Anna Anka
Min man skrev på sin blogg att han läst något inlägg av Anna Anka och efter det ville han gömma sig under en kudde. Nyfiken som jag är var jag tvungen att leta upp något av denna Anna Anka och själv läsa. Jag hittade det här. Jag blir förbryllad. Menar hon vad hon skriver eller är hon bara ute efter att provocera? För jag menar... va?! Är det ens någon idé att kommentera det där?
Lite olika syn på äktenskap...
Igår läste jag Metro där det fanns en intervju med bloggerskan Sanna Lundell. Verkar vara en hyggligt trevlig prick. Dock läser jag hennes tankar om äktenskap och blir lite less...
Romantikern i mig skulle nog tänka sig en förlovning. Men jag är inte supersugen på att gifta mig. Det verkar jobbigt att skilja sig.
Visst, det går ju att vrida och vända en del på vad folk säger, ta saker ur sitt sammanhang, klippa och klistra lite... Men samtidigt är ju inte det här någonting folk höjer på ögonbrynen åt och det är så här ganska många resonerar ändå. En förlovning är för många bara nästa steg i att vara ihop: "Vi är riktigt kära i varandra och det vill vi visa". För mig är en förlovning ett löfte och ett ställningstagande att man ska gifta sig med varandra. Men det är ganska många som förlovar sig och inte har några planer alls på att gå längre än så. Förlovning har lite tappat sin ursprungliga innebörd.
Sen är hon inte supersugen på att gifta sig, det verkar jobbigt att skilja sig. Det är nu man nästan har lust att dunka sitt eget huvud i väggen lite. Vad är det för inställning? Hallå! Jag håller med, har man den inställning ska man ju inte gifta sig. Punkt. Men tyvärr verkar hon ju inte vara ensam om att tänka så. Funkar det inte, tröttnar man, glider isär: skilsmässa! Jag blir så trött... Nu har ju inte jag varit gift så grymt länge, men jag har ju mina åsikter ändå. Gifter man sig tar man på sig ett ansvar tillsammans. Tillsammans ska man försöka få det att funka, man får jobba på sina fel och brister tillsammans och gemensamt hålla kärleken vid liv. (Nu vill jag inte dra alla över en kam, jag vet att det finns destruktiva äktenskap osv och det är inte sådana jag pratar om här.) Jag tycker den här attityden, att det alltid finns en bakdörr utifall man inte skulle vara nöjd, det är förkastligt! Den inställningen hör inte ihop med min bild av ett äktenskap.
Jag har en vän som jag pratade lite med om äktenskap en gång. Vi två har lite olika syn på saker och ting och här skilde sig våra åsikter. Hon ville inte att hennes ev framtida bröllopslöften skulle formuleras "tills döden skiljer oss åt" utan "så länge känslorna finns där". (Kanske inte riktigt ordagrant, men det är ungefär så jag minns det.) Och det verkar inte vara en ovanlig åsikt idag. Och jag tycker att det är så synd...
Jag skulle dessutom vilja dra det hela ännu lite längre. Det här med att vara ihop... För de flesta är det inte "om vi gör slut..." utan "när vi gör slut...". Mår man bra i sådana förhållanden? Känner man sig trygg? Ok, jag vet att alla är olika, men ändå... Är det så att man bara vill ha kul, bekräftelse och lite mys nu? Så att man liksom inte bryr sig om hur det blir framöver? Är det bara det att man vill bli tillfredsställd på en gång, man vill inte vänta? För det är ju onekligen tidens melodi: jag får det jag vill ha nu.
Ja, nu har jag babblat på en massa. Och jag vill bara klargöra att det här är mina åsikter, och det är jag själv medveten om. Jag är inte ute efter att trycka ner någon. Och jag säger inte att Sanna Lundell är en dålig människa bara för att hon inte tycker som jag ;) Men en sak vill jag bara säga: se till att du vet vad du själv tycker om du inte redan gör det. Och ställ dig frågan varför?
Romantikern i mig skulle nog tänka sig en förlovning. Men jag är inte supersugen på att gifta mig. Det verkar jobbigt att skilja sig.
Visst, det går ju att vrida och vända en del på vad folk säger, ta saker ur sitt sammanhang, klippa och klistra lite... Men samtidigt är ju inte det här någonting folk höjer på ögonbrynen åt och det är så här ganska många resonerar ändå. En förlovning är för många bara nästa steg i att vara ihop: "Vi är riktigt kära i varandra och det vill vi visa". För mig är en förlovning ett löfte och ett ställningstagande att man ska gifta sig med varandra. Men det är ganska många som förlovar sig och inte har några planer alls på att gå längre än så. Förlovning har lite tappat sin ursprungliga innebörd.
