsedagstårta (en vanlig prinsesstårta) som prövar mina nerver hårt. Maken och jag nördar Downton Abbey medan månaden går och jag söker ett jobb jag inte får. Men inte deppar jag ner mig över det, utan fortsätter jobba som vanligt istället. Dessutom åker jag en hel del, inte bara i jobbet, utan också ner till Skåneland och Göteborg.

 

 Så, då är alla turer kring jul och nyår avklarade. Skönt, även om vi haft det bra. Vi tog en familjebesöksspäckad tur till Västsverige över jul. Kul att få träffa folket där borta, men det tog ju lite på krafterna, speciellt nu när vi hade en extra person att ta hänsyn till. Får se när vi orkar göra om det hela... På hemvägen fick vi sällskap av ett härligt gäng som även firade nyår med oss. Igår åkte de sista av dem hem, så idag har vi tre bara varit hemma och tagit det lugnt och matat hyresvärdens katter.

 

Förresten, Jan-E vill att jag hälsar till er från honom. Extra mycket till Theo Axner. Eh, ja, jag bara vidarebefordrar...

 

 

 

I år är det inget julstök här. Visserligen finns det stök, men inte så mycket av just den juliga sorten. Till stor del beror det på en viss liten fisbulle som ger oss mer än nog att göra utöver våra egna (sekundära...) nödvändigheter som mat och sömn. Skulle inte lådorna med julsaker legat i förrådsboden alla de där jättemånga metrarna från huset kanske vi kunnat anstränga oss att plocka fram en julstjärna eller kanske en duk, men nu är det som det är.

 

Till viss del beror det också på att vi inte kommer vara hemma över jul. Första gången på flera år faktiskt. Nu kanske en del tror att det beror på det lilla tillskottet i familjen, men faktiskt hänger det på något mer praktiskt än så. Det blev nämligen redan för ett par år sedan bestämt att nyår ska firas hos oss det här året, och om vi ska hinna vara nere mer än bara några dagar (vi har de senaste åren åkt ner på annandagen, vi har i alla fall försökt (det gick ju inte så bra i fjol, men bättre än i förfjol i alla fall) så är det lika bra att åka ner tidigare än vanligt. Således åker vi ner på fredag, vilket gör att vi borde ha bra med marginaler att hinna fram till julafton. Men man ska ju aldrig utbrista i en hälsningsfras innan det har skuttats över vattendraget... Vi ska nämligen åka tåg ner. [Plats för förstående nickar.]

 

I alla fall, då känns det lite onödigt att t.ex. gå och hugga sig en gran, om den ändå bara ska stå här och barra i sin ensamhet. Nä, vi har fixat julstämning på andra sätt än pynt och bakande. Det har konsumerats kopiösa mängder julmust, vi har en Bamse-julkalender (det har jag haft varje december så länge jag kan minnas - vissa traditioner får man ju hålla på! (sen att vi inte började öppna luckorna förrän nästan två veckor in i december månad, det behöver vi ju faktiskt inte ta upp...)), Jan-E har gjort en pepparkaksdeg som det äts av lite då och då (det är ju faktiskt så att degen är godare än kakorna, så varför göra mer besvär än nödvändigt?), vi tittar på SVT:s julkalender varje dag och har dessutom sett föregångaren till årets julkalender, vi har snö, vi har bevistat SMU:s julbasar och Leksands julmarknad, skickat julkort (dock inte alls många, det blev tyvärr inte till alla jag hade velat i år), eldat i vedspisen och lyst upp mörkret med en massa levande ljus.

 

 

Så inte har det varit olidligt ojuligt, men jag räknar också med att få en stor dos jul när vi åker söder ut. Det blir ju den vanliga touren Borås, Dalsjöfors, Göteborg (i den ordning den här gången) under själva juldagarna för att fira med familjerna. Får se vad annat som kan tänkas hinnas med, lite är inplanerat redan, men resten får visa sig senare.

 

Hm, kom på nu att det vore bra att packa idag. Eller börja i alla fall. Vi åker ju trots allt i övermorgon och jag törs inte räkna med att kunna packa så mycket imorgon eftersom jag har ärenden på noret. Det blir ju lite utöver det vanliga att packa den här gången eftersom vi ska ha Lea med oss. Vi ska ju som sagt åka tåg, så vi kan inte ha några enorma mängder med oss. Ja, vi får väl se hur det går helt enkelt. Packa var det, ja...

Jag är lite less på bloggens utseende. Jag gillar färgerna, men that's it. Dock har jag varken tid eller koll på hur man gör. Finns det möjligtvis någon som har lust att hjälpa mig snygga till lite här?

