Arinya

Jag nämnde ju förut att vi firat Vide här i dagarna. Kalas = bakning, hurra! Jag gjorde en gräddtårta, på jubilarens begäran. Jag dukade också fram lite maränger, men så ville jag även baka något som inte var så sockerstinnt, eftersom det ju har en tendens att bli väääldigt sött på kalas, även om man äter mat innan tårtan. Jag googlade (vad annars...) och hittade ett recept på sockerfria blåbärsmuffins som inte verkade allt för komplicerat. Sagt och gjort, blåbärsmuffins blev det. Jag gjorde dem i minimuffinsformar, det blev väldigt lagom, med tanke på att man ju äter annat också. Det blev ganska lyckat faktiskt, så jag tänkte dela med mig av receptet som jag hittade på bloggen minimat.se. Där finns recept på en massa barnmat. Speciellt avdelningen med sockerfria bakverk ska jag kika lite mer på framöver, för man behöver ju verkligen inte begränsa detta till bara småbarn. Jag tänker inte precis sluta äta socker, men vissa grejer kan man ju utan större knussel byta ut ibland. Det var alltså detta recept jag hittade, men jag delar även vidare här nedan. 

 

♥ 2 st mogna bananer, mosade

 

1. Vispa äggen ordentligt så att de blir riktigt pösiga.

Just nu är jag gruvligt opepp i största allmänhet, och på några grejer i synnerhet. Då blir livet lite lättare när maken lovar mig pannkakor med banan och Nutella och jag slösurfar på bloggen Söta saker. Det är en himla trevlig och mysig blogg, med en massa inspirerande godsaker som jag både får lust att sätta tänderna i men också själv prova att baka. Rekommenderas starkt om ni behöver lite söt inspiration!

 

 

Efter gårdagens semmelinlägg undrade Malin om jag har något tips på hur man kan göra egen mandelmassa. Jajjemen, det har jag, även om jag inte är någon rutinerad expert.

 

♥ 200 g mandlar

♥ 1 dl strösocker

♥ 1 dl florsocker

♥ en skvätt grädde, mjölk eller vatten

 

1. Om du vill kan du skålla mandlarna först. Lägg dem då i kokande vatten en stund och skala dem sedan.

2. Nu är det bra om du har en mandelkvarn, eftersom det är dags att mala all mandel. Har du inte det går det lika bra med en mixer, och då kan du göra det mesta jobbet i den.

3. När du malt all mandel är det dags att jobba in allt socker. Det gjorde jag för enkelthetens skull för hand.

4. Ha i valfri vätska tills mandelmassan har fått önskad konsistens. Klart!

 

 

Jag tycker väldigt mycket om semlor och helst ska det vara hemmagjorda. Så självklart måste det ätas semlor när det är självaste semlans dag! Dock blev det ingen semla under dagen, så när kvällen kom och Jan-E nattade Lea satte jag igång med semmelbaket, from scratch. Två timmar och tjugo minuter senare: färdigt! Nu ska jag klappa mig själv lite på huvuet och gå och avnjuta lite te och en semla. Eller två.

 

Under min uppväxt har mamma bakat en del, och några saker har liksom varit återkommande. Sådant som man inte tänker på förrän man flyttar hemifrån och det inte är någon annan som bakar eller lagar längre. Som mököjä, mammas platta limpor (jag gissar på att de alltid fick jäsa lite väl länge), korvsoppa och Hanna-tädin kakkuja. Och Amerikkalainen suklaakakku! (Översatt: amerikansk chokladkaka.) Det är en lite kompaktare, lite saftigare chokladkaka. Receptet är säkert över trettio år gammalt och har hängt med så länge jag kan minnas! Häromdagen provade jag att själv göra den nostalgistinna kakan. Jag tycker mycket om den, men kanske är det bara för att den har varit så självklar i hela mitt liv, som typ memma på påsk eller kålrotslåda på jul. I vilket fall jag tycker om den och här nedan kommer receptet om du också vill prova!

