Förväntningarna, normerna och de förutfattade meningarna

Det är lustigt vad mycket normer man förväntas uppfylla, så mycket folk tar för givet om en själv... De senaste åren har jag både nu och då fått frågan om jag har barn (tycks vara en vanlig "fikarumsfråga") eller om jag är gravid. När jag svarat nej är det inte ovanligt med repliken: Men du är ju så ung, du hinner, eller något annat som på något sätt signalerar samma sak. Alltså om jag inte redan har barn så lär jag få det, ingen fara. Jaha?

Jag har lite börjat irritera mig på att få den sortens frågor. Igen. Förut handlade det dock mest om det rent ytliga, men nu stör jag mig mer på just normerna, attityderna och förväntningarna bakom frågorna. Jag stör mig på det faktum att jag förväntas skaffa barn. Att jag förväntas både vilja och kunna skaffa barn. Det verkar inte som att det i folks ögon verkar finnas något alternativ: är jag inte redan mamma kommer jag att bli det inom en ganska snar framtid.

Jag vet att jag inte är ensam om det här, speciellt inom mitt yrke är det vanligt att få frågan. Jag pratade för ett tag sedan med en kollega som har upplevt det hela på samma sätt. Alla tar för givet att både viljan och förmågan finns att bli mamma. "Mamma"... Är det just det grejen är förresten? Det handlar kanske inte om att bli förälder, utan att man som kvinna ska bli mamma? Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag tänkte på det när Jan-E berättade att han pratat med en trevlig tjej på planet hem från London. Hon hade frågat om han hade några barn och när han svarat nekande frågade hon om han ville ha barn. Hon tog det inte för givet att han ville bli pappa.

Jag har inte några djupare studier än så att luta mig emot, men jag började fundera lite när jag hört Jan-E berätta om den händelsen: är det så att kvinnor oftare förväntas få barn än att män förväntas få barn? Kan det vara så att kvinnor är starkare förknippade med mammarollen än vad män är med papparollen? Jag menar, kvinnor ses ju traditionellt som mer mjuka, omhändertagande och vårdande, påverkar det folks kollektiva - och antagligen undermedvetna - förväntningar på oss?

Är det så? Och gör det något?

Jag vet i alla fall att jag börjar tröttna på att pressas in i en form tillsammans med alla andra. Jag kan förstå att om man själv har barn och tycker att det är en stor och fantastisk del av ens ens liv, att man då vill att alla andra också ska uppleva det härliga. Men nog måste det väl ändå finnas en förståelse för att vi inte är likadana allihop? Visst, jag gör säkert likadant omedvetet: tar för givet att alla sett den eller den filmen, att alla tycker om pannkakor, att alla är emot främlingsfientlighet... Så vem är jag att klaga, egentligen? Jag borde väl sopa rent framför egen dörr först, som det heter, men jag kan inte låta bli att tycka det är fel att jag - i egenskap av kvinna - förväntas vilja och kunna bli mamma. Det är vad jag tycker, oavsett om jag blir mamma imorgon eller aldrig.


Kommentarer
Postat av: Helena

Intressanta funderingar. Jag tror absolut att kvinnor i större utsträckning (än män) förväntas vilja ha barn. Därav kommentarer till kvinnor istället för frågor. Apropå en helt annan sak, vill tipsa om en pysslig sida om du inte redan snubblat över den: http://www.365slojd.se/

Kram!

2011-11-10 @ 21:37:35
Postat av: Marre

Lite tråkigt att det är så tycker jag... Jag kan inte tro att kvinnor skulle vara bättre eller mer lämpade som mammor än vad män skulle vara pappor...



Intressant sida, tack för tipset!

2011-11-11 @ 19:06:33
URL: http://arinya.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0