Sen är hon inte supersugen på att gifta sig, det verkar jobbigt att skilja sig. Det är nu man nästan har lust att dunka sitt eget huvud i väggen lite. Vad är det för inställning? Hallå! Jag håller med, har man den inställning ska man ju inte gifta sig. Punkt. Men tyvärr verkar hon ju inte vara ensam om att tänka så. Funkar det inte, tröttnar man, glider isär: skilsmässa! Jag blir så trött... Nu har ju inte jag varit gift så grymt länge, men jag har ju mina åsikter ändå. Gifter man sig tar man på sig ett ansvar tillsammans. Tillsammans ska man försöka få det att funka, man får jobba på sina fel och brister tillsammans och gemensamt hålla kärleken vid liv. (Nu vill jag inte dra alla över en kam, jag vet att det finns destruktiva äktenskap osv och det är inte sådana jag pratar om här.) Jag tycker den här attityden, att det alltid finns en bakdörr utifall man inte skulle vara nöjd, det är förkastligt! Den inställningen hör inte ihop med min bild av ett äktenskap.
Jag har en vän som jag pratade lite med om äktenskap en gång. Vi två har lite olika syn på saker och ting och här skilde sig våra åsikter. Hon ville inte att hennes ev framtida bröllopslöften skulle formuleras "tills döden skiljer oss åt" utan "så länge känslorna finns där". (Kanske inte riktigt ordagrant, men det är ungefär så jag minns det.) Och det verkar inte vara en ovanlig åsikt idag. Och jag tycker att det är så synd...
Jag skulle dessutom vilja dra det hela ännu lite längre. Det här med att vara ihop... För de flesta är det inte "om vi gör slut..." utan "när vi gör slut...". Mår man bra i sådana förhållanden? Känner man sig trygg? Ok, jag vet att alla är olika, men ändå... Är det så att man bara vill ha kul, bekräftelse och lite mys nu? Så att man liksom inte bryr sig om hur det blir framöver? Är det bara det att man vill bli tillfredsställd på en gång, man vill inte vänta? För det är ju onekligen tidens melodi: jag får det jag vill ha nu.
Ja, nu har jag babblat på en massa. Och jag vill bara klargöra att det här är mina åsikter, och det är jag själv medveten om. Jag är inte ute efter att trycka ner någon. Och jag säger inte att Sanna Lundell är en dålig människa bara för att hon inte tycker som jag ;) Men en sak vill jag bara säga: se till att du vet vad du själv tycker om du inte redan gör det. Och ställ dig frågan varför?
En värld av böcker och mer
Jag tycker så grymt mycket om bibliotek. Det har jag alltid gjort. Att i förskolan (eller var det i första klass?) få sitt första bibliotekskort, vilken känsla! Innan dess hade jag ofta varit där med mammaledig mamma och lillebror. Det blev mycket Pettson & Findus, Den vilda bebin och en massa annat kul (på finska förstås). Böcker lånades på löpande band och lästes med iver. Men på biblioteket kunde man göra så mycket annat också. Förutom att sitta och läsa kunde man spela datorspel, bläddra i tidningar och bara vara. När jag blev lite äldre, tidigt i tonåren och i den riktiga bokslukaråldern, då var det mycket biblioteksbesök kan jag säga! I gymnasiet var den största ibformationskällan internet, men böckerna kunde inte förlora sin vikt i guld när det gällde att inhämta kunskap. På biblioteket kunde man dessutom sitta i lugn och ro och verkligen försöka vara ambitiös i sina studier.
Och allt det här finns på bibliotek! Böckernas värld, information, ett lugnt hörn att bara sitta och läsa i... Och det är till för alla, alla är välkomna och alla kan alltid hitta något. En tidning om ekologisk trädgårdskötsel, en bok på ungerska, en amatörfilm att låna hem, en skön fåtölj... Jag tycker om att veta att om jag behöver ha någonstans att gå, om jag vill sätta mig ner en stund och läsa lite, kanske fördriva lite tid, då finns alltid ett bibliotek med öppna dörrar.
Så ta till vara på den rikedom vi har i och med våra bibliotek! Biblioteken är öppna för alla och vi behöver inte betala ett öre (ja, förutom i skatt då). Besök gärna Library lovers förresten. Och gå för allt i världen till biblioteket!
Och allt det här finns på bibliotek! Böckernas värld, information, ett lugnt hörn att bara sitta och läsa i... Och det är till för alla, alla är välkomna och alla kan alltid hitta något. En tidning om ekologisk trädgårdskötsel, en bok på ungerska, en amatörfilm att låna hem, en skön fåtölj... Jag tycker om att veta att om jag behöver ha någonstans att gå, om jag vill sätta mig ner en stund och läsa lite, kanske fördriva lite tid, då finns alltid ett bibliotek med öppna dörrar.
