Arinya

Det är ju ganska politiskt korrekt att tycka att alla människor är fina på sitt sätt, att inre skönhet är viktigare än yttre, att alla duger som de är. Och jag önskar verkligen att det var så. Nej, låt mig omformulera, jag vet ju att det är så; jag önskar att alla levde och tänkte efter det. För det vet vi ju, samhälle och normer är inte så i dagens läge. Det yttre är viktigt och alla är faktiskt inte så fina. För om det nu är så att alla duger som de är, varför är det näst intill bara "idealmänniskan" som syns i reklam, TV, filmer, klädkataloger, tidningar och magasin? Det vet ju ni lika väl som jag att det inte syns några "vanliga" människor på bilderna. Sorgligt. Som barn får man lära sig att man ska vara sig själv och att man duger som man är, alla är fina; men samhället man växer upp i basunerar ut något helt annat. Inte bara media, de flesta människor är vandrande reklampelare om att man ska forma sig efter normen.

Jag har ju redan förut gång tagit upp det här med kroppsform här och här. Den här gången tänker jag faktiskt ta ut svängarna lite mer, inte bara peka på kroppsformen utan faktiskt hela kroppen. För det är ju inte bara mängden fett och muskler och hur de är propotionerade som avgör om du klassas som snygg eller inte, eller hur? Det är ju en hel rad andra faktorer som måste tas i beaktande. För det är ju så att vi är grymt besatta av kroppen, på ett eller annat sätt. Och av någon konstig anledning så är det faktiskt så som Jan-E sa en gång när vi diskuterade det här: det som är naturligt är fel. Det kanske låter lite skumt när det faktiskt anses som fint att vara naturlig och fräsch, men låt mig förklara.

Kvinnor med hår i armhålan. Män som luktar svett efter fysiskt arbete. Rynkor. Någon som ammar offentligt. Gråa hår. Tänder med en svag nyans av gult. Hängbröst.

Hur många tycker att det här är något eftersträvansvärt? Inte? Nej, det här är väl saker ganska många försöker motarbeta på något sätt. Men ändå är det här fullt naturligt och något som de flesta kan känna igen sig i någon gång under livet. Men istället för att bara ta det för vad det är (naturligt!) rakar vi, rollar deo, köper dyra krämer, går undan när vi ska amma, färgar de grå håren, använder blekande tandkräm, köper en BH med push-up... Ja, ni fattar. Vi behöver inte vara totalt utseendefixerade, vi har ändå gått i fällen. Det naturliga har blivit onaturligt.

Nu kanske ni undrar varför jag gör en så stor grej av det här, ingen tar väl skada av att piffa till sig lite så att man känner sig finare? Jag håller väl i princip med. Man tar inte skada av att snygga till sig och känna sig fin. Men skadan sker när det blir ett tvång. När man inte längre gör det för att känna sig finare, utan man gör det för att inte vara ful. Det är en skillnad kan jag säga. När man måste fixa till sig, ta steget bort från det naturliga, för att inte känna sig ful. Jag tycker inte att det är särskilt bra... Man gör det utan att reflektera över varför, är det tex så katastrofalt att ha kroppsbehåring? Man ifrågasätter oftast inte normen, utan bara flyter med.

Om jag en dag får barn, vill jag inte genom mitt beteende säga "Du är fin nu när du är liten, men när du blir större måste du rätta dig efter normen för att klassas som fin, se bara på hur jag gör." Vad jag vill är att alla ska kunna se sig själva i spegeln, precis så som de är, och tycka att de är fina och vackra i all sin naturlighet. Det låter ganska utopiskt får jag medge, och det är det nog i dagens läge tyvärr.

Kroppen är naturlig och vad har jag egentligen för nytta av att göra om den? Vad vinner jag på att vaxa ben, noppa ögonbryn, dölja mina naturliga kroppsdofter, bleka mina tänder mm? Jag säger inte att jag aldrig gör något av ovanstående, jag bara frågar: vad vinner jag på att göra det, egentligen? Mår jag som person bättre av det? Vad är poängen? Varför inte bara låta det vara naturligt? Och nej, du behöver inte tro att jag propagerar för kroppsligt förfall, oklippta naglar, dåligt andedräkt eller nudism. Jag bara ifrågasätter varför man ska förkasta det naturliga vad gäller kroppen.