 

Häromdagen bakades det här hemma. Jag hittade ett recpet i en Mer smak-tidning (man kan också hitta det här) som jag gärna ville prova. Choklad och lakrits kan ju vara en riktigt bra kombo ibland, men ibland en katastrof... Här blev det dock väldans gott! Ingen av smakerna dominerade för mycket, utan gifte sig i mitt tycke fint med varandra. Sen är det ju alltid kul att baka saker som man ska dekorera :)

 

♥ 3 ägg

♥ 2,5 dl strösocker

♥ 60 g smör

♥ 100 g mörk choklad i bitar

♥ 1 dl gräddfil

♥ 3,5 dl vetemjöl

♥ 2 tsk bakpulver

♥ 2 tsk vaniljsocker

♥ 3 msk kakao

♥ 50 g grovt hackad mörk choklad

 

♥ 50 g rumsvarmt smör

♥ 4 dl florsocker

♥ 1 tsk vaniljsocker

♥ 2 msk finmortlad turkisk peppar eller 2-3 tsk lakritsgranulat

♥ 100 g philadelphiaost

 

♥ lakritsströssel eller granulat

♥ lakritsgodis

 

1. Vispa ägg och socker fluffigt.

2. Smält smör och choklad och rör ner i äggsmeten med gräddfilen.

3. Sikta ner de torra ingredienserna.

4. Vänd i den hackade chokladen.

5. Fördela smeten i 12 pappersmuffinsformar i en muffinsplåt. (Antalet beror ju lite på formarnas storlek, jag fick ihop 19 st muffins, vilket nog var ganska bra eftersom större cupcakes nog hade blivit lite för mäktigt.)

6. Grädda mitt i ugnen på 175° i cirka 15 minuter. (Jag lät dem vara inne längre eftersom jag tyckte de såg väldigt ofärdiga ut. Dock skulle nog 15 minuter varit ganska lagom, speciellt eftersom mina muffins som sagt inte var särskilt stora.)

7. Låt dem svalna på galler.

8. Vispa ihop alla ingredienser till lakritstoppingen, spritsa på de kalla muffinsarna och garnera med lakritströssel och lakritsgodis. (Godiset skippade jag, kändes lite onödigt och jag vet inte riktigt vad för något som hade passat bra här faktiskt.)

 

Idag var vi hemma, hela bunten. På onsdagar är Jan-E lektionsfri, så då kunde han passa på att vara hemma och vara sjuk tillsammans med oss andra snoringar. Det grejades och donades och sköttes under dagen och till slut blev det matdags. Kvällen innan hade ett paket frysta sillfilér tagits fram att tina, men potatis saknades visst. Vad ska man då äta till sin sill? När vi mitt i allt annat fixande försökte komma på vad vi skulle göra med sillen, råkade jag samtidigt säga att jag började bli hungrig. Jan-E får lite smått panik och börjar rota i frys och hyllor för att snabbt ordna till något. Jag säger att jag kan ju ta en macka eller något om det tar lång tid, men för sent: Jan-E:s förkylda och desperata hjärna har låst siktet på sill, lasagneplattor, spenat och ajvar. Så den här ytterst märkliga kombinationen åker in i ugnen och till slut sitter vi där med sill-lasagne på våra tallrikar. Sill-lasagne. Sill-lasagne! Det var ju inte överdrivet gott, så kan vi ju säga...

 

Förra veckan hamnade vår familj av en händelse mitt i en matmarknad på Kupolen. Det var provsmakning på en hel massa grejer, bl.a. en riktigt god glögg som genast fick följa med oss. Jag kan verkligen rekommendera den, speciellt om det man önskar av en glögg är att den är god, alkoholfri och ekologisk. Och det är just vad den här glöggen är! Annars brukar ju alkoholfri glögg vara ganska söt, men den här är alldeles lagom. Jag vet att den finns att köpa på Maxi på Kupolen (Borlänge), men vilka andra som kan tänkas sälja den har jag inte en susning om.

 

Har ni någon bra glögg ni kan tipsa om?

 

Jag kan ju förresten rapportera att chokladterapikakorna var übergoda! Enda nackdelen var att de tog slut så förgjordat fort...

Häromdagen hittade Jan-E något i affären som han uppenbarligen tyckte behövde inhandlas. Passande? Jag har då inga invändningar...!

Idag är det tänkt att vi ska äta blodpudding. Det kräver ju lingonsylt, helt klart. Problemet: vi har ingen lingonsylt. Dock har vi lingon i frysen som vi fick av snälla familjen Hedly i höstas. Jag har hittills inte fått tummen ur att göra sylt på dem, men om jag inte gör det idag får vi ingen lingonsylt till vår blodpudding. Sagt och gjort, syltning it is!

