Arinya

Idag var jag på teater. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, har nog inte riktigt hunnit smälta alla intryck än. Men jag kan ju rekommendera er att se När vinterns stjärnor lyser här om ni har möjlighet. En oerhört stark föreställning, och har man någon minoritetsspråksanknytning berörs man kanske en aning mer dessutom. I föreställningen används nämligen sju språk: talad nordsamiska och sydsamiska, meänkieli, svenska, finska samt finskt och svenskt teckenspråk. Den handlar om språk och identitet, berövat modersmål, skam men också hopp. Vill man läsa mer om föreställning och kanske ta en kik på turnéplanen kan man gå in här.

 

 

Det högg till flera gånger under föreställningen och en tår eller två fick torkas bort. En hel del igenkänning, både från mitt eget liv, men också från äldre generationer. Självklarheter, sorgligheter, vidrigheter men som sagt också hopp. Viljan att försöka hålla mitt modersmål vid liv har fått mer ved på sin eld, även att ge Lea tillgång till sina rötter. Det känns viktigt, men också svårt. För varje generation så kommer vi längre bort från våra finska rötter. Inte konstigt, men sorgligt. Jag vill så gärna ge henne av det som varit - och är - en stor del av min identitet.

Ibland känns det ju lite onödigt att blogga, det finns ju redan en hoper människor som skriver så himla smarta och kloka saker! Svårt att matcha det liksom :)

 

Det som jag vill dela med mig den här gången är något som UnderbaraClara skrivit angående det här med pengar och barn, vad man faktiskt skulle kunna prioritera. Det är ju många som tycker att det är självklart att man ska fixa ett sparkonto till sin lilla avkomma, pengarna ska samlas på hög och sedan användas till körkort, bostadsrätt, jordenruntresa eller annat trevligt. Dock måste en del familjer prioritera, man kanske inte kan lägga pengar både på basala och nödvändiga saker, "vardagslyx" som tex ett besök på djurparken, leklandet osv och dessutom lägga undan hela barnbidraget på sparkontot. Nä, vänta! Jag behöver ju inte sitta och skriva det här - det har Clara redan gjort! Klicka in på hennes inlägg Barnen och kapitalet och läs några kloka tankar. Sen måste man ju inte hålla med, men det kan vara bra att få ett lite annat perspektiv ibland också.

Think outside the box. Eller outside the besticklåda (eller på the besticklåda!), som Lea.

 

Helena tipsade på sin blogg om EkoLeko, en sida på nätet där man kan köpa giftfria och miljövänliga leksaker. Tumme upp flera gånger om! Där finns också information om kemilkalier som finns i plastleksaker. Leksakerna de har är alltså inte i plast, istället är de gjorda i bl.a. naturgummi och trä, och färgerna som används är giftfria.

 

Jag funderar starkt på att köpa någon bitleksak till Lea. Nog för att jag helst låter bli att köpa fler leksaker till henne (vi har hittills inte köpt en enda, men andra har gjort det, så hon har en alldeles tillräcklig hög enligt oss), men hellre att hon tuggar på rågummi än plast faktiskt. Hon är ju inne i en period då det här med att tugga, bita och suga är väldigt hett, och då är det ju mer plast än tyg som går hem tyvärr. Vi försöker ju plastbanta här hemma och även om man ibland tycker att "men det är ju bara en pryl det handlar om", så många bäckar små... Sen behöver man inte bli helt nitiks och obändig, men är det något som faktiskt lätt går att åtgärda, så varför inte? Plast innehåller ju faktiskt en hel del skadliga ämnen, det är ju inte helt utan anledning som regeringen satsar satsar på en giftfri miljö (där leksaker ingår) och leksaksimportörer polisanmäls p.g.a. kemikalier i produkterna. Läs gärna UnderbaraClaras blogginlägg dels om kemikalier i hemmet och dels om hur man kemikaliebantar.

 

Tiden går! Det liksom rullar på dag efter dag, och helt plötsligt är det maj månad och vår. Underbart!

