Arinya

"Tvåbarnschocken" är ju ett etablerat uttryck, men för den som inte är bekant med det kan man säga lite kortfattat att det syftar till att när man går från ett till två barn ökar inte arbetsbördan proportionellt till att bli dubbel, som man skulle kunna tro, utan den blir bra mycket större, vilket kan komma som en chock för många, något man liksom inte var beredd på. Jag tror dock inte att "tvåbarnschocken" är en universiell sanning, kanske mest för att jag inte upplevt den på det sättet. Visst ökar arbetsbördan ju fler barn man har, men någon "chock" blev det ju varken när tvåan eller trean kom. Däremot när ettan gjorde entré! Vi försökte så klart förbereda oss på att saker pch ting skulle förändras när vi fick barn, till och med att det nog kunde bli riktigt jobbigt med vaknätter och annat. Och visst blev det det! På ett sätt vi absolut inte var beredda på! Vaknätter blev det, med skrikande bebis timme ut och timme in, förutom när hon ammade, timme ut och timme in (vilket gjorde otroligt ont)... Vi var fullständiga vrak, Jan-E och jag. Det här hade vi inte varit beredda på... Dessutom var det även dagtid en mycket arg och skrikig bebis. Och att inte kunna hjälpa vår lilla bebis när hon bara skrek och skrek, det var frustrerande och gjorde ont i hjärtat. Vi höll på att bli knäppa och totalt utslitna innan det vände. För vände, det gjorde det ju faktiskt. Ingenting varar för evigt, på gott och ont. Det blev bättre. Men vi som tidigare varit helt inställda på fler barn, var nu mycket tveksamma. Inte bara pga de tärande första månaderna, utan även delar av graviditeten (jag var bla sängliggande i två månader) och förlossningen. Hur skulle vi gå igenom en sån pärs igen med förståndet i behåll när vi dessutom redan hade en unge sen innan att samtidigt ta hand om? Till slut bestämde vi oss ändå för att göra ett försök. Vi var beredda på att det kunde bli samma natt-tortyr som förra gången, men den här gången skulle vi i så fall inte bli tagna på sängen (haha...): nu hade vi upplevt det på riktigt och var beredda på ett helt annat sätt än förra gången. Och den här gången bestämde vi oss för att ha med en doula på förlossningen. Men jag kan ju utan att ljuga säga att det ändå var ganska nervöst inför tvåan... 

 

Sen kom han. Och det funkade. Förlossningen kändes bättre (även om den på pappret var ganska lik den första) och skrik nätterna igenom uteblev. Det var inte en arg bebis och amningen var inte en flera månader lång plåga innan det blev bättre. Jag säger inte att det var räkmackeglid och dans på rosenblad, absolut inte, men det var lättare än med ettan. Samma sak med trean. Sen är det ju så klart andra saker som varit svåra, tex när storasyskon har en svår period, när en förälder är borta mycket pga jobb eller bebisen inte sover särskilt mycket på dagarna. Men jag tycker ändå att just flerbarnschockerna uteblivit.

 

En del säger att det är för att man själv är en mer rutinerad förälder. Andra säger att det beror på hur tätt barnen kommer. Visst, jag tror absolut att det kan vara en del av förklaringen (många, inklusive jag, vittnar bla om att man blivit mer chill med andra och tredje barnet, lite mer "det är inte så noga"-mentalitet), men den i mina ögon rimligaste förklaringen är ju att mycket beror på vilka slags barn man får. För bebisar är inte exakt lika. De föds med olika fysiska förutsättningar och med olika temperament. Vissa är lugna och tillfreds, andra skrikiga, några mittemellan osv. Och det här med "en lugn förälder ger ett lugnt barn" (typ att man får skylla sig själv om ungen inte är lugn, eftersom man själv säkert utstrålar stress), det går att vända på det: "ett lugnt barn ger en lugn förälder".

Ja, nu har det typiskt nog ekat lite tomt här på bloggen igen den senaste tiden. Anledningen heter "ny vardag", då Jan-E:s föräldraledighet är slut för den här gången (tanken är att det blir mer av den varan om ett år igen) och jag således är hemma själv med 1-3 stycken barn, varav en är väldigt liten, i stort behov av omsorg och närhet och sover tyvärr som en kratta om dagarna, och sedan också ett barn som har en härlig period av skrik och raseriutbrott (med "härlig" menar jag "så långt ifrån härlig man kan komma"), och den kombinationen är en smula... energikrävande. Har hänt att jag slocknat vid sju på kvällen. Jag är så himla glad över att Jan-E inte jobbar heltid just nu, det är då ett som är säkert! Nu har vi dessutom haft lite avslastning de senaste dagarna, vilket har varit ljuuuvligt! Snart ska vi dock tillbaka till ordinarie program...

