Arinya

Lite dagens i-landsproblem över det hela, men... När jag går in på en kategori på min blogg finns inte alla inlägg där som ska finnas där! *mutter*

Då var FFVV avklarat! Puh... Lika kul som vanligt att stå inför en massa folk och prata. Med andra ord inte alls. Men jag tror att det var en fördel att aulan var upptagen och vi var tvungna att vara på Blå Torget, då blev det inte ett sådant avstånd till publiken. Jag vet inte riktigt vad folk tyckte om själva "föreläsningen", men det ställdes frågor i nästan en halvtimme efteråt! Det ser jag som något positivt i alla fall.

Just det ja, ämnet: lajv.

Jag är helt tom på idéer... Nu har jag fått i uppgift att nästa måndag hålla en liten föreläsning på FFVV (Fria Föreläsningar på Västanvik (fria?)). Valfritt ämne. Eh... Idéer, någon? Något som jag kan babbla på om i 20 minuter, helst något jag redan är insatt i. Hjälp!

Som ni kanske märkt (hoppas jag?) har det varit lite bloggtorka de senaste två veckorna. Säger bara en sak: lajv. Och lite annat egentligen också, men det är lajvet som ligger närmast i tiden för närvarande. Torsdag till söndag var det. I verkligheten var vi utanför Skutskär (gävletrakten), i sagans värld befann vi oss i Björkskogen. Torsdag kväll begav sig Niclas, Anna-Maria, Mikael, Jan-Erik och Maria från bilen och väl framme i det lilla lägret i den lilla gläntan med de blå blommorna var vi istället Lo, Rouva, Ask, Vite och Sparv.

Visst, den här helgen blev långt ifrån vad jag hade tänkt mig och jag får väl erkänna att jag har mått bättre, men på något vis längtar man alltid tillbaka ut i skogen efter något sådant här. Jag skulle vilja spela Sparv igen, någon gång, och faktiskt göra henne rättvisa.

[Här skulle jag satt in en fin bild om jag hade haft någon. Jag skulle kunna vara lite fräck och sno en från facebook, men det kan jag inte med...]

Jag blir inte längre förvånad. Idag plockade min man upp ett par kokosnötshalvor ur sin väska. I say no more. Eller jo: min man i ett (kokos)nötskal! Haha! Eh... ja, dålig ordvits kanske...

Minns ni när man var liten, att det gick att ringa in till TV (vilken kanal, det minns jag inte) och spela spel? Medan andra ungar faktiskt satt och tittade på det. Det helt klart största var Hugo, utan tvekan. Ni vet det där lilla norska trollet som hela tiden skulle rädda sin familj från den onda häxan, genom att åka snowboard, flyga flygplan och lallt annat man måste göra för att rädda fru och barn från onda häxor. Och det här satt man alltså och tittade på. Inte bara så att man gjorde det som tidsfördriv, nej det var ju verkligen en höjdpunkt att få titta på när någon okänd unge spelade TV-spel (bokstavligt talat!). Och åh, vad man själv ville vara den som ringde in och fick trycka på sifferknapparna (japp, det informerades ganska frekvent att man måste ha knapptelefon, för på den tiden kunde man ha sifferplatta på telefonen också, minnsann!) medan Hugo ibland utbrast ett "haru klister på fingrarna?" eller "sista chansen nu!". Sen tyckte jag att det var ganska häftigt att ha precis de Hugo-spelen de spelade på TV, på vår Amiga! Då kunde ju jag också åka med hugo på järnvägsspåret och allt var det nu var.

Ja, och nu - x antal år senare - sitter jag här i soffan och hör igen Hugo säga sitt "rit, rat, rut, så var spelet slut!" för att jag råkat glida in i en enorm snöboll. Igen.


(Bild från http://home.flash.net/~rayearle/Hfiles/Hugo2.jpg)

Titta! Och le! Är inte det en skön start på en vigsel så säg :D Jag tycker det är så härligt med folk som gifter sig på sitt vis och sina vilkor. Det kan ju lätt bli så att man följer traditioner, andras åsikter och en massa allmänna måsten. Det viktiga är att komma ihåg vad dagen handlar om. Troligtvis inte vilken musik ni väljer att ha, vilka kläder ni har på er, var ni befinner er, hur snygga inbjudningskort ni skickar... utan att ni faktiskt blir äkta makar! Och går man i giftastankar är gamman.se en väldigt inspirerande sida. Det kan kännas befriande att se att alla brudar inte måste bära vitt, alla par inte måste slänga ut snuskigt mycket pengar på en dag, att man inte måste ha en trerätters middag med efterföljande tårta osv. Ni fattar? Och om man vill ha allt det där, kan man ändå gör på sitt eget vis.

När vi gifte oss körde vi på mottot : vårt bröllop, vi bestämmer! Det var faktiskt ganska skönt att falla tillbaka på det ibland när vi planerade och grejade. Dagen handlade i grund och botten om våra löften till varandra, allt därutöver var bonus. Att det sedan var ett slitgöra att få alltihop att gå ihop kan jag ju inte sticka under stol med... Men det var det värt!


Paret Grenlund är måhända lite mer äkta lyckliga än vad som framgår av
bilden...
(Bilden är tagen av Ari, min mosters kille.)

Ja, hemma. Äntligen hemma! Jag trivdes jättebra på min praktik i Jönköping och kunde jag fortsatt den och samtidigt fått bo hemma skulle jag nog ha fortsatt min praktik i... ska vi säga 13 år till. Men den kombinationen är ju lite svårlöst, så det är väl den bästa lösningen som gjorts nu. Och lika bra det, för åh! vad skönt det är att vara hemma igen! Sova i vår säng, kasta tvätt i vår tvättkorg, diska vår disk i vår diskho... Jag blir lycklig av att kunna sitta i lugn och ro vid vårt köksbord och äta en macka, lyssna på Sofia Karlsson och titta på hackspetten utanför fönstret. JAg tycker till och med att det är småtrevligt att packa upp mina saker (inte för att jag är klar på långa vägar, sådant kan ta ett tag... :P) Att det regnar gör inget. Det går det bara ännu mysigare att krypa ner i soffan under en filt med ett gott te (påskte med mjölk och honung, mums!).


Att sitta i godan ro och äta kvällsmacka - hemma!-
är sannerligen inte helt fel.