(Tillägas kan ju att jag inte är helt färdig med mina funderingar kring den här frågan, det finns säkert jättebra motargument, det kan hända att jag är helt ute och cyklar och jag vet ju att jag inte själv lever upp till mina önskningar om hur jag skulle vilja att det var. Men att börja fundera och ifrågasätta är ju ett teckan på att man faktiskt fortfarande tänker... Fyll gärna på med era åsikter!)

Jag undrar en sak. Varför bryr man sig om att fråga vad någon tycker när man överhuvudtaget inte är intresserad av svaret? Frågar man för att man vill ha medhåll för sin egen åsikt? Om man tänker göra det man bestämt sig för oavsett vad man får för svar, vad är poängen med att fråga? Det känns ju så onödigt. Då tycker jag det är bättre att göra det man vill utan att fråga, för annars det blir ju bara så uppenbart att man ändå inte bryr sig om den andra personens åsikt om man själv har en annan. Frågar man bara "för syns skull" känns det så falskt.

Så där ja, ville bara få ur mig det, nu känns det bättre.

Den här dagen började vansinnigt dåligt. Sen dess har jag gått omkring och önskat mig tillbaka till sängen (som var grymt svår att ta sig ur, vad är nyttan liksom?). Tungt. Dåligt väder. Och inte tillräckligt med mjölk hemma! (Fel dag kan det vara som en spark i magen...) Orkeslöst, menlöst, hopplöst. Trots det har jag fått anledning att dra på mungiporna ändå. Bl.a. skyller jag på Karins konstgrepp som presenterade den här fantastiska pandan. Minen ihop med kroppsspråket, oslagbart! Sen lyckades solen faktiskt skina ett tag, så då tog jag första promenaden på länge (har ju varit lite sjuk, inte så mycket promenerande då), gick till och med in en bit i skogen, underbart! När jag kom hem kollade jag posten och då hade jag fått ett paket från Flatebö. Yay!

Därmed inte sagt: "vilken lycka, jag behövde inte deppa mer!". Man får vara nere, tack och lov för det. Man är inte på topp jämt och ständigt, och tur är väl det. Är något jobbigt är det väl inte så konstigt att det känns tungt, men det är härligt att upptäcka att det finns små glädjeglimtar ändå. Mellan gångerna jag drog på smilbanden var det en hel del mindre glada miner... Men sådant är livet, det går upp och det går ner. Jag tror det är viktigt att vi tillåter det göra det och att vi inte låtsas - varken för oss själva eller andra - att det alltid är uppåt. Låta det finnas dåliga, sorgsna, tunga och gråa dagar, liväl som bra, glädjefyllda, lätta och soliga dagar.

Jag har levt med det långa avståndet - som mäter 45 mil - till familj och många vänner i ungefär fyra och ett halvt år nu, det första året gällde avståndet även Jan-E. Jag har väl aldrig riktigt haft något problem med det. Jag har vänner här uppe i Dalarna också och jag åker ganska regelbundet ner till västsverige, för det mesta fyra gånger per år. Men den senaste tiden, kanske det senaste året, har avståndet känts av mer och mer. Jag tror att en av orsakerna är att jag inte längre spenderar hela sommarlovet i mitt barndomshem, jag får liksom ingen överdos av Borås, som jag sedan klarar mig på resten av året. En annan orsak är dålig hälsa som drabbat en av mina närmaste. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det är ju kämpigt när ett av de vitalaste organen inte fungerar som det ska. Sen finns det vänner som har det kämpigt, då är det klart att man vill finnas där rent fysiskt.

Och så saknar jag att kunna dra ut och träffa någon om jag känner för det. Förr var det oftast bara att hoppa på 159:an eller till och med ta en kort promenad om man ville ha en kram och lite kompishäng med någon särskild. Som sagt, det är inte det att jag inte har vänner här, men det är ju klart man saknar folk som har en speciell plats i ens hjärta.

Nästa gång jag ska till de gamla hemtrakterna är i påsk. Från början var det tänkt att Jan-E och jag skulle göra en liten familjeturné under själva påskhelgen och sedan åka hem, eftersom han ska jobba under påsklovet, men jag ville så väldigt gärna vara kvar längre, så planen är ändrad. Jan-E följer den ursprungliga planen, jag åker hem några dagar senare.