 

Sen går också en del tid åt att förbereda ett jobb som är i antågande. Det är något utöver det vanliga (för mig), med en del förberedelser både vad gäller själva tolkningen men också runtomkring. Det ska bli spännande! Ja, så nu vet ni varför det är lite inaktivt för tillfället, men jag hoppas snart (tja, om ett par veckor i all fall...) ha åtminstone lite mer tid till att skriva här. Ha det så gott tills dess!

→ Känslan av att varje gång man själv ska äta, då ska bebisen amma. Möjligtvis inte varje gång, men det är så det känns... Varm mat - vad är det?

 

→ Det här med att fötterna återfått sin urpsungsvolym - ljuvligt! Det var alltså så här de såg ut i vanliga fall, inte som om de var konstant getingstungna, coolt!

 

→ Både fascinerande och frustrerande med så totalt icke-existerande magmuskler...

 

→ Nu när vi faktiskt har en bebis som inte skriker sig igenom natten och som faktiskt går att söva, då förstår jag hur folk kan gå igenom bebistiden utan att vara fullständiga vrak. Jag vet att det kan vända när som helst, men just nu njuter jag!

Ja, vi fick vänta. Och vänta och vänta på det lilla Knyttet som verkade ha bestämt sig för att aldrig lämna min mage. Till slut fick vi en tid för planerad igångsättning, men eftersom Knyttet inte alls lät sig styras av våra planer eller förväntningar när hen skulle komma, så bestämde hen sig för att det var dags att göra entré i den stora världen kvällen innan igångsättningen. Det var snabbt och intensivt och så var hon hos oss! En välmående liten varelse som vi äntligen fick träffa.

 

Det här med namn är ju svårt, tycker vi, inte minst den här gången. Vi fick ju veta på ultraljudet att det högst troligt var en flicka, så vi kunde ju åtminstone utgå från det när vi skulle fundera på namn. Men det var ju inte lätt för det... Ett namn fastnade ganska tidigt, men vi var osäkra in i det längsta. När vi till slut testade olika namn på BB var det dock detta namn som fick vår lilla avkomma att både le och fisa, så då var det ju inte längre något att diskutera (fast jo, det var det, veliga som vi är...)!

 

 

Ja, som jag skrev förra gången väntar vi barn igen. En tredje unge, en femte familjemedlem. Det fattades liksom någon i vår lilla flock. Det är ju med lite skräckblandad förtjusning vi kastar oss in i detta igen. Både Jan-E och jag tycker ju att första tiden är tuff (så klart beroende vilket slags barn man får...), kanske särskilt för mig eftersom jag har ammat och då liksom varit mer "låst" i situationen. Dessutom kommer vi föräldrar att vara i numerärt underläge! Men samtidigt längtar vi efter att ha en till liten unge i vår kaosiga lilla familj, en till att älska och bli helt tokig på ♥

 

Man skulle ju kunna tro att det inte behöver köpas något nytt alls till unge nummer tre, man har väl redan allt? Inte vi, tydligen... Vi har bl.a. köpt en syskonvagn (Lea var ju så stor när Vide kom, så hon kunde ta sig fram för egen maskin för det mesta, men Vide är fortfarande så pass liten, så vi inbillar oss att det kan vara bra att ha ett åkdon till både honom och Knyttet), lite fler tygtvättlappar (de gamla har börjat bli ganska nötta nu) och plastad frotté (på något sätt går det inte att ha för mycket! Och vi lyckas tydligen tappa bort just plastad frotté...). Kläder har vi ju en mängd av, men efter den här sommaren kändes det vettigt att investera i ett par kortärmade bodies och jag har planerat att införskaffa några par lite tunnare byxor också. De andra två är ju födda på hösten och vintern, så deras klädbehov såg ju lite annorlunda ut. Sen tycker ju jag att det är trevligt att till varje barn köpa något som är införskaffat med bara just dem i tanken. Så det blev till att köpa en totalt onödig men söt liten body också. 

 

Jag är själv hemma med barnen, har varit det fyra dagar i rad nu och fler blir det, nu när Jan-E är iväg på sin födelsedagspresent: egentid i Stockholm. Och det slog mig hur bra det faktiskt har gått. Tidigare när jag varit själv hemma med barnen flera dygn i rad har det ju ofta känts förunderligt att jag kommit levande ur det. Det var å andra sidan när Vide var bebis, det mesta blir ju lättare efter ett och ett halvt års ålder, tycker jag. Visst, det har varit kinkigt, bråkigt, skrikigt och uttröttande (nu kan man ju inte sova i skift, det är helt enkelt erbarmerligt tidig morgon som gäller (eventuellt inte supersmart att sitta uppe sent och blogga då, jag vet, men det är grymt skönt att ha lite tid för sig själv efter en intensiv och barnspäckad dag)) - men det har varit görbart, hanterbart och jag har inte känt att jag inte klarar av detta. Men inte bara det: det har varit mysigt, jag har fått saker gjorda, vi har haft kul och det har varit mycket kärlek. Jag har liksom känt mig som en kompetent förälder som har hållt hela det här skeppet flytande och dessutom oftast på rätt kurs. Och det är ju alltid en trevlig känsla. Speciellt när jag kan jämföra med hur det var för typ ett år sen... 

