VeckoRevyn och självkänslan
Ett inlägg på bloggen Karins Konstgrepp genererade väldigt många kommentarer, till och med självaste Linda Öhrn (chefredaktör på VeckoRevyn) har gjort ett inlägg i debatten. Jag rekommenderar dig att läsa själva inlägget (som är ganska kort) och kommentarerna den har genererat, men för den som inte orkar göra det kan jag säga att Karin berättar om ett par saker VeckoRevyn lärt henne för många år sedan, bl.a. att man har hängbröst om man kan placera en penna under bröstet och den ligger kvar. Hon frågar också sina läsare vad de lärt sig från VeckoRevyn och i kommentarsfältet rullas det upp exempel på exempel på hur VeckoRevyn och liknande tidningar har påverkat unga tjejer och deras uppfattning om sig själva.
Jag sitter där och läser kommentar efter kommentar och blir sur, arg. Inte bara på VR, utan hela samhället med alla sjuka normer om hur man ska vara, se ut, bete sig, hur man behagar killarna... Allt handlar om andras blick på en själv, på hur man uppfattas. Självkänsla, själförtroende och "duger som man är" är på sin höjd bara fina ord, i slutändan är det ytan som räknas, man ska passa in i formen.
Och jag tänker att all slags media har så stor makt, det är skrämmande och jag själv känner mig så liten i sammanhanget. Hur ska man någonsin kunde vända den här vidriga trenden? Normer är inget man lätt förändrar eller ens ifrågasätter. Men det måste börja någonstans. Vi måste fråga oss de obekväma frågorna och svara sanningsenligt. Varför tycker vi, gör, säger och uttrycker vi det vi gör? Är det för att "jag själv vill känna mig fin"? Är det för att det är sådan jag är? Är det för att jag själv tycker det? Är det för att jag själv gillar det och det? Gå till botten med det hela och fråga dig själv irriterande många "varför?". Är det verkligen från mig själv allt detta kommer, eller är det normerna som dikterar att det ska vara si och så?
Jag önskar så att vi kunde vara fria från alla sjuka normer... Jag säger inte att alla normer och oskrivna regler är av ondo, men mycket i vår självuppfattning och syn på vilka vi är och vilka vi borde vara, mycket av det är väldigt skevt. Jag tror aldrig att vi blir nöjda om vi hänger upp vår lycka på andras bekräftelse och jag tror aldrig att vi kommer känna oss vackra om vi speglar oss i andras ögon. Självklart kan uppmuntran och bekräftelse från andra vara något oerhört värdefullt, men vårat självförtroende ska inte stå och falla med det.
Jag önskar att alla, inklusive jag själv, kan känna att man både vågar och vill vara nöjd med den man är, och inte bara nöjd utan stolt. Vi har alla saker och ting som behöver jobbas på, ovanor och destruktivtet som inte är nyttigt. Men i grund och botten är vi fantastiska och vackra personer. Man kan inte vara älskad av alla, men att älska sig själv är verkligen inte kattpiss. Det är inte alla gånger en lätt sak men du är värd det. Och är det någon som ser nedsättande på ditt utseende, dina åsikter, om du tar den plats du är värd, dina passioner... Their loss! Vi behöver inte göra om oss för att vara värda. Punkt.
Jag sitter där och läser kommentar efter kommentar och blir sur, arg. Inte bara på VR, utan hela samhället med alla sjuka normer om hur man ska vara, se ut, bete sig, hur man behagar killarna... Allt handlar om andras blick på en själv, på hur man uppfattas. Självkänsla, själförtroende och "duger som man är" är på sin höjd bara fina ord, i slutändan är det ytan som räknas, man ska passa in i formen.
Och jag tänker att all slags media har så stor makt, det är skrämmande och jag själv känner mig så liten i sammanhanget. Hur ska man någonsin kunde vända den här vidriga trenden? Normer är inget man lätt förändrar eller ens ifrågasätter. Men det måste börja någonstans. Vi måste fråga oss de obekväma frågorna och svara sanningsenligt. Varför tycker vi, gör, säger och uttrycker vi det vi gör? Är det för att "jag själv vill känna mig fin"? Är det för att det är sådan jag är? Är det för att jag själv tycker det? Är det för att jag själv gillar det och det? Gå till botten med det hela och fråga dig själv irriterande många "varför?". Är det verkligen från mig själv allt detta kommer, eller är det normerna som dikterar att det ska vara si och så?
Jag önskar så att vi kunde vara fria från alla sjuka normer... Jag säger inte att alla normer och oskrivna regler är av ondo, men mycket i vår självuppfattning och syn på vilka vi är och vilka vi borde vara, mycket av det är väldigt skevt. Jag tror aldrig att vi blir nöjda om vi hänger upp vår lycka på andras bekräftelse och jag tror aldrig att vi kommer känna oss vackra om vi speglar oss i andras ögon. Självklart kan uppmuntran och bekräftelse från andra vara något oerhört värdefullt, men vårat självförtroende ska inte stå och falla med det.
Jag önskar att alla, inklusive jag själv, kan känna att man både vågar och vill vara nöjd med den man är, och inte bara nöjd utan stolt. Vi har alla saker och ting som behöver jobbas på, ovanor och destruktivtet som inte är nyttigt. Men i grund och botten är vi fantastiska och vackra personer. Man kan inte vara älskad av alla, men att älska sig själv är verkligen inte kattpiss. Det är inte alla gånger en lätt sak men du är värd det. Och är det någon som ser nedsättande på ditt utseende, dina åsikter, om du tar den plats du är värd, dina passioner... Their loss! Vi behöver inte göra om oss för att vara värda. Punkt.
Kommentarer
Trackback