Åh, jag skulle väldigt gärna vara kvar längre än så och bara njuta av att kunna träffa nära och kära! Och när jag ändå håller på skulle jag kunna ta en hälsa-på-turné runt om i landet: Stockholm, Örebro, Linköping, Göteborg, Jönköping, Höör mm. Men men, det är ju faktiskt inte helt omöjligt att ta en sväng i någon stad någon helg, det händer ju faktiskt ibland. Sådana helger är guld!

Så där ja, färdigklagat. Nu ska jag ta och njuta av tillvaron jag faktiskt har!

Ibland får jag frågan om jag är gravid, senast nu i veckan faktiskt. Och varje gång blir det samma svar: nej, jag ser ut så här. Lustigt det där, att folk direkt tänker att jag är gravid, inte att jag gått upp i vikt. Ja, för mig veterligen är jag inte gravid, bara några extrakilon som vägrar sätta sig någon annanstans än kring midjeregionen. Ibland nämner jag det för kompisar och då är vi alltid rörande överens om att man sannerligen inte frågar någon om hon är gravid om man själv inte är 110% säker på sin sak, alltså ungefär några veckor innan förlossning.

Men så häromdagen tänkte jag: varför? Varför blir man förnärmad över att någon lagt märket till att magen fått lite mera rundning? Egentligen? Jag menar, jag har ju så pass med självinsikt och kroppskännedom att jag vet att jag gått upp lite i vikt. Och det är ju helt naturligt att göra det! Man har ju perioder då man äter lite mer, rör sig lite mindre. Åtminstone har jag det.

På något sätt har det blivit skamligt att gå upp i vikt, att ha lite rundare former. Brist på självkontroll, lathet, frosseri, ingen tanke på ens egen hälsa etc har för många blivit synonymt med rundare människor, i många fall också för dem det gäller. Många skäms för sin kropp när den inte ser ut som de retuscherade modellerna på reklampelarna. För det är ju så alla ska se ut, eller hur? Det spelar ingen roll vad vi har för arvsmassa, ämnesomsättning, förmåga att bygga muskler osv, vi ska alla vara lika slanka. Varför?

Varför ska vi se likadana ut - ha samma slanka ben och platta magar - när vi bevisligen är olika allihop, både på insidan och utsidan? När ska vi sluta sätta stämplarna "lat" och "glupsk" på varandra och oss själva? Självklart ska vi komma ihåg hälsoaspekten också, men ens kroppsliga välmående hänger ju inte alltid ihop med vikten. Man kan ha bra kondition och fina värden även om man är lite rundare, precis som man som trådsmal kan ha dåliga motionsvanor och hög kolesterolhalt. Förhoppningsvis känner man sin kropp tillräckligt väl för att veta när den mår bra och inte.

Så varför ska det vara så svårt att acceptera att vi är olika? Varför kan inte det kroppsligen smala modet - som blivit norm i folks huvuden - vara lite mer tillåtande? Varför får vi ångest över att vi måste gå upp en klädstorlek ibland? Varför kan vi inte bara se hur fina folk faktiskt är, oberoende av midjemåttet? Jag menar inte att vi alla genast ska bli förslöade matvrak, bara att vi ska inse att vi faktiskt ser olika ut.

Jag är verkligen inte den bästa på att leva och tänka som jag lär, men jag försöker. Och jag hoppas kunna göra bättre ifrån mig fram över. Jag ska fortsätta försöka motionera och äta lagom. Inte främst för att gå ner i vikt, även om det skulle vara kul om byxorna satt lite bättre, främst vill jag röra mig och äta nyttigare för jag vet att jag själv mår bättre då.

Ta en funderare: hur ser du på vikten, egentligen?

Läste det här blogginlägget, även det här blogginlägget som handlar om det förstnämnda blogginlägget. Om ni tänker läsa vidare i mitt blogginlägg är det lika bra att du går in på de länkarna, det tar inte lång tid.

Jag läste och skakade på huvudet. Tyvärr är jag inte förvånad, men inte mindre irriterad för det. Varför inte låta barn vara barn? Varför inpränta hos dem att de är pojkar och flickor, och att det är riktigt stor skillnad. Jag har inte något emot att killar har tuffare kläder i grönt och blått och att tjejer har lite sötare kläder som går i rosa och lila. Men måste alla ha det så? Är flickkläderna dessutom inte anpassade till att "busa runt i", ja då blir det väl ännu tydligare att flickor ska vara söta och lugna, medan killar ska vara tuffa och busiga. Och varför ska det behöva vara så? Är det inte bättre att låta personligheten få styra?