 

Och eftersom jag har hängt typ oavbrutet med barnen de senaste dygnen, och det hela har hängt helt på mig och ingen annan, så har jag varit mer här och nu (klysch-uttryck, jag vet, förlåt), varit mindre splittrad. Jag har liksom kunnat fokusera på di små liven på ett annat sätt, för det är "bara" de och jag. Det är bara jag som kan ge dem uppmärksamhet, hjälp och närhet just nu. Fullt (ok, nästan i alla fall) fokus på dem. Men visst, folk (oftast mammor) har klarat av att ha hand om barn själva i alla tider och jag vet att jag inte förrättar några stordåd just nu, men för mig är det åtminstone lite stort. Och det är ju alltid gött att känna sig som en kompetent förälder. Dock är jag glad att det finns en pappa med i bilden som kommer hem om några dagar. Så grymt imponerad över hur alla ensamstående småbarnsföräldrar får ihop livet...!

 

Nä, nu ska den här kompetenta mamman gå och lägga sig, för snart piggnar väl barnen till...

 

I mitt Facebook-flöde dök det upp en status om att en tjej fått frågan om hon var gravid. Det landade inte i god jord och kommentarerna handlade om hur fel det är att fråga kvinnor om de är gravida. Det här är ju inget ovanligt, jag kan väldigt mycket relatera till händelsen. Min kroppsform inbjuder ganska ofta till frågan. Och jag tycker att det är fel att fråga! Men nu för tiden är anledningen inte densamma som den var för några år sedan. Dessutom skaver de där kommentarerna min bekant fick, om hur otroligt ohyfsat det är att antyda att någon kanske är gravid. Låt mig förklara!

 

Anledningen till varför så många tycker - och jag tidigare tyckte - att det är ohyfsat att fråga om någon är gravid är gravid = stor mage = tjock. För tjock ska en till varje pris inte vara! (Om en inte är gravid, men då ska det ju helst bara vara en klädsam liten kula, ingen annan viktuppgång, tack!) Det är fult, en har ingen självdisciplin, är lat, en är antagligen ofräsch, omoralisk osv. Det används som skällsord. Att vara tjock är att vara någon andra har full rätt att se ner på. En vill helt enkelt inte vara tjock! Eller? Det är i alla fall det vi lärt oss sen barnsben, om än i maskerade ord. Ni vet vad jag talar om. Visst har du suckat åt din spegelbild i provhytten? Visst har du hört (eller kanske rent av själv använt) skällsord som "tjockis" eller fetto"? Visst har du sett veckotidningsrubriker i stil med "gå ner i vikt"? Visst har du bedyrat en kompis om att hen inte alls ser tjock ut? Ja, ni har nog fattat min poäng vid det här laget.

 

Grejen är att vi kan inte hålla på och gradera folk efter kroppsform! Lika lite som vi kan poängsätta folk efter hudfärg, kön, läggning eller vad som helst! Att en ska behöva säga detta 2016: alla har samma värde, punkt! Men ja, normen säger ju något annat. Vi har blivit inprogrammerade att tycka annat. Men det är fel, människovärdet sitter inte i underhudsfettet, preferenser, pigment, IQ, prestation eller något annat. Människor är människor, vi behöver inte leva upp till alla vridna ideal som finns i samhället. Men ja, jag erkänner att jag tyvärr också sitter fast i samma tankemönster alldeles för många gånger. Men jag kan i alla fall försöka tänka på vad jag för vidare till andra, hur och vad jag reproducerar och cementerar. Det är inte dåligt att vara tjock (kom inte dragandes med alla hälsoaspekter, det kan vi diskutera någon annan gång), lika lite som det gör dig till en sämre människa att... nej, vet ni, jag är trött på att komma med argument och liknelser, jag hoppas att ni fattar ändå faktiskt. Tjock är en kroppsform, punkt.