Det är ju egentligen barnsligt enkelt: koka bären med lite vatten och häv så småningom i sockret också. Klart. Recept bör finnas i varje kokbok värd namnet, jag använder Vår kokbok.

Det där med tårtan då... Igår var jag upp över öronen frustrerad. Till slut bestämde jag mig för att göra en ny tårtbotten. Nä nä, inte tillräckligt med socker hemma... Mer frustration! Nåja, nya tag nästa dag, alltså idag. Jag bilade iväg till närmaste matbutik och inhandlade nödvändigheter. Hem igen och vispa ihop en ny smet, men den här gången hällde jag hela härligheten i en mindre form. Och tadaaa: det blev en bra tårtbotten! För säkerhets skull fick Jan-E skära upp den, mina tårtskärarskills har sina brister och jag ville inte riskera att behöva baka ännu en tårtbotten bara för att jag råkat skära på tok för snett. Så, äntligen ett steg framåt i tårtmakandet! Då var det dags att konstruera själva tårtan. Först ut kom sylten vars konsistens jag varit så skeptisk mot. Visst, den var lite rinnig men den gick att använda som tårtfyllning utan problem.

Sedan spritsade (oh! vad kul det är! Att man inte spritsar saker och ting oftare...!) jag på lite grädde och lade på nästa lager tårtbotten. Dags för vaniljkrämen. Jag provsmakade den först nu. Helt ok, även om jag inte tyckte den smakade särskilt mycket alls, speciellt inte vanilj. Värre kunde det ju varit så jag klagade inte. Jag kletade på krämen och sedan på med locket. På med grädde på hela konkarongen och sedan var det dags att färga marsipanen.

Jag har aldrig färgat marsipan och i receptet stod det inte vilka mängder färg jag skulle använda, så jag chansade lite. Grönt och en gnutta gult, det blev en ganska fin grön färg även om den inte alls liknade prinsesstårtegrönt.

Till slut blev det dags att kavla ut den. Eh, hur gör man det då? Det stod inget om det i receptet, men jag har ju sett Anna kavla ut sugar paste några gånger och då har hon vad jag minns kavlat ut på florsocker. Och det är nog inte så smart att kavla ut något som innehåller rikliga mängder grön, blöt färg på en träbänk. Då tänkte jag att det nog kunde vara smart att kavla ut på en florsockerpudrad plåt.

Efter några misslyckade försök gav jag upp och bad Jan-E kolla vad det stod i Vår kokbok angående utkavling av marsipan. Mellan två bakplåtspapper? Jaha ja. Det gick ju bra mycket smidigare, speciellt eftersom jag hade en Jan-E som assisterade genom att hålla bakplåtspapprena på plats. Sedan lyckades vi till och med lägga det hela på tårtan utan några missöden. Jag vek ihop "fållen" på sina ställen och började sedan med dekorationerna. Jag hade en klutt marsipan som jag färgade röd, även här med en skvätt gult. Jag har aldrig använt mig av marsipan, så det blev en helt ny erfarenhet att försöka skulptera något att ha som tårtdekoration. Till sist blev det dock två rosor och en liten slinga. Jag blev ganska nöjd över resultatet med tanke på att jag aldrig gjort något sådant förut.

Och det viktigaste då? Hur smakade det? Bra! Visst, det var inte den godaste tårta jag ätit (det är svårt att klå vår bröllopstårta), men helt klart god. Jag var nöjd, gästerna var nöjda: bra! Fy vad drygt om den inte varit värd besväret... Det finns en liten bit kvar någonstans, den tänker jag smaska på imorgon.

Så, då har jag provat och jag har klarat det. Check. Men jag kommer nog inte göra några fler prinsesstårtor än på ett tag. Fast nu vet jag å andra sidan hur jag ska respektive inte ska göra, så det blir nog lättare om det blir någon nästa gång.

Och Jan-E:s tårta? Tja, över halva är uppäten, vilket betyder att risken att få wasabin är ganska stor nu. Jag tänker inte smaka, faktiskt...

Det är Jan-E som tagit alla bilderna.

