Arinya

På väggarna i mitt rum har jag en hel del: vykort som folk har skickat under läsåret, ett väggur, en stor art nouveau-almanacka införskaffad i Berlin, en tvåpipig träflöjt som ingen lyckats spela ordentligt på men som jag tycker är fin, en dikt om gryning... 

                                                 


Men det finns en sak till, något som jag värderar högt. Det är min Jimi Hendrix-tavla som pappa gjort till mig. Det här är inget jättebra kort, men så här ser den ut i alla fall...

                                                                

Den är jag riktigt stolt över! När jag ser den tänker jag ofta på min pappa. Som sagt, det är min pappa som har gjort den, efter vissa önskemål från min sida. Jag tycker att han är så duktig! Hemma har vi flera tavlor som han har målat, de flesta med naturmotiv (hav är en återkommande favorit), men också ett porträtt av mig när jag var några år gammal. Pappa har också alltid uppmuntrat mig att måla, rita och teckna, så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Självklart var mamma uppmuntrande och beundrande (precis så som mammor ska vara :) ), men det var ändå pappa som satte upp ett litet staffli åt mig så att jag kunde stå och måla min första tavla när jag var ungefär lika gammal som jag var när mitt porträtt målades, det var pappa som visade mig hur jag skulle använda akvarell och också gav mig min ask med akvarellfärger, det var han som tog med mig till Wahlström Konst o.s.v. Jag har mycket att tacka min pappa för, och det här är en av de sakerna. Jag har alltid tyckt att det är roligt att låta kreativiteten forma sig på papper och jag är verkligen glad att jag hela mitt liv blivit uppmuntrad att göra det. 

För att vara lite osvensk kan jag ju säga att jag tycker nog att jag är bra på att teckna (därmed inte sagt "bäst"), och jag vet inte riktigt om jag är bra bara för att jag tycker att det är roligt eller om jag tycker att det är roligt för att jag är bra på det. En del säger att pappas konstnärsådra har gått i arv till hans förstfödda. Kanske är det så att det är arv, men det skulle lika gärna kunna vara miljö: jag har växt upp i det och blivit uppmuntrad och stöttad i det. Kanske är det det ena eller det andra, kanske båda. Men egentligen spelar det ingen roll, det är som det är och det är jag tacksam för, och jag är tacksam över att ha den pappan jag har!