Ute är det vitt, bredvid mig stå min ganska nyligen tömda frukosttallrik, klockan är lite drygt halv två och mot mitt bröst känner jag en liten, liten bröstkorg i lugn takt tömmas och fyllas med luft.

Se där, jag är tillbaka på bloggen igen efter fyra månader. Jag har faktiskt funderat ganska länge på att återvända, för det har ju liksom inte saknats saker att skriva om (mer om det sen), men däremot har det saknats tid och ork. Det där som malde på innanför pannbenet och som gjorde att jag kände att jag behövde en paus från bloggen maler fortfarande, men inte så aktivt.

 

Även om jag är tillbaka så kommer jag nog inte rivstarta bloggen och köra på i några högre hastigheter. Det blir med andra ord ungefär som förut: inlägg publiceras när det finns tid, ork och inspiration (tre saker som jag verkligen önskar mig mer av!). Risken finns att det inte blir någon jättestor variation på det skrivna, vi får se. Nåja, den som vill får läsa, inget tvång här inte.

 

Slut på meddelandet.

Uppdateringsfrekvensen här på bloggen har ju inte varit hög den senaste tiden, mest beroende på att det har varit så mycket annat att göra. Just nu ser det inte ut att bli mindre glest mellan inläggen, tvärtom. Tiden finns nog där om jag skulle vilja, men det är just viljan som tryter för tillfället. Det är så mycket annat i rörelse bakom skallbenet, så bloggen känns ärligt talat inte så viktig just nu. Och omotiverat skrivande är ju bara dåligt skrivande, så det är ju ingen idé att sitta här och försöka tvinga fram något. Kanske vänder det om någon dag, kanske tar det en månad, ett år; jag har ingen aning när motivation och dylikt återvänder, men det märker vi. Kanske dyker det upp något litet inlägg då och då i alla fall, vi får se.

Idag kan jag verkligen skryta med att jag har njutit av ledigheten! Underbart! Jan-E och jag började dagen med att skjutsa Kattis till tåget. Sen åkte vi hem via Siljansnäs där vi tittade in på en loppis och en gårdsförsäljning, så det hela slutade med att vi kom hem med två par mycket små byxor, tomater, ägg, honung och nybakat bröd som vi åt direkt när vi kommit hem. Lite Frasier och chokladkex senare lade vi oss på sängen och somnade. Skönt! Sen blev det faktiskt ett besök vid bystugan som firar 100 år nu i helgen. Dock var vi och vår hyresvärd lite trötta och gick tillbaka hem inte lång tid efter att vårat pass vid fikaförsäljningen var över. Sen blev det lite mat och smarrig parfait ute i trädgården. Efter det har jag inte gjort mycket vettigt, mest bara suttit med datorn i sängen och slösurfat. Det mest ambitiösa jag gjort nu på kvällskvisten är väl att ha pratat med mamma och pappa på telefon, och då var det inte ens jag som ringde...

 

Det känns som att vi har varit ganska aktiva idag när jag sitter och skriver ner dagens göranden, men det har sannerligen kännts lugnt och avslappnat - precis vad jag har behövt! Och jag tänker helt klart fortsätta i samma stil så länge det går. Dock funderar jag på att återuppta regelbundna promenader och simning, mitt flås just nu är inte att leka med (idag blev jag andfådd av att äta!).

 

Men nu: kvällsmat!

I söndags kom vi hem och dagen efter började jag mitt sommar-vik, vilket innebär jobb måndag till fredag, tio till fem. Jag gillar att ha perioder när jag jobbar så, för då uppskattar jag verkligen ännu mer att jag inte jobbar så i vanliga fall! Det var helt underbart att igår, efter att jag stängt butiken för veckan, kunna konstatera att nu är det helg. Dessutom jobbar jag inte nästa vecka, i alla fall inte i butik. Underbart! Jag har ju varit så trött den här veckan när jag kommit hem från jobbet, så jag har säkerligen inte varit något kul sällskap alls. Stackars Kattis som har varit här i veckan, hon har ju inte direkt fått uppleva mig från min bästa sida...! Men som sagt, nu är det ledighet som gäller, härligt härligt!

Befinner mig på landet, på västkusten. Sysselsättning: rekreation och återhämtning. Helgen bjöd på ett fantastiskt bröllop! Vi klurar för fulllt på hur vi ska lägga upp morgondagen, sedan återstår resten av veckan... Det var det, hörs mer senare.

Nu har det ju inte varit särskilt aktivt på bloggen den senaste tiden, och bättre lär det nog inte bli den närmaste tiden. Nu befinner jag mig nämligen nere i västsverige och träffar folk. Just nu befinner jag mig hos familjen i Dalsjöfors, vilket känns väldigt skönt får jag säga.

 

Nä, något mer intresseväckande än så tänker jag inte kläcka ur mig för tillfället.