 

Så, varför tycker jag att det är fel att fråga om någon är gravid, om det nu inte är någon big deal att se tjock ut? Jo, för att 1. det här med graviditet kan vara ganska känsligt, och 2. det är väl ändå något en vill berätta själv? Om vi börjar med 1 då: det här med graviditet är inte en så himla enkel sak som en kan tro, innan en själv är där. För en del går det på första försöket och allt är frid och fröjd. Andra försöker och längtar och försöker och hoppas och försöker och upplever en hel del sorg under resans gång. Att då hela tiden bli påmind om det som är en kamp är inte nödvändigtvis jätteroligt. Många, många har upplevt missfall och kan tycka att det är oerhört tungt. Fler än en tror är ofrivilligt barnlösa och för många är det en stor sorg och saknad i livet. Sen kan det handla om att det har upptäckts att barnet har en sjukdom eller skada, en är orolig för om det ens kommer födas ett nytt litet liv... Ja, listan kan göras lång, för det är ofta långt ifrån en dans på rosor det här med att bli fler i familjen. Och sen är det ju inte alla som vill ha barn, då kan frågor och kommentarer ur "när är det dags för er då?"-genren vara minst sagt tröttsamma - det går bra att sluta banka barnfamiljsnormen i huvudet på folk nu, tack. Känner du inte personen i fråga väl, då kan du lika gärna låta bli att fråga, oavsett hur hon kan tänkas känna inför en eventuell graviditet eller icke-graviditet.

 

Och så 2 då: Det är inte alla som på en gång vill avslöja graviditeten, ofta vill en vänta tills den kritiska första tiden är förbi. Att då få frågan innan dess gör att en tvingas ljuga, undvika frågan eller svara jakande mot sin vilja. Och när en sen faktiskt vill berätta, då är det väl roligast att själv få avslöja de glada nyheterna? I alla fall tycker jag det, och även om jag tror att det finns en hel del som inte bryr sig nämnvärt (men tänk då i alla fall på punkt 1!) så vet jag att många håller med mig. 

 

 

 

Lite bonusläsning om ofrivillig barnlöshet, skriven av Unga fru Kajson, om ni inte redan läst den.

Åh, jag saknar faktiskt bloggen! Tid och prioritering - det är det som sätter käppar i hjulet som vanligt... Men men, det är ju inget nytt! Låt oss nu istället ta en snabb uppdatering.

 

♦ Jag är fortfarande föräldraledig. Vi får se hur länge till. Från början hade vi en plan, Jan-E och jag. Sen kom verkligheten ikapp och vi skrotade planen helt och gjorde en ny. Sen kändes inte den planen särskilt bra, så vi reviderade den. Nu blir det troligtvis en fjärde version, men vi vet inte riktigt... Tanken är dock att jag ska börja ta lite uppdrag då och då för att fasa in mig på fältet igen.

 

♦ Efter att det varit väldigt tumultartat på förskolefronten den senaste tiden, har det nu lugnat sig och vi har hittat en helt ok lösning som alla parter är nöjda med. Och oj! vad ledsen och arg man kan bli när ens barn utsätts för något!

 

♦ Jag har börjat rita lite mer igen! Hurra hurra! Inte på samma nivå som när det begav sig, men mer än ingenting ändå. Det mesta sådana, plus en del annat, hittar en på mitt instagram (lillasyster_hallonsylt för den som är intresserad).

 

♦ Jag försöker sy, plugga och peppa för sommarens storlajv: Krigshjärta VIII. Det blir mitt första stora KH och jag åker inte specifikt med någon, så lite nervositet finns det ju! Plus redan nu stressen att jag inte ska hinna färdigt, yay... (Oh, klicka här för en massa snygga, coola och inspirerande bilder från kampanjen! Det finns så himla mycket begåvade och kreativa och duktiga människor där ute!) 

 

♦ Prick nu är vi i västsverige. Det var 80-årskalas i helgen som gick och nu passar vi på att träffa våra föräldrar lite. 

Just nu är jag föräldraledig med nyaste tillskottet i familjen, är inne på sjättemånaden nu. Så skönt! När man är mitt uppe i ekorrhjulet av jobbvardag kan det visserligen kännas som lite mycket ibland, men när man kliver ur det hela märker man (jag) hur välbehövligt det är att pausa från sådant ibland. Inte för att det är en dans på rosor att vara hemmaförälder heller, men det är ju inte stressigt på samma sätt ändå. 

 

Så i veckan fick jag hem senaste numret av Tolktrycket (medlemstidningen man får om man är med i STTF (Sveriges Teckenspråkstolkars Förening)) och har suttit och läst i den och blivit påmind om vilket fantastiskt yrke jag har! Jag blir så inspirerad och peppad av att läsa om andra tolkar och deras funderingar, forskning, yrkesliv mm. Jag blir påmind om hur mycket jag älskar tolkyrket och vilka fantastiska kollegor det finns ute på fältet, hur mycket man får lära sig, uppleva, vara del av (utan att vara delaktig) osv, men det bästa: att få möjliggöra kommunikation och på så sätt vara med och bygga broar. Åh, vad klyshigt det låter... men så är det! Jag är så glad att jag bestämde mig för att plugga till teckenspråks- och dövblindtolk och att jag dessutom klarade utbildningen.

