Arinya

Igår var det bilmässigt en skitdag. Jag strandade i Avesta efter jobbet. Det är en bit bort, det tog två timmar att köra dit hemifrån. Jag kan inget om bilar, men efter lite fram och tillbaka får jag tag på en man som precis ska åka hem från sitt jobb på Bilmetro. Egentligen har han bråttom men kikar på min bil ändå, och konstaterar att jag kan chansa att köra hem med den, men då riskerar jag att motorn skär sig. Ingen bra idé. Jag näst intill bryter ihop, för detta är en i raden av alla gånger bilen sätter sig på tvären, hur ska jag ta mig hem eller till jobbet senare ikväll? Eller de kommande dagarna? Dessutom ska vi till Borås på lördag. Måste vi betala för fler dyra reparationer nu? Eller måste vi köpa en ny bil? Jag ser pengarna rinna bort framför ögonen på mig... För att göra det hela värre är jag helt urvriden på energi efter jobbet och dessutom är min mobil lika energilös som jag och den kommer slockna vilken minut som helst.

Det låter inte så hemskt illa nu när jag skriver om det, men just då kändes det som att gå med full fart in i en vägg ungefär. Men det fina med det hela är hur snälla alla jag mötte efter det var. Mannen som tittat på bilen skjutsade mig till tågstationen så att jag skulle kunna ta mig hem. En av tågvärdarna bjöd mig på fika (blodsockerhöjande, det behövdes!) och lät mig ringa från tågtelefonen. Mina hyresvärdar kunde komma och hämta mig från jobbet senare på kvällen, dock behövdes det inte eftersom jobbet ställdes in och jag kunde åka hem med en kompis jag träffade på tåget. Dessutom möts jag hemma av min man som under tiden jag varit på vift kontaktat bilverkstad och fixat skjuts. Och en av våra hyresvärdar ställer upp på att skjutsa mig till Leksand dagen där på. Ja, plus att pappa ställer upp och börjar leta ny bil åt oss.

Så, ja, det var skit igår och jag tappade räkningen på hur många gånger jag började lipa av trötthet, vanmakt och uppgivenhet, men det fanns folk runt omkring mig som höll mig uppe och verkligen ställde upp utan att de visste vem jag var och utan att få något för det förutom ett ynkligt litet "tack". Det värmer fortfarande och jag är verkligen tacksam! Jag hoppas och önskar att jag kan göra detsamma för någon annan som behöver uppmuntran och hjälp när de har det tungt någon dag. Visst, man kanske inte kan förändra situationen (ingen av de människorna jag mötte kunde reparera vår bil eller ge oss en ny) men man kan alltid försöka lätta på börden för den som behöver det. En kram, en chokladboll, en skjuts... Det behöver inte vara svårare än så vissa gånger.