Nu är jag lite less på det här med tårtmakeriet, det går liksom inte så bra... Efter vaniljkrämen tog jag tag i tårtbotten och marsipan. Mandlarna skulle mixas ihop med florsocker, men se där stötte jag på problem eftersom vår mixer inte är så stor. Jag försökte mixa det hela i omgångar, men det gick inte heller så bra. Till slut tog jag de hederliga gamla händerna till hjälp och knådade ihop det hela. Jag är inte säker, men jag tror att det till slut blev bra. Tårtbottnen däremot fick liksom ingen andra chans... Tydligen är min kakform alldeles för stor, för detta är då sannerligen inte en tårtbotten man kan göra tre lager av, tror knappt man kan få ut två av den. Dessutom är den kladdig i bottnen, trots att jag körde ner en provsticka för att försökra mig om att den inte var just kladdig och ofärdig. Så nu har jag en obrukbar tårtbotten... Till råga på allt tror jag att sylten blev för lös. Gah!

Nu är jag klar med steg två i mitt tårtbakande: vaniljkrämen. Återstår att se hur den blev... Jag har aldrig gjort en helt egen vaniljkräm förut och när jag provat vaniljsås från grunden har det bara gått åt skogen, så nu har jag ängsligt följt receptet till punkt och pricka och jag håller nu tummarna att resultatet blir bra. Nu tror jag att det får bli ett avbrott i kökspysslandet till förmån för en promenad, man får ju passa på när det fortfarande är så pass ljust ute att man faktiskt ser handen framför sig.

Imorgon fyller jag år, så idag tänker jag baka så det står härliga till! För visst är det en anledning bra som någon att få baka? Huvudplanen är att jag ska baka en prinsesstårta, helt från grunden. Tårtbotten, marsipan, sylt - rubbet! Just i detta nu blev sylten klar, då är det bara allt det andra kvar... Hinner jag ska jag sedan baka lite annat, både sådant som jag av erfarenhet vet är gott men också lite nytt.

Inspiration och recept till tårtan kommer från Söta saker.

Nu har morotslådor blivit till. Så där ja, en sak mindre att tänka på.

Tja, nu är väl inte den här köttförssåsen egentligen särskilt asiatisk i sig skulle jag tippa på, men den har väl lite asiatiska smaker. Hur som helst är den väldans god och inte krångligare att göra än en vanlig köttfärssås. Variation förnöjer ju som bekant. Receptet fick jag från Carro, tror hon i sin tur fick det från Ica... Well, here we go:

♥ 500 g köttfärs
♥ 1 gul lök
♥ 2 (eller 3, eller 4...) vitlöksklyftor
♥ 1 morot
♥ 1 msk rapsolja
♥ 1 msk färsk, riven ingefära
♥ 3 msk tomatpuré
♥ 1 dl vatten
♥ 1 buljongtärning (i receptet står det hönsbuljong, men vi brukar ta grönsaksbuljong)
♥ 400 ml kokosmjölk
♥ 3 msk ketjap manis (en indonesisk, söt soja; eftersom man kan köpa den i Leksand utgår jag ifrån att den inte är svår att få tag på)
♥ salt och peppar

1. Skala lök, vitlök och morot.
2. Hacka lök, riv vitlök och morot.
3. Fräs lök och färs i olja.
4. Blanda i moroten och fräs några minuter.
5. Rör ned ingefära, tomatpuré, vatten, buljongtärning och kokosmjölk. Låt koka sakta i ca 15 minuter.
6. Smaksätt med resten av ingredienserna.
7. Servera med förslagsvis nudlar.

Något som mamma tycker om. Jag tycker det är helt ok, men jag blir ju inte direkt eld och lågor över det... Det är typ som en lite tjockare pepparkaka med ett lager kristyr på. Jag har fått för mig att det är något typiskt finskt, men jag vet inte. Någon annan som vet? Om inte annat så är den i alla fall estetiskt tilltalande enligt mig.

De här två brö'na har precis klivit ut ur ugnen. Åh, det finns verkligen inte mycket som slår känslan när man sent på kvällen, när det börjat skymma, kliver in i ett kök vars enda ljuskälla för tillfället är ugnen och en ljvlig doft och nybakat sprider sig. Nu ska de här två mulliga valnötslimporna få svalna så blir det till att sätta tänderna i dem till frukost imorgon.