 

Samtidigt är det som sagt skönt att just nu vara föräldraledig. Först och främst för att kunna ta hand om mina barn så klart, men också för att jag nog faktiskt behövde en paus från jobbandet. Jag älskar själva yrket (som ni nog har fattat vid det här laget...), men det har varit lite påfrestande också. Som ni kanske vet har jag ingen fast anställning, utan frilansar i huvudsak för två landsting (och jobbar lite smått för andra arbetsgivare också då och då). Jag gillar själva frilanskonceptet, att få vara obunden och så. Men det har ju sina nackdelar också tyvärr, och dem saknar jag inte nu när jag är hemma, så att säga.

 

Vi får väl se vad framtiden bär med sig. Och vad jag i slutändan själv vill och kan. Tolkningen vill jag fortsätta med så länge jag kan i alla fall! Jag blev förresten lite fundersam när jag läste Tolktrycket: det var en avgångsklass som fick berätta lite om sig själva, bla vad deras drömuppdrag är. Vad är mitt drömuppdrag? På ett annat ställe i tidningen fanns en intervju med en tolk som jobbar mycket med kultur, bla med att tolka teater. Det skulle jag också vilja göra mer av! Skuggtolka teater (följa efter skådespelarna på scenen och tolka vad de säger), det vore något det! Det hade också varit spännande att få prova utbildningstolkning på universitetsnivå. Eller för all del på en folkhögskoleutbildning, typ en konst- eller hantverkslinje! Sen hade det ju varit spännande att få prova tolka på ett lajv (har det ens gjorts förut?)! Haha, jag det finns mycket kvar som jag skulle vilja prova på, vi får se vad som händer som sagt. Tills vidare njuter jag av att få vara hemma, vilket jag också är väldigt förtjust i att vara!

 

 

♥♥♥

 

Nu har jag faktiskt också gått och skaffat mig Instagram! Dock med viss begränsning, eftersom appen ligger på Jan-E:s mobil... :P Ja, min mobil är så himla besvärlig, det finns inte alls mycket plats för appar, så jag kan bara ha det nödvändigaste. Frustrerande. Så, jag kommer kanske inte vara så väldigt aktiv eftersom ju Jan-E faktiskt brukar ha med sig sin mobil när han inte är hemma. Hittills har jag lagt upp två (2) bilder... Men jag kan ju för all del följa andra, utan att ha hans mobil till hands, så kommentera gärna om ni har ett instagramkonto eller tips på andras. 

 

På tal om bilder klantade jag till det riktigt rejält idag! Jag skulle lägga över bilder från mobilen till datorn. Jag hade en himla massa gamla foton från mms och sådant som jag suttit och sparat över till mobilens minne just för att kunna lägga över till datorn. När jag är klar så trycker jag in kommandot ctrl+z (vilket är ett kortkommande för "ångra") och allt försvinner! Spårlöst! Och jag har ju inte kopierat bilderna, nej nej! Jag har bara klippt ut dem rakt av, vilket jag aldrig brukar göra (just eftersom sådant här klanteri kan hända). Och fråga mig inte varför jag tryckte ctrl+z! Helt oförklarligt...Och jag har verkligen provat allt för att få tillbaka bilderna, till och med ringt Windows support. Men, som killen på supporten sa, det är bara att bita i det sura äpplet. Och sannerligen, surt är det!

 

Och en tredje sak på temat foto: här kommer en bild som jag är glad att jag har kvar: Vide i bärsjal. Det är så grymt mysigt! Lea bar vi mycket i olika slags bärdon när hon var bebis, men knappt något i långsjal. Nu har vi fått låna en jättehärlig sjal, så nu övas det knytning!

 

Nyheter dyker inte upp snabbt här i bloggen minsann. Men årets första och hittills största nyhet är väl helt klart att vi har fått en nykomling i familjen! Lille Vide behagade dyka upp (eller ut...) på självaste nyårsdagen. Det hela kändes lite överrumplande, eftersom varken jag, Jan-E eller hon på förlossningen som vi hade pratat i telefon med trodde att det var förlossning på g. Men se det var det... Vi skulle ju bara åka in till Falun och kolla så att allt var bra med Kiwi, eftersom jag hade börjat få ont, väldigt lokalt, i magen. Det visade sig senare att det faktiskt var värkar jag hade, och årets ditills bästa idé var väl kanske inte att sätta sig bakom ratten och köra typ fem mil i mörker och snöfall... Det var lite kämpigt där på slutet, men är man envis så går ju det med. Ja, när vi varit en stund på sjukhuset kunde det konstateras att det faktiskt var dags, vår doula dök upp och det mesta gick relativt fort. Och så var vi tvåbarnsföräldrar!

