Arinya

Känns så jobbigt. Imorgon ska vi till BVC och Lea ska bli undersökt och få en eller två sprutor. Jag vet hur överrumplad och rädd hon kommer att bli, hon kommer få ont utan att förstå varför och jag kan inte förklara för henne att det kommer att gå över. Jag vet att hon behöver få de här sprutorna, det är för hennes eget bästa osv, men det känns så hemskt när man inte kan förklara något för henne. Jag vet precis hur hon kommer att reagera, vilket slags skrik hon kommer att skrika och jag vet hur hemsk jag kommer känna mig som utsätter henne för detta. Rent logiskt är ju detta något bra hon får, ett skydd mot en massa hemska sjukdomar. Visst är det jobbigt att hon blir så ledsen och rädd, men det är bara att bita i det sura äpplet, skulle man kunna tycka. Men nej, det är inte så lätt. Inte nu längre, nu när jag har ett eget barn, ett barn jag aldrig vill göra illa. Och jag kan inte ens förklara för henne vad de här sprutorna ska vara bra för eller att det gör ont en stund men att det kommer gå över snart. Jag kan inte förbereda henne på något sätt. Och Lea är en ett och ett halvt-åring: hon lever väldigt mycket i nuet. Gör det ont kan inte hon tänka att det kommer gå över, hon har bara nuet. Så ja, det känns lite jobbigt att gå till BVC imorgon...