När jag var liten köpte mina föräldrar ofta likadan kläder till mig och min bror. Visst, ibland kunde vi få könsstyrda färger, men ofta ärvde min lillebror mina urväxta kläder utan problem, och vice versa när han växte om mig.  Dessutom var kläderna sådana att man faktiskt kunde springa ute och leka i dem, inte satte min mamma på mig kjol eller vita byxor en vardag. Därmed inte sagt att jag inte var flickig när jag var liten, visst var jag det, men ville jag leka indianer och cowboys istället för med mina My Little Pony så var det inget problem. Inte behövde jag byta om för att göra det...

Det känns som att barn - även bebisar - idag ska vara små kopior av vuxna. Många föräldrar idag verkar vara riktigt modemedvetna, inte bara när det gäller dem själva. Det ska vara märkeskläder redan innan ungarna kan gå. Och det ska dessutom spegla de vuxna som sagt. Gärna tufft slitna jeans (Behöver barn kläder som är slitna på förhand? Jag har fått intrycket att de klarar det galant att slita kläderna på alldeles egen hand...) på killar och och små söta tunikor på flickor.


Båda bilderna är från lindex.com

Visst, jag får ju erkänna att jag inte har så stor erfarenhet av att själv köpa kläder till barn, jag har ju inga egna. Och som sagt tycker jag inte det är fel med tuffa killkläder och söta tjejkläder, så länge det inte är det enda alternativet! Jag vet att det finns företag och butiker som har en del unisex, men intrycket jag har fått är att de stora kedjorna är ganska könssegregerade när det gäller barnkläder, för det är det folk köper.

Ja, jag vet att det är skillnad på tjejer och killar, oavsett vilka kläder man har på sig. Men att veta att man ska vara på ett visst sätt för att man är pojke/flicka, det är tråkigt tycker jag. Man ska kunna leka med både lego och dockor om man vill tycker jag, inte behöva rata det ena för att man vet att inte pojkar/flickor leker med sådant.

Som sagt, jag har ju inga egna barn, så det är ju lätt att tycka väldigt mycket. Hur tänker och resonerar ni som har barn? Vore intressant att veta.

Det har varit lite glest mellan blogginläggen, det är inte svårt att se. Och ibland får det vara så. Det kan bero på lite olika saker ibland, orken, tiden, lusten, måendet... Nu är det troligen en salig blandning för min del.

Jag har märkt att jag alltid försöker ursäkta mig eller uppmärksamma bristen på nya inlägg. Och det här ser ju onekligen ut som ännu ett sådant inlägg. Jag tror jag måste försöka fatta att det inte är min plikt att bedriva bloggverksamhet med jämna (och helst korta) mellanrum när jag nu faktiskt tagit steget in i bloggvärden. Min blogg, jag bestämmer.

I vilket fall... Jag är just nu inne i en period när annat stjäl uppmärksamhet, ork och tid. Jag mår väl inte dåligt, men jag mår inte heller helt bra, och då ligger blogginspirationen ganska lågt faktiskt. Och jag tror inte heller att mina nuvarande tankar är så bra bloggmaterial. Så vi låter bli det helt enkelt. Jag vill ju inte heller lägga upp halvtaskiga grejer som jag lägger upp bara för att (därmed inte sagt att min standardnivå på bloggen är vansinnigt hög, men jag tror ni fattar).

Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till bloggen relativt snart, kanske dyker det upp ett litet inlägg då och då. Under tiden ska jag istället läsa andras bloggar (Har du en blogg jag jag inte läser? Eller läser du någons blogg som du tycker att jag också borde följa: berätta!), dricka te och drömma mig bort till flytten. Ja, mellan disk, jobb, tvätt och bilgrubblerier då.

Nu har det hänt igen. En underbar människa har gått vidare från det här livet in i nästa. Den här gången var det inte en ung människa, full av liv och så mycket kvar att upptäcka och göra, som plötsligt rycktes ifrån nära och kära. Den här gången var det en make, pappa, farfar, vän... som efter sjukdom och kamp fick gå vidare. Men det betyder inte mindre sorg. Folk rycker inte på axlarna och säger "han har ju ändå hunnit med en del, det är väl ingen större fara?" Sorgen blir inte mindre. Lättnad på ett sätt, ja. Nu slipper han sjukdom och plåga. Men sorgen är kvar.