 

Nytillskottet heter alltså Vide och är en stadig krabat som på många sätt påminner om Lea i den åldern, men som ändå är en helt egen person. Det är ändå rätt häftigt att redan så små bebisar har sina egna personlighetsdrag, även om det kan vara ganska svårt att beskriva dem. Och häftigt är det också att se hur fort de växer och utvecklas. Vide är en och en halv månad nu och har växt så himla mycket redan. Men han har så klart fortfarande kvar sin underbara babymjukhet och de underbart lena fötterna som aldrig tagit ett enda steg. Och hur trött och grinig man än är, så går det inte att värja sig mot hans fantastiska leenden!

 

Jag var på lajv för ett tag sen, närmare bestämt första advent-helgen. Troligen sista lajvet på ett tag nu, så jag ville av den anledningen väldigt gärna komma iväg. Dock var jag oerhört velig och tvehågsen in i det sista. Kul med lajv! Men så mycket som behöver göras, kommer jag orka? Massa trevligt folk som kommer! Men jag kommer väl inte lyckas interagera med folk... Det verkar bli ett bra rollkoncept det här! Men kommer jag kunna spela det utan att sabba spel för andra och tänk om jag gör helt fel? osv. Men jag fixade med det praktiska (lånade typ hälften av min utrustning av hjälpsamma medlajvare), fnulade ihop ett rollkoncept tillsammans med ytterligare andra hjälpsamma medlajvare och fick pepp och stöttning av, ja, just det: hjälpsamma medlajvare.

 

 

Lajvet jag till syvende och sist alltså åkte på hette "Du, vad är mitt luftskepp?" eller förkortat "KH 7.2", ett lajv i Krigshjärta-kampanjen. Som kampanjnamnet lite subtilt antyder är det oftast krigs-/soldatlajv det handlar om och jag har velat prova konceptet ganska länge. Om man ska beskriva det väldigt, väldigt kortfatttat och enkelt är det ett krig (dock fred för tillfället) mellan två stridanden parter: Cordovien och Gillet. Cordoverna skulle man kunna beskriva som Nordkorea goes medeltid med franska personnamn, medan Gillet å sin sida är Kapitalister med stort K, kör på landsknektmodet och personnamnen är hämtade från tyskan. (Sen finns det en massa andra folkslag med egna agendor, men vi skulle ju hålla oss väldigt basic nu). 

 

Jag har länge velat spela cordov (har tidigare bara varit på ett KH-lajv och då spelade jag skaegi (typ viking)). Jag hade egentligen velat prova på konceptet slagfalk (soldat med svärd och sköld), men det kanske inte är det ideala när man är gravid i åttonde månaden... Så efter en del funderande och diskuterande kom jag fram till att jag skulle spela ej stridande (pga gravid även in-lajv) sjukvårdsgardist i rote 1212, även kallad Moralroten.

 

 

Det praktiska funkade ganska bra, jag var beredd på betydligt kallare väder än vad det blev, så jag hade varma kläder i överflöd, frysa slapp jag alltså. Jag hade också utrustat mig med stödstrumpor och ett sådant där stöd för gravidmagen, för att underlätta det kroppsliga så mycket som möjligt. Sen att det inte var så kallt, utan relativt milt och ganska blött, gjorde vår lägerplats väääldigt lerig. Dock höll de snygga loppis-stövlarna jag hittat veckan innan förvånansvärt bra! Jag hade även bokat in mig på ett vandrarhem nästgårds, precis som en del andra lajvdeltagare, så att jag skulle få sova i en ordentlig säng istället för tält, och dessutom ha tillgång till en ordentlig toalett nattetid. På dagtid fick jag låna liggplats i min rotes tält, så jag fick min dagsvila också. Jag försökte äta och dricka mycket, även när jag inte kände behov av det - eftersom jag av erfarenhet vet att jag generellt inte gör det tillräckligt på lajv. Så, det funkade ganska bra på den fronten.

 

Tyvärr blev det inte så mycket personligt spel med folk, desto mer marscherande (plus turer till och från vandrarhemmet)! Tyvärr lite för mycket: kroppen sa ifrån en del medelst diverse mer eller mindre obehagliga krämpor under och efter helgen. Men det var trots allt mitt ansvar att hänga på eller att vila. Visst vilade jag en del också, dock missade jag saker de gångerna det hände, vilket kändes lite tråkigt. Sen att vi hade så få ljustimmar per dygn gjorde det svårt att få till något engagerat och händelserikt lägerspel, även om det gjordes en del lyckade försök.

