Arinya

Och så lite bilder på Patriarkus också. Åh, sköningar - jag liksom saknar er!

 

Här kommer lite bilder på gycklargruppen Mareld. Bäst är de ju så klart live!

 

 

 

 

Förra helgen var en bra helg, det var nämligen medeltidshelg här i Leksand. Tycka vad man vill om själva arrangemanget, men det som gör helgen så väldans fantastisk varje år är alla härliga människor!

 

I år hade vi Lea med oss och det fungerade över förväntan bra. Hon var nöjd med att få så mycket utomhusluft, hon hade inget emot sina linnekläder, maten och blöjbytena var det inte heller några problem med och hon verkade tycka det var kul med alla nya ansikten som busade och skojade med henne. Ljudnivån blev bara ett problem ett par gånger och var då väldigt lätt att lösa (be personen som producerar ljud att sluta respektive gå därifrån), i övrigt var det inga problem och Lea var vid gott mod större delen av helgen.

 

En händelserik helg som gick lite för fort... Nu är det ju ett helt år kvar till nästa gång!

Tack alla i Mareld, Patriarkus, Kalabalik och Korps, tack till Peter och Emma och min bästa Malin! Tack också till min lilla familj: Jan-E och Lea! Tack för en riktigt härlig helg!

 

 

 

Idag, 14 maj, är det teckenspråkets dag. Varför det är just det här datumet beror på att det var 14 maj 1981 som teckenspråket erkändes som dövas första sår¨k och undervisningsspråk här i Sverige. Men varför fira ett språk egentligen? Tja, det svenska teckenspråket behöver uppmärksamhet eftersom det finns så mycket okunskap och fördomar kring det. Sen kan man ju som teckenspråksanvändare fira att Sverige trots allt är har kommit relativt långt på det tillgängliga planet, i alla fall om man jämför med andra länder. Dock finns det en hel del bedrövligheter kvar här att kämpa mot tyvärr...

 

Den absolut vanligaste illussionen folk har om teckenspråk är att det är internationellt, att alla döva i hela världen har precis samma teckenspråk. Så är det inte, och när folk får veta det brukar de tycka att det är lite dumt. Tja, brukar jag svara, ungefär lika dumt som att vi inte har samma talade språk i hela världen. Vad gött om alla pratade svenska, eller hur? Det brukar få svaret: Men det är ju inte samma sak! Jo, det är faktiskt samma sak. Visst, de olika ländernas teckenspråk kan i vissa fall ha mer likheter än de olika ländernas talade språk, men de olika teckenspråken är olika.

 

Det svenska teckenspråket är ett eget språk. Det är inte svenska fast med tecken istället för talade ord, utan har ett eget ordförråd och en egen grammatik. Teckenspråket är ett visuellt och uttrycksfullt språk vilket gör det fördelaktigt att använda i beskrivningar och berättelser, och man kan vara väldigt kreativ med språket. Eftersom teckenspråket är så visuellt och liksom "in your face" används det ofta på ett väldigt tydligt sätt; att linda in ord, använda dubbla negationer och vara allmänt luddig gåt ofta bort till förmån för en rätt fram och rak kommunikation. Det är i alla fall den erfarenheten jag har.

 

Jag skulle kunna sitta här och skriva sida upp och sida ner om det svenska teckenspråket, men jag tror jag får ta och hejda mig... Jag tycker helt klart att alla borde lära sig teckenspråk. Det är ett oerhört praktiskt språk att kunna, det ökar tillgängligheten i samhället för de döva, hörselskadade och dövblinda som har teckenspråket som sitt första språk och sen är det ju faktiskt ett himla vackert språk!

 

 

 

Då är jag ute i jobbsvängen igen då. I fredags jobbade jag för första gången på nästan exakt sju månader! Det var lite nervöst innan jag började, men sen gick det rätt bra ändå. Jag har ju inte haft ett så här långt tolk-uppehåll förut, så jag var orolig över att jag skulle vara väldigt ringsrostig, men det visade sig vara ett lagom uppdrag att kicka igång med. Nu längtar jag efter att få komma ut och jobba lite mer och jag funderar på att meddela Tolkcentralen att jag är tillgänglig på onsdagar också (eftersom Jan-E då är lektionsfri och brukar vara hemma på dagtid). Jag har ju suttit i kyrkan på söndagarna och kastat suktande blickar på tolkarna som jobbar då, men ändå inte riktigt kännt att det är dags att börja jobba igen. Nu däremot, nu känner jag mig redo! Inte att kasta mig ut på heltid, men det hade verkligen inte suttit fel att få komma ut och jobba lite då och då! Både för att jag vill börja jobba lite, men också för att jag nog behöver den egentiden tror jag - det är trots allt skönt att få komma hemifrån ibland och göra något helt annat för en stund.