När jag är här i Leksand känner jag mig så avskuren från det som hänt. Rent fysiskt är det så längt borta. Men mina tankar går till de närmaste, till dem som kämpar just nu. Sorgen finns här också, men jag vet att det finns andra som bär en så mycket större sorg än vad jag gör.

Hoppet ligger i att vi kommer träffas igen. De som älskar varandra i Kristus ses aldrig för sista gången. Ord som använts mer än en gång, men som inte mister sin betydelse hur många gånger de än används.

Det är vid sådana här tillfällen man tänker en gång extra, uppskattar lite mer, visar sin kärlek lite mer... För man förstår att allt har ett slut, någon gång. I alla fall på den här jorden.

Det var med tungt sinne jag körde hem efter att ha valvakat med några vänner. Mörker och dimma utanför bilrutan,  kändes precis som valresultatet. Jaha, SD lyckades. Ett bakslag för solidaritet och demokrati. Nu hoppas jag att allt bra partiledare och språkrör sa på valnatten, att de ska kunna stå för det och agera efter det de kommande fyra åren också och inte bara nu när det är det folk vill höra. Men jag hoppas att partierna inte ska fortsätta försöka tiga ihjäl SD, vi såg ju på valresultatet hur lyckat det var... Ta fighten istället!

Idag när jag läste det här blogginlägget satt jag och rös. Jag blev ännu mer övertygad om att det är viktigt att SD inte lyckas få in en fot när det gäller att styra Sverige. Fast det har de ju redan faktiskt, men mer än så ska de inte få! Och vad ska vi göra åt det? Tja, en av de mest konkreta sakerna just nu: rösta! Rösta på något annat än SD och rösta överhuvudtaget! Jag vet att det finns många där ute som inte orkar bry sig, inte tycker att det är någon idé osv, men snälla, rösta i det här valet. Det är faktiskt ingen stor ansträgning, men det betyder så mycket i slutändan. Vi har (än så länge) en demokrati, ta till vara på det.

Det har väl inte direkt undgått någon att det är val väldigt snart. Eller att det är svårt att komma fram till vilket som är det bästa valet av alla de partier som står till buds. Jag hade bestämt mig för ett parti att rösta på i kommunalvalet och var riktigt nöjd att jag lyckats besluta något. Sen fick jag reda på att det partiet är är för nedläggningen av byskolorna och jag tog genast avstånd från dem. Dags att börja om...

Däremot tycker jag att det är lättare att komma på vilket parti man inte ska rösta på. Tänker ni på samma som jag? Det jag tänker på är Sverigedemokraterna. Har ju aldrig varit särskilt förtjust i det partiet, milt uttryckt. Imorse satt jag och läste deras reklam som låg i brevlådan häromdagen. Det fullkomligen skriker bort med invandrarpacket! från det där papret... Visst, de har åsikter jag faktiskt håller med om, tex "ökat stöd till flyktinghjälp i närområden" och "rätten för äldre vårdtagare att bo med maka/make". Men jag köper inte "kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring", "stopp för islamiseringen av Sverige"(!) och "[svenska löntagare] diskrimineras till förmån för nyanlända invandrare". Det här med solidarietet tror jag inte riktigt att de har tagit till sig. Lite verklighetsfrånvända har de ju blivit anklagade för att vara, och det vill jag hålla med om. Reagerade nämligen en del på en detalj i texten de hade: "Som ett första steg mot en tryggare, rättvisare och mer kunskapsinriktad skola vill Sverigedemokraterna [...] slopa modersmålsundervisningen [...]." Eh? På vilket sätt gör det skolan mer trygg, rättvis eller kunskapsinriktad? Jag skulle vilja säga att den i sådana fall skulle bli mindre kunskapsinriktad. Alla undersökningar jag har stött på eller hört talas om visar att tvåspråkighet är något positivt som dessutom ger positiv påverkan på övrig språkinlärning, men också andra områden. Jag har själv haft modersmålsundervisning i både låg- och mellanstadiet, men också i gymnasiet. Jag kanske är trög, men jag förstår inte hur det kan ha påverkat någon negativt. Men varför stötta och uppmuntra något som inte har med den svenska kulturen att göra, eller hur?

En del säger att man inte ska ge Sverigedemokraterna uppmärksamhet, ungefär som när man var liten och någon retades med en: man blev tillsagd att inte uppmärksamma den som retades, eftersom det var precis det den ville. Nå, men jag håller inte med. Om ingen säger hur otroligt främlingsfientlig och verklighetsfrånvänd Sverigedemokraternas politik är, då kommer alla sitta tysta och Sverigedemokraterna ("demokraterna," yeah right!) kommer bara att glida fram. Och det kan vi inte tillåta dem göra! Lite medmänsklighet och solidaritet, tack!