 

Jag fick dock en del sjukvårdsspel, vilket var både roligt och lite svårt. Svårt för att man inte alltid vet vilket slags spel folk vill ha på sin skada. Är det "jag har blivit skadad, men har inte lust att spela så mycket på det" eller "jag har blivit skadad och vill spela på det och kanske få en snygg scen". Ibland är det ganska tydligt och är det det sistnämnda, ja då är det bara att köra på utan att spara på krutet! 

 

Allt som allt blev det för min del ett ok lajv. Jag var inte direkt lajvbakis när jag väl kommit hem, däremot taggad att åka på fler KH-lajv, och gärna vara lite mer boffer-aktiv!

 

Sen måste jag ju också säga att det var riktigt nice att vara gravid i den miljön (förutom de fysiska umbärandena). Jag hade tidigare gått ut i facebook-gruppen, tagit det muntligt med min rote och även tagit upp på cordov-sidans off-möte att jag visserligen är gravid, men att man inte behöver ta någon särskild hänsyn till det - jag säger till om jag inte orkar etc. Jag ville inte bli behandlad med silkesvantar, jag ville bli behandlad som den sjukvårdsgardist jag faktiskt skulle spela. Och det blev jag! Folk försökte inte "underlätta" för mig in-lajv, de kommenterade inte (förutom vid ett par enstaka gånger, och då handlade det om det positiva med cordovsk reproduktion och att en person aldrig skulle förlåta sig själv om hon smittade ett cordovskt barn) och behandlade mig inte som något väldigt ömtåligt som helst inte ska göra något som det minsta påminner om fysisk ansträgning. Det var väldigt skönt! Jag vet inte om det berodde på att jag försökt informera i förväg eller om folk bara var vettiga (även om jag fick en del - positivt menade! - kommentarer och frågor när vi var off-lajv, men det kan jag leva med), men det hade ju helt klart varit skönt att ha det så i verkligheten också. Alltså, jag är inte en enda stor vandrande mage som alla är välkomna att klappa på och kommentera - det finns en person bakom magen också! Och det fick jag vara på lajvet (om än en annan person...) - väldigt skönt som sagt!

 

Puh, det är tröttsamt att vara gravid. Jag är ju en hyfsta trött person annars också, skulle behöva sova åtta-nio timmar per natt, men så mycket blir det oftast inte... Nu måste jag ta en tupplur om dagen för att orka. Men det gör mig inte så mycket, att sova är så skönt! Ok, det är inte så produktivt och man missar en del tid - men det är ta mig tusan skönt att inte vara så himla produktiv hela tiden! 

 

En väldigt bra grej med att vara iväg så här och inte vara hemma är att man ju faktiskt inte kan ta tag i särskilt många måsten. Det är svårt att göra sina egna hushållssysslor när man är hemma hos någon annan. Skönt. Steget till att lägga sig och ta en välbehövlig vila blir dessutom inte så långt då. Det är det jag njuter av nu de här dagarna. Även om vi hattar runt mellan olika platser så blir det ändå ganska vilsamt när man får lov att släppa alla tankar på de där sakerna som borde fixas, alla sysslor som behöver göras, alla papper som hopar sig - för man kan ändå inte göra något av det just nu.

 

11 oktober fyllde vår underbara unge hela tre år! Det kan fortfarande vara lite svårt att greppa att vi har en Lea här hemma... En smart, underbar, mysig, rolig, frågvis, energisk och fantastisk Lea. Självklart är det inte alltid en dans på rosor med ett barn som har en egen vilja, som kan vara frustrationsframkallande och inte alltid vill som man själv vill. Men jag misstänker starkt att vi inte direkt har en unik situation när det gäller sådant.

 

Lea hade både små och stora kompisar på besök, tårta med ljus och presenter (det blev en del Bamse i år...). En ganska vanlig födelsedag med andra ord. Förutom att vi föräldrar helt glömde av kameran den dagen. Som tur var fick vi några kort från Leo!

 

Ja, det här med att lajvet bitvis var lite tungt och att jag blev tröttare än vanligt och så där, det beror på att jag har en fripassagerare. Just nu kallar vi henom för Kiwi, så får vi se sen vid årsskiftet vem det är lite mer exakt.

 

Det är inte alltid Lea och hennes morfar får möjlighet att hänga, men igår borrades, skruvades, lektes, tittades på tv och allt vad det nu var. Den bästa stunden var dock när Lea gick in i ateljén och undrade över staffliet. Istället för att börja förklara tog pappa fram penslar och färgtuber och så var Lea i full färd med att måla sig en tavla! Det var fint att se dem båda där framför staffliet, jag blev alldeles varm inombords.