 

Största delen av dagarna handlar för mig om Lea, eftersom det ju är jag som är hemma med henne nu. Just nu njuter jag dock av att sitta själv i köket och varva ner lite efter en intensiv dag. Lea ligger och sover, efter att första timmen ha vaknat ett antal gånger och varit gnällig. Det har hon varit hela dagen i och för sig... Hon brukar ju ha ett ganska stort närhetsbehov, även om hon har blivit mer och mer trygg och självständig, men idag var det inte nådigt! Hon skulle helst av allt sitta i knät hela tiden, så det blev inte mycket gjort här hemma. Det tog ju ett tag innan jag kom på att jag ju faktiskt kunde ta och bära henne i mei tai* eller i manducan.* Dock har hon blivit så tung att det inte är jättebekvämt (eller ergonomiskt) att bära henne på magen, så jag tänkte att det nog är rätt tillfälle att lära mig knyta mei tai så att hon sitter på ryggen istället. Svårt som bara den och jag vara nära att ge upp flera gånger och Lea tyckte inte det var så underhållande heller... Men till slut så! Då satt hon där på ryggen så nöjd. Puh! Jag måste helt klart öva lite till på den fronten, för när hon väl sitter där är det ju himla trevligt för alla inblandade.

 

Tänk, på lördag blir vår lilla unge sju månader! Att vi har fått ha henne så länge... Och hon är så stor och hon har utvecklats så mycket. Nu kan hon tex krypa, hon sitter upp i vagnen, håller och äter rån själv...! Håhåjaja, det går så fort. Snart är det väl dags för körkort.

 

Nä, nu ska jag ta och fixa med lite annat, medan tid ännu är.

 

*Mei tai är som en blandning av bärsjal och ergonomisk bärsele och Manduca är en ergonomisk bärsele. Jag har tänkt skriva något längre inlägg om sådant, men har inte kommit mig för än. Är du väldigt nyfiken kan du ju för all del googla!

 

Igår klippte vi håret på Lea för första gången. Hon har en hyfsat redig kalufs mitt på huvudet (där bak har hon istället en avskavd, kal fläck) som visserligen var fin, men en del hårstrån var så långa så de letade sig ner till ögonen. Dags för sax, helt enkelt. Det var en rejäl bit som åkte av och inte blev det särskilt snyggt heller. Jag försökte putsa till lite med saxen idag, men det är svårt att klippa en bebis, även om hon sover... Men men, snyggt eller inte, nu hänger det inte ner i ögonen på henne i alla fall.

 

Men hon påminner faktiskt lite mer om Björn Hellberg nu än innan vi klippte henne, det kan jag nog påstå.

 

Ja, kära nå'n, inte uppdateras det särskilt friskt här inte. Och inte är vi särskilt friska i familjen heller. Vi är mer eller mindre förkylda allihopa. Jan-E är hemma från jobbet idag eftersom han är så krank, jag känner mig lite skrovlig i halsen och lite småhängig och Lea är mest bara enormt snorig och lite hostig. Men nu har jag lämnat sjuknästet och sitter i Leksand istället. Eftersom Jan-E inte åkte till jobbet idag kunde han liksom inte handla på vägen hem, så det där med handlandet tar jag istället. Jag tog mig tiden att åka buss in och samtidigt njuta av det isigt vackra vinterlandskapet på vägen in till noret (lyx!). Så, nu sitter jag på biblioteket en stund, eftersom bussarna hem inte går så vansinnigt tätt och det i ärlighetens namn inte tar över en timme att handla det jag ska ha.