Så ta till vara på den rikedom vi har i och med våra bibliotek! Biblioteken är öppna för alla och vi behöver inte betala ett öre (ja, förutom i skatt då). Besök gärna Library lovers förresten. Och gå för allt i världen till biblioteket!
Nygift och allt det där
Allt sedan innan bröllopet (vilket känns som en väldigt avlägsen tid) tills nu, och antagligen lite längre, är den vanligaste frågan folk ställer:
Hur känns det?
Ja, och det är ju det här med att gifta sig de allra flesta menar, om nu någon trodde något annat... ;)
Nu är ju hela bröllopet och det över, nu är vi inne i fasen nygifta istället. Och det känns bra. Såklart är det ju väldigt ovant, men samtidigt känns det som att det är så här det ska vara. Det känns så rätt! Sen är det ju såklart ingen dans på rosor, vilket ingen av oss trodde att det skulle bli heller. Det är svårt ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Vår relation har ju inte förändrats i grunden, men det mesta runtomkring har gjort det. Förutom alla de här små sakerna - som att det inte längre är mitt eller ditt, utan vårt, som att sova i samma säng som någon annan (och att denna någon råkar vara din man!), som att ha gemensam ekonomi med någon annan - är det en omställning bara att bo tillsammans. Det är så mycket som man måste tänka på som man inte behövde tänka på förut. Bara att båda ska må bra, kan bli ett litet pyssel om man inte tänker lite, och helst pratar lite också. Men i grund och botten känns allt bra, det känns som sagt så rätt och riktigt att det är så här det ska vara. Sen får vi jobba utifrån det.
Jag älskar min man och är så tacksam över att vi har varandra! ♥
Hur känns det?
Ja, och det är ju det här med att gifta sig de allra flesta menar, om nu någon trodde något annat... ;)
Nu är ju hela bröllopet och det över, nu är vi inne i fasen nygifta istället. Och det känns bra. Såklart är det ju väldigt ovant, men samtidigt känns det som att det är så här det ska vara. Det känns så rätt! Sen är det ju såklart ingen dans på rosor, vilket ingen av oss trodde att det skulle bli heller. Det är svårt ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Vår relation har ju inte förändrats i grunden, men det mesta runtomkring har gjort det. Förutom alla de här små sakerna - som att det inte längre är mitt eller ditt, utan vårt, som att sova i samma säng som någon annan (och att denna någon råkar vara din man!), som att ha gemensam ekonomi med någon annan - är det en omställning bara att bo tillsammans. Det är så mycket som man måste tänka på som man inte behövde tänka på förut. Bara att båda ska må bra, kan bli ett litet pyssel om man inte tänker lite, och helst pratar lite också. Men i grund och botten känns allt bra, det känns som sagt så rätt och riktigt att det är så här det ska vara. Sen får vi jobba utifrån det.
Jag älskar min man och är så tacksam över att vi har varandra! ♥
Vårgrönt
Den här korta delen av året är helt klart en av favorittiderna för mig! Nu när allt börjar spricka upp i grönt. Skirt och samtidigt överväldigande lummigt efter en lång tid av mestadels grått... Jag var ju borta i några dagar nyligen, när jag sedan kom tillbaka till Leksand var det nästan som förvandlat. Visst hade det börjat redan innan jag åkte, men det hade ju hunnit ta en ganska rejält kliv medan jag var borta.
Jag blir så glad när jag ser allt det gröna! Det känns verkligen att naturen vaknar till ur vinterdvalan och sträcker sig mot sommaren då hela naturen lever upp. Det liksom spritter i mitt innandöme. På ett trevligt sätt. Naturen smittar av sig och ger mig extra energi. Tänk vad vackert ett nyutslaget björklöv är...!
Vad Gud är god som låter mig ta del av något så underbart! ♥
Jag blir så glad när jag ser allt det gröna! Det känns verkligen att naturen vaknar till ur vinterdvalan och sträcker sig mot sommaren då hela naturen lever upp. Det liksom spritter i mitt innandöme. På ett trevligt sätt. Naturen smittar av sig och ger mig extra energi. Tänk vad vackert ett nyutslaget björklöv är...!
Vad Gud är god som låter mig ta del av något så underbart! ♥
Ogreppbart, fortfarande
Ja... Jag håller med det Jan-E skrev: det känns overkligt. Här går livet vidare som vanligt, utan avbrott. Och jag känner mig så läskigt oberörd, så långt borta från det hela. Kanske är det det intensiva förnekandet från i söndags som hänger sig kvar, kanske är det det geografiska avståndet. I vilket fall är det svårt att ta det till sig och verkligen förstå innebörden av det.
Jag skulle vilja vara i Borås nu... Samtidigt är jag tacksam för det jag har här. Jag är tacksam för de vänner som vet och förstår, som ställer upp bara genom att finnas (låter klyschigt, men det är verkligen så). Jag är tacksam över att veta att det ändå finns några andra här som sitter i samma båt.