 

 

Det delas lite då och då krönikor och annat på Facebook som handlar om hur jobbigt det är med barn som hörs och syns i det allmänna rummet, den senaste i raden är denna: Vad sysslar ni med, föräldrar?, skriven av en Carina Glenning. Inget nytt, typ med andemeningen åh, det är så jobbigt när ungar skriker och håller på, för föräldrarna är slappa och bryr sig inte. (Obs, inte ett citat ur krönikan... Men det kunde ha varit :P) Och visst, jag förstår att det är drygt. Barn kan vara oerhört provocernade, störiga och irriterande. Men jag blir lite anti sådana här krönikor och skrifter. För, vad har dessa stackars författare (och många av dem som kommenterar och håller med) drabbats av? En situation. En situation. Och utifrån den situationen dömer man sedan hela föräldernas förmåga att fostra och - faktiskt - älska sitt barn. Hallå?!

 

Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre själv, jag dömer också. Jag himlar också med ögonen inombords. Jag kan också kasta en menande blick till maken. I både sådana här och andra sammanhang. Jag dömer också. Men jag vet om det. Och det är inte sån jag vill vara, så jag försöker jobba på det.

 

Men föräldraskap alltså. Det är så himla lätt att kritisera på just det området. "Jag skulle aldrig..." "Om man älskar sitt barn så gör man X." "Om man älskar sitt barn så gör man inte X." Osv i all oändlighet. Och så bevittnar man en situation som man minsann skulle ha hanterat mycket bättre själv, och så tar man sig friheten att döma. Men tänk efter. Du bevittnar en situation. Du vet inte om de tio föregående timmarna har varit fyllda av skrik och panik, bråk och gråt - den här förälderna kanske har kämpat järnet, men i just den situationen du ser kanske hen bara inte orkar mer och för stunden kapitulerar och låter ungen härja. Eller vilken som helst annan förklaring... Varför utgå från det värsta?: föräldern är inte kapabel att ta hand om sitt barn.

 

Jag säger inte att det inte finns föräldrar som gör fel. Jag vet att det finns både mammor och pappor som inte direkt är några drömföräldrar. Men jag tror faktiskt att de flesta försöker så gott de kan. Att de vill sina barns bästa. Och handen på hjärtat, är du själv alltid en toppenförälder? Gör du alltid rätt? Jag gör det i alla fall inte. Det är inte alltid lätt när barnet har en egen, väldigt stark, vilja. Eller när man blir oerhört provocerad. Visst vore det enklare om barn var som små jättelydiga hundar, men det är de tack och lov inte. 

 

Sammanfattningsvis, det är klart det är störigt när en unge skriker i affären, eller lever rövare på hotellet, eller inte kan sitta still på flygplanet, men snälla döm inte föräldrarna och barnet! Du har inte hela bilden.

Känns så jobbigt. Imorgon ska vi till BVC och Lea ska bli undersökt och få en eller två sprutor. Jag vet hur överrumplad och rädd hon kommer att bli, hon kommer få ont utan att förstå varför och jag kan inte förklara för henne att det kommer att gå över. Jag vet att hon behöver få de här sprutorna, det är för hennes eget bästa osv, men det känns så hemskt när man inte kan förklara något för henne. Jag vet precis hur hon kommer att reagera, vilket slags skrik hon kommer att skrika och jag vet hur hemsk jag kommer känna mig som utsätter henne för detta. Rent logiskt är ju detta något bra hon får, ett skydd mot en massa hemska sjukdomar. Visst är det jobbigt att hon blir så ledsen och rädd, men det är bara att bita i det sura äpplet, skulle man kunna tycka. Men nej, det är inte så lätt. Inte nu längre, nu när jag har ett eget barn, ett barn jag aldrig vill göra illa. Och jag kan inte ens förklara för henne vad de här sprutorna ska vara bra för eller att det gör ont en stund men att det kommer gå över snart. Jag kan inte förbereda henne på något sätt. Och Lea är en ett och ett halvt-åring: hon lever väldigt mycket i nuet. Gör det ont kan inte hon tänka att det kommer gå över, hon har bara nuet. Så ja, det känns lite jobbigt att gå till BVC imorgon...

Någon gång i högstadiet var det på syslöjden obligatoriskt att prova på lappteknik. Jaha? Lappar, då. Vad gör man? En filt? För mycket jobb... Kudde? Hur många hade jag inte redan gjort när vi skulle brodera?! En hund? Ja men självklart! Sandra och jag gjorde varsin lapphund (haha!). Jag minns inte vilka färger hon valde, men min blev vackert blåvit: en finsk lapphund.