 

Det känns lite skönt på ett sätt, att vara utanför hemmets fyra väggar och dessutom själv. Inte för att jag inte gillar att hänga med Lea, men som det är nu kan man säga att hon är både mitt jobb och min fritid. Och nog för att hon är lättare att ha att göra med nu än i början men krävande är hon likväl ändå! Den egentiden jag hinner med brukar innebära toalettbesök, en matbit, borsta igenom håret. Typ det och inte mer. Sitter jag vid datorn är hon med, om jag sitter och läser något får det bli under amning, ute och går gör jag givetvis med henne. Resten av tiden går åt till att försöka hålla henne någotsånär nöjd, med varierande resultat. Ibland har vi det riktigt fint tillsammans, medan vissa gånger har jag lust att bara lägga henne i en vrå och låta henne fortsätta skrika, det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör känns det som.

 

Jag vill ju vara hemma, jag är inte ett dugg sugen på att ge mig ut och jobba än. Den tiden får komma av sig själv, när jag är redo. Jag vill vara hemma, men ibland är det skönt med en paus. Och den tänker jag njuta av nu.

Nu kanske någon undrar varför jag inte lade upp någon bild på vår lilla knodd i det förra inlägget. För vem vill väl inte visa upp sitt lilla underverk? Ja, jag vill gärna visa alla vilken fantastisk liten skapelse hon är, men inte på internet. Jan-E och jag har kommit fram till att vi inte ska lägga upp bilder på vårt barn på nätet. Anledning? Tja, lägger jag ut något på bloggen, Facebook, (min vansinnigt inaktiva) Bilddagboken eller liknande, då kan vem som helst se och använda bilderna. (Om jag nu inte lösenordsskyddar bloggen osv.) Dessutom handlar det lite om integritet: kommer Lea om tio-femton-tjugo år tycka att det är ok att det ligger ute en massa bilder av henne på internet, utan hennes medgivande? Visst, nu är hon fortfarande en bebis, hur farligt kan det vara osv... Men någonstans får man dra gränsen om man nu tar ett sådant här beslut, och vi har valt att göra så här. Punkt. Sen kan folk tycka att vi överdriver, är omoderna och allt sådant, men det är trots allt vi som är hennes föräldrar och vi vill så klart försöka göra det vi tror är bäst för henne.

 

Hur resonerar ni - med eller utan barn - kring det här?

 Ni som har läst min blogg kommer nog ihåg att jag blev gravid för ett tag sedan. Och gravid kan man ju inte vara hur länge som helst, faktiskt. Så den 11 oktober kl.17:24 var det helt klart slut på graviditeten, för då föddes vår Lea. Hal, ihopknölad och inte så väldans söt. Men tänk, äntligen var hon hos oss! Vår Lea, som funnits med oss längre än nio månader, hon är hos oss nu.

 

De här sju veckorna har gått så sjukt fort, samtidigt som de innehållit de långsammaste av minuter... Hon är det underbaraste lilla knyte som finns, samtidigt som man ibland kan bryta ihop över skrik, mjölksyrearmar, hunger och utebliven sömn. Ibland undrar man hur sjutton det är meningen att man ska gå ur det här med förståndet i behåll, men i nästa stund ler hon stort med hela ansiktet och man kan inte göra annat än att le minst lika stort tillbaka medan hjärtat smälter en aning. Jag vet: idel klyschor... Men ack så sanna!

 

Jag tror att jag nog har landat lite i det här med att ha fått barn, även om det fortfarande känns märkligt att se sig själv som en mamma. Men nu är jag det. Nu är jag Leas mamma.

 

 

 

Ja, vi väntar ett litet pyre, Jan-E och jag. Det känns fortfarande overkligt och svårt att greppa att det är en lite person inne i mig som viftar och har sig, suger på tummen och grimaserar. Och att vi dessutom ska bli föräldrar, med allt vad det innebär! Lite obegripligt är det ju faktiskt... Det verkar dock som att andra har lättare att fatta att vi väntar barn än vad vi själva har. Sen är det ju faktiskt ett antal månader kvar, så förhoppningsvis hinner man vänja sig någorlunda innan det lilla livet behagar joina omvärlden. Det känns ju lite verkligare nu efter ultraljudet och jag kan tänka mig att en eller annan polett trillar ner när man börjar känna någon exercera i magen.