Tre månader. Så lång tid var det sen jag träffade dig sist. Du var dig lik...
Jag skulle vilja vara i Borås nu... Samtidigt är jag tacksam för det jag har här. Jag är tacksam för de vänner som vet och förstår, som ställer upp bara genom att finnas (låter klyschigt, men det är verkligen så). Jag är tacksam över att veta att det ändå finns några andra här som sitter i samma båt.
Tre månader. Så lång tid var det sen jag träffade dig sist. Du var dig lik...
Pappan med penseln
På väggarna i mitt rum har jag en hel del: vykort som folk har skickat under läsåret, ett väggur, en stor art nouveau-almanacka införskaffad i Berlin, en tvåpipig träflöjt som ingen lyckats spela ordentligt på men som jag tycker är fin, en dikt om gryning...
Men det finns en sak till, något som jag värderar högt. Det är min Jimi Hendrix-tavla som pappa gjort till mig. Det här är inget jättebra kort, men så här ser den ut i alla fall...
Den är jag riktigt stolt över! När jag ser den tänker jag ofta på min pappa. Som sagt, det är min pappa som har gjort den, efter vissa önskemål från min sida. Jag tycker att han är så duktig! Hemma har vi flera tavlor som han har målat, de flesta med naturmotiv (hav är en återkommande favorit), men också ett porträtt av mig när jag var några år gammal. Pappa har också alltid uppmuntrat mig att måla, rita och teckna, så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Självklart var mamma uppmuntrande och beundrande (precis så som mammor ska vara :) ), men det var ändå pappa som satte upp ett litet staffli åt mig så att jag kunde stå och måla min första tavla när jag var ungefär lika gammal som jag var när mitt porträtt målades, det var pappa som visade mig hur jag skulle använda akvarell och också gav mig min ask med akvarellfärger, det var han som tog med mig till Wahlström Konst o.s.v. Jag har mycket att tacka min pappa för, och det här är en av de sakerna. Jag har alltid tyckt att det är roligt att låta kreativiteten forma sig på papper och jag är verkligen glad att jag hela mitt liv blivit uppmuntrad att göra det.
För att vara lite osvensk kan jag ju säga att jag tycker nog att jag är bra på att teckna (därmed inte sagt "bäst"), och jag vet inte riktigt om jag är bra bara för att jag tycker att det är roligt eller om jag tycker att det är roligt för att jag är bra på det. En del säger att pappas konstnärsådra har gått i arv till hans förstfödda. Kanske är det så att det är arv, men det skulle lika gärna kunna vara miljö: jag har växt upp i det och blivit uppmuntrad och stöttad i det. Kanske är det det ena eller det andra, kanske båda. Men egentligen spelar det ingen roll, det är som det är och det är jag tacksam för, och jag är tacksam över att ha den pappan jag har!
Men det finns en sak till, något som jag värderar högt. Det är min Jimi Hendrix-tavla som pappa gjort till mig. Det här är inget jättebra kort, men så här ser den ut i alla fall...
Den är jag riktigt stolt över! När jag ser den tänker jag ofta på min pappa. Som sagt, det är min pappa som har gjort den, efter vissa önskemål från min sida. Jag tycker att han är så duktig! Hemma har vi flera tavlor som han har målat, de flesta med naturmotiv (hav är en återkommande favorit), men också ett porträtt av mig när jag var några år gammal. Pappa har också alltid uppmuntrat mig att måla, rita och teckna, så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Självklart var mamma uppmuntrande och beundrande (precis så som mammor ska vara :) ), men det var ändå pappa som satte upp ett litet staffli åt mig så att jag kunde stå och måla min första tavla när jag var ungefär lika gammal som jag var när mitt porträtt målades, det var pappa som visade mig hur jag skulle använda akvarell och också gav mig min ask med akvarellfärger, det var han som tog med mig till Wahlström Konst o.s.v. Jag har mycket att tacka min pappa för, och det här är en av de sakerna. Jag har alltid tyckt att det är roligt att låta kreativiteten forma sig på papper och jag är verkligen glad att jag hela mitt liv blivit uppmuntrad att göra det.
För att vara lite osvensk kan jag ju säga att jag tycker nog att jag är bra på att teckna (därmed inte sagt "bäst"), och jag vet inte riktigt om jag är bra bara för att jag tycker att det är roligt eller om jag tycker att det är roligt för att jag är bra på det. En del säger att pappas konstnärsådra har gått i arv till hans förstfödda. Kanske är det så att det är arv, men det skulle lika gärna kunna vara miljö: jag har växt upp i det och blivit uppmuntrad och stöttad i det. Kanske är det det ena eller det andra, kanske båda. Men egentligen spelar det ingen roll, det är som det är och det är jag tacksam för, och jag är tacksam över att ha den pappan jag har!