(Alla citat är från Sverigedemokraternas valreklam.)

Jag satt häromdagen och bläddrade i den nya Ellos-katalogen. Jag fick ögonen på en snygg klänning, den här nedanför.


En riktigt tjusig klänning!

Jag läste texten som hörde till. Från storlek 42/44? Då insåg jag att jag kommit in på avdelningen Plus Collection, alldeles utan att märka det. Nu kanske jag är helt ute och cyklar, men Plus Collection har jag fått intrycket att det är till för lite större och fylligare kvinnor. Jag märkte ingenting eftersom modellerna var inte särskilt stora alls. De såg "normalstora" ut (om man nu ska använda ett sådant uttryck).


Två andra, slumpmässigt valda, modeller från Plus Collection. Det är inte direkt så att jag tänker "överviktig!" när jag ser dem...


Samma sak gäller H&M och Haléns. Och säkerligen många andra också.

Jag tycker ju överlag att de "vanliga" modellerna i klädkataloger oftast är väldigt smala och kanske inte direkt representativa för oss vanliga dödliga, men blir det inte lite konstigt när de som är modeller för kläder som är tänkte för större tjejer faktiskt inte själva ser ut att vara nämnvärt stora? Det är ju de modellerna jag vill ska posa i kläderna som är för alla...

Ja, inte konstigt att folk har så sned kroppsuppfattning idag, både om sig själva och andra. Det enda som visas är smala och retuscherade människor. (Inte för att jag har något emot smala personer, men i ärlighetens namn finns det faktiskt mer variation än så.) Reklam, TV, datorspel, film... Ja, film, tänk på den: hur många skådespelerskor är smala egentligen? I princip alla. Hur många filmer har en lite mulligare skådespelarska som innehar en av huvudrollerna? Jag kan bara komma på Bridget Jones-filmerna så här på rak arm, och där är hon ju det bara för att rollen är lite småmisslyckad i sitt bantande.

Jag ska väl inte påstå att jag själv har gått opåverkad av det här, men i ärlighetens nämn är det oftast när jag provar kläder som jag tänker på min vikt. Visst, jag är inte smal, det är jag inte, men jag är inte heller särskilt stor. Förutom på fel ställen. Jag blir förvånad de få gånger jag hittar ett par byxor som sitter någorlunda bra. Mina kroppspropotioner stämmer inte med alla andras. Känns det som i alla fall, för varför tillverkas det i så fall kläder bara utefter en modell?

Det skulle vara så skönt om alla bara kunde få vara sig själva och se ut som de gör så länge de mår bra av det.

Titta! Och le! Är inte det en skön start på en vigsel så säg :D Jag tycker det är så härligt med folk som gifter sig på sitt vis och sina vilkor. Det kan ju lätt bli så att man följer traditioner, andras åsikter och en massa allmänna måsten. Det viktiga är att komma ihåg vad dagen handlar om. Troligtvis inte vilken musik ni väljer att ha, vilka kläder ni har på er, var ni befinner er, hur snygga inbjudningskort ni skickar... utan att ni faktiskt blir äkta makar! Och går man i giftastankar är gamman.se en väldigt inspirerande sida. Det kan kännas befriande att se att alla brudar inte måste bära vitt, alla par inte måste slänga ut snuskigt mycket pengar på en dag, att man inte måste ha en trerätters middag med efterföljande tårta osv. Ni fattar? Och om man vill ha allt det där, kan man ändå gör på sitt eget vis.

När vi gifte oss körde vi på mottot : vårt bröllop, vi bestämmer! Det var faktiskt ganska skönt att falla tillbaka på det ibland när vi planerade och grejade. Dagen handlade i grund och botten om våra löften till varandra, allt därutöver var bonus. Att det sedan var ett slitgöra att få alltihop att gå ihop kan jag ju inte sticka under stol med... Men det var det värt!


Paret Grenlund är måhända lite mer äkta lyckliga än vad som framgår av
bilden...
(Bilden är tagen av Ari, min mosters kille.)

Bra dag idag. Var på gudstjänst i Pingstkyrkan till att börja med. Så himla gött att få komma dit och träffa en massa go'ingar, vara med på en härlig gudstjänst och att känna sig så hemma!

