Arinya

Jag nämnde ju förut att vi firat Vide här i dagarna. Kalas = bakning, hurra! Jag gjorde en gräddtårta, på jubilarens begäran. Jag dukade också fram lite maränger, men så ville jag även baka något som inte var så sockerstinnt, eftersom det ju har en tendens att bli väääldigt sött på kalas, även om man äter mat innan tårtan. Jag googlade (vad annars...) och hittade ett recept på sockerfria blåbärsmuffins som inte verkade allt för komplicerat. Sagt och gjort, blåbärsmuffins blev det. Jag gjorde dem i minimuffinsformar, det blev väldigt lagom, med tanke på att man ju äter annat också. Det blev ganska lyckat faktiskt, så jag tänkte dela med mig av receptet som jag hittade på bloggen minimat.se. Där finns recept på en massa barnmat. Speciellt avdelningen med sockerfria bakverk ska jag kika lite mer på framöver, för man behöver ju verkligen inte begränsa detta till bara småbarn. Jag tänker inte precis sluta äta socker, men vissa grejer kan man ju utan större knussel byta ut ibland. Det var alltså detta recept jag hittade, men jag delar även vidare här nedan. 

 

♥ 2 st mogna bananer, mosade

 

1. Vispa äggen ordentligt så att de blir riktigt pösiga.

Jahaja, nytt år igen då. 

 

...

 

↑

Det där får symbolisera hur tomt det blev i huvudet när jag skulle försöka följa upp den där första meningen. Just nu har jag inte så mycket att säga om saken. Tanken är att jag i vanlig ordning ska göra en årsresumé, men så långt har jag tyvärr inte kommit än. Jag har tänkt dela lite tankar om det gