Arinya

Så kom den till slut, oväntat snart och plötsligt, dagen det skulle bli dags att säga ja. Att försöka beskriva den dagen blir inte lätt, men jag kan göra ett försök att berätta lite om en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Självklart fick jag ingen ordentlig sömn på natten, jag somnade sent och vaknade tidigt. Jag var med andra ord ganska slut innan dagen ens hunnit börja. Men det var inte så mycket att gör åt det, bara att börja med allt som skulle göras. Duscha, ta på sig, äta frukost, fixa det sista med packningen... Sen var det dags att invänta min tärna, Theresé, som skulle komma och hämta mig. Den väntan kändes väldigt lång, även om det inte var så lång tid det egentligen handlade om. Till slut kom hon och vi hämtade blommor, lämnade blommor, var på vippen att glömma min klänning osv. Jag hamnade slutligen hos frisören, där jag lite senare även blev hämtad. I bilen till kyrkan fixades en sista söm på klänningen av Suss och plötsligt var jag redo att gå ut ur bilen och in i kyrkan där min blivande man (och ett antal andra) väntade på mig. Kyrkan vi valt att vigas i var Ramnakyrkan, egentligen en del av Borås museum. En vacker liten träkyrka från 1690-talet.

Det blev dags att gå in... Berit och Arvid spelade på orgeln och fiolen, det var så vackert. Och alla ansikten som såg på oss, alla som kommit dit bara för att få se och höra oss ge våra löften, som hade kommit för vår skull! Allting var bara så bra, så fint. Det var så här det skulle vara! Där stod jag med Jan-E framför Christian som skulle viga oss, och all nervositet var borta. Kvar var bara förväntan, tacksamhet, kärlek och glädje.

Det känns lite fattigt att i ord försöka beskriva vigseln. Allt var helt underbart bra! Allt det Christian sa, sångerna som sjöngs, Rasmus som höll fram ringen, alla tårar som folk fällde, Theresés leende, Jan-E:s hand i min... Jag kan omöjligt beskriva hur fantastiskt allting kändes!

Utgångsmusiken började och Jan-Erik och Maria Grenlund började som man och hustru gå ut ur den lilla träkyrkan, leende. Väl utanför kyrkporten började tårarna rinna. Vi var gifta! Vi ställde oss på brudstenen (som ursprungligen var från Toarp faktiskt) och folk kom för att kramas, kasta ris och pasta, fota och gratulera. Och solen sken faktiskt! Det hade varit riktigt regniga dagar och vi hade inte förväntat oss annat än sedvanligt boråsväder, som bäst uppehåll. Men som sagt: solen sken.

När kramkalaset slutligen var till ända var det dags för fotografering (de bilderna ska bli spännande att se!) innan Jan-E & jag, Theresé, Jonahan, Rasmus och Emelie åkte till Pingstkyrkan där festen skulle hållas. Vi välkomnades högljudt av alla gäster som hade serpentiner och ballonger innehållandes glitter i högsta hugg.

Så var det fest...! Och den var också bara så bra! Jättegod mat, fina och roliga tal och hälsningar, sång och musik, skådespel, tipspromenad... Våra värdar - Christian och Emma-Karin - var så bra, och vilket jobb de lagt ner. Eftermiddagen/kvällen innehöll en hel del höjdpunkter, på en hel del olika plan. Och det var så kul att få träffa alla! En del som var där har vi inte haft möjlighet att träffa på väldigt länge, medan en del var helt nya bekantskaper.

Vi försökte hålla ett litet tacktal. Det var svårt, inte bara för att vi valt att göra det utan tolkar (försök säga samma sak på svenska, teckenspråk, finska och engelska när du är helt slut och fylld av intryck och känslor!) men också för att man ville säga så mycket. Det fanns så mycket tack i oss som ville ut, men hur tackar man alla? Det finns så många som förtjänar det ordets fullaste innebörd!

En av traditionerna vi faktiskt valde att ta till oss var att brudparet lämnar festen först. Självklart var det tråkigt att gå innan allt ens var slut, men vi kände att det nog var bäst så, trötta som vi var. Vi försökte smita lite diskret, men släkt och familj var inte så lätta att skaka av sig ;) Till slut checkade vi äntligen in på hotellet och satte oss trötta tillrätta för att plocka ur alla 52 hårnålar ur mitt risfyllda hår innan vi gick och lade oss.

Det finns hur mycket mer som helst som jag skulle kunna berätta från den 11 juli, men jag tror det får bli bra så här. Frågan Jan-E och jag fått väldigt många gånger - både den dagen och efter det - är "Hur känns det?" Och de har varit svårt att svara på... Helt klart har det ju känts bra. Men vilken skillnad, nu är vi faktiskt gifta! Efter fem år är vi nu äntligen man och fru. Och det är fortfarande lite svårt att förstå. Men vi har ett liv på oss att vänja oss!


Fotograf: Susanne Staaf