Efter det var det dags att dra ut på landet för att hänga hemma hos Cherie, Kimmo och Novalee (och katterna Ragge och Tösen). Det blev påskmiddag, tedrickande, prat och äggmålning. Nice indeed.

Om jag någon gång skulle flytta tillbaka till Borås så är det precis de här två sakerna som skulle vara orsakerna! Min härliga hemförsamling och de underbara vänner jag har här. Ibland kan jag sakna det... Och familjen så klart. Visst, jag går i en go' församling i Leksand och jag har ju en hel del vänner på skolan (de flesta kommer dock sluta till sommaren...) och Dalarna är helt underbart, men ibland kan jag känna en dragning till trakten där jag växt upp och spenderat större delen av mitt liv. Ibland känner man sig lite kluven...

På samling som var i kyrkan ikväll sjöng vi några lovsånger. Riktigt härliga allihop, men en ligger mig extra varmt om hjärtat, nämligen Erik Tillings lovsång Sjung till Jesus. Ända sedan jag hörde den för första gången har tyckt väldigt mycket om den. Jag vet inte riktigt varför... Kanske för att den är så enkel på något sätt, rak liksom.



Kom och se detta mysterium
Skapelsens Herre hängd på ett kors
Kungars kung offrar sitt dyra blod
Tyngd utav ångest, smärta och kval

Sjung till Jesus, han tog vår skam
Tog all vår synd på sig
Han har befriat oss
Sjung till Jesus, ära Hans namn
Sjung om hans trofasthet
Han gav sitt liv och dog för oss

Kom du svage, här får du vila ut
Kom du som sörjer, han ger dig tröst
Kristus dog, uppstod till himmelen
Ger oss sin nåd, ger oss sitt liv

Sjung till Jesus, konungars kung
Nu och för evigt, han som är himlens konung
Sjung till Jeus, vi är hans barn
Nu och för evigt
Sjung om den kärlek Gud oss ger

Sjung till Jesus, sjung till honom för det stora Han gjorde där på korset för oss!

I tisdags hade vi under eftermiddagen en gästlärare här, hela skolan satt i aulan och lyssnade på Ingela Holmström när hon pratade om tvåspråkighet. Det hela gällde väl mest kombinationen svenska och teckenspråk och var väl i grunden riktad till föräldrar med döva och hörselskadade barn, men den handlade också mycket om flerspråkighet i största allmänhet. Hur intressant som helst! Jag tycker ju att det här med språk är riktigt kul och två- eller flerspråkighet kan jag ju relatera till själv också.

Ingela var en jätteduktig föreläsare som involverade sina lyssnare (tja, kanske lite fel ordval, tittare kanske är bättre?), var lagom personlig och hade en hel del relevant att säga. Nästan direkt när det hadde börjat tänkte jag "åh nej, det här kommer vara slut om tre timmar!". I pausen var vi några som frågade henne lite saker, bl.a. undrade Jan-E och jag lite över våra ev framtida barn, hur vi skulle kunna främja deras språkutveckling på bästa sätt. Det är nämligen så många språk vi skulle vilja ge dem. Självklart svenska, men i och med att vi bor i Sverige lär ju det komma automatiskt, det brukar liksom inte vara något problem. Sen är det ju det här med finskan, hela min sida av släkten har ju rötterna i Finland och är födda där, förutom jag och mina bröder. Där är Jan-E minst lika bestämd på att våra barn ska kunna finska språket någorlunda i alla fall, och han vill själv lära sig det så att han får en större samhörighet med den delen av familjen och släkten. Sen har vi teckenspråket, som båda tycker skulle vara fantastiskt bra om barnen lärde sig. Dessutom vill Jan-E att de ska lära sig känna igen engelska tidigt, men det tror jag inte ska bli något problem, det finns det ju ganska mycket av i samhället redan och det lär man sig i skolan om inte annat.

Ja, det hela blir väl lättare sagt än gjort... Jag fick finskan "gratis" unde rmin uppväxt, men det berodde på att det nästan uteslutande var dte språket som användes hemma när jag var liten. Så är det ju inte hemma hos Jan-E och mig nu för tiden, vårat gemensamma första språk är svenskan. Och även om mitt modersmål är finska är det ju inte mitt första språk, det kommer liksom inte helt spontant.

Nåja, vi får fundera och planera, men sen blir det väl ändå inte som man planerar ;P