 

 

 

 

 

Ibland när jag får en tanke eller idé går jag omkring och ältar den rätt länge; funderar, stöter och blöter, suger på den karamellen... Till slut vet jag inte om det överhuvudtaget är verklighetsförankrat eller genomförbart, den har liksom växt och frodats i mitt huvud, i en egen liten värld. Ibland vet jag på en gång att tanken inte hör hemma i den verkliga världen, men den kan gärna få fortsätta leka och ha sig i den påhittade världen, bara för skojs skull. Ibland tror jag mig veta att det inte är någon idé att göra verklighet av min tanke, men tänk om jag faktiskt har fel? Hur kan jag veta? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Ja, men tänk om det faktiskt är helt orealistiskt? Tänk om det där välgenomtänkta och fint planerade egentligen är av helt fel propotioner för att kunna smälta samman med verkligheten? Det är så svårt att veta, jag lyckas på något sätt nästan jämt förlora all känsla för realism när jag låtit en idé tumla runt allt för länge bakom skallbenet. Så jag låter bli. Låter tanken stanna vid just tanke, för att så småningom blekna bort.

 

Jag tror mig ha blivit åtminstone lite bättre på det där, att göra verklighet av saker och ting. Av de små sakerna i alla fall, som ändock är stora för mig. Men det där som är lite större, som skulle kräva mer, som har större risker - dit är det långt kvar. Väldigt långt. Men med små steg kanske jag en vacker dag kommer även dit. Vi får se.

 

 

 

Helena tipsade på sin blogg om EkoLeko, en sida på nätet där man kan köpa giftfria och miljövänliga leksaker. Tumme upp flera gånger om! Där finns också information om kemilkalier som finns i plastleksaker. Leksakerna de har är alltså inte i plast, istället är de gjorda i bl.a. naturgummi och trä, och färgerna som används är giftfria.

 

Jag funderar starkt på att köpa någon bitleksak till Lea. Nog för att jag helst låter bli att köpa fler leksaker till henne (vi har hittills inte köpt en enda, men andra har gjort det, så hon har en alldeles tillräcklig hög enligt oss), men hellre att hon tuggar på rågummi än plast faktiskt. Hon är ju inne i en period då det här med att tugga, bita och suga är väldigt hett, och då är det ju mer plast än tyg som går hem tyvärr. Vi försöker ju plastbanta här hemma och även om man ibland tycker att "men det är ju bara en pryl det handlar om", så många bäckar små... Sen behöver man inte bli helt nitiks och obändig, men är det något som faktiskt lätt går att åtgärda, så varför inte? Plast innehåller ju faktiskt en hel del skadliga ämnen, det är ju inte helt utan anledning som regeringen satsar satsar på en giftfri miljö (där leksaker ingår) och leksaksimportörer polisanmäls p.g.a. kemikalier i produkterna. Läs gärna UnderbaraClaras blogginlägg dels om kemikalier i hemmet och dels om hur man kemikaliebantar.

 

Tiden går! Det liksom rullar på dag efter dag, och helt plötsligt är det maj månad och vår. Underbart!

 

Största delen av dagarna handlar för mig om Lea, eftersom det ju är jag som är hemma med henne nu. Just nu njuter jag dock av att sitta själv i köket och varva ner lite efter en intensiv dag. Lea ligger och sover, efter att första timmen ha vaknat ett antal gånger och varit gnällig. Det har hon varit hela dagen i och för sig... Hon brukar ju ha ett ganska stort närhetsbehov, även om hon har blivit mer och mer trygg och självständig, men idag var det inte nådigt! Hon skulle helst av allt sitta i knät hela tiden, så det blev inte mycket gjort här hemma. Det tog ju ett tag innan jag kom på att jag ju faktiskt kunde ta och bära henne i mei tai* eller i manducan.* Dock har hon blivit så tung att det inte är jättebekvämt (eller ergonomiskt) att bära henne på magen, så jag tänkte att det nog är rätt tillfälle att lära mig knyta mei tai så att hon sitter på ryggen istället. Svårt som bara den och jag vara nära att ge upp flera gånger och Lea tyckte inte det var så underhållande heller... Men till slut så! Då satt hon där på ryggen så nöjd. Puh! Jag måste helt klart öva lite till på den fronten, för när hon väl sitter där är det ju himla trevligt för alla inblandade.

 

Tänk, på lördag blir vår lilla unge sju månader! Att vi har fått ha henne så länge... Och hon är så stor och hon har utvecklats så mycket. Nu kan hon tex krypa, hon sitter upp i vagnen, håller och äter rån själv...! Håhåjaja, det går så fort. Snart är det väl dags för körkort.

 

Nä, nu ska jag ta och fixa med lite annat, medan tid ännu är.

 

*Mei tai är som en blandning av bärsjal och ergonomisk bärsele och Manduca är en ergonomisk bärsele. Jag har tänkt skriva något längre inlägg om sådant, men har inte kommit mig för än. Är du väldigt nyfiken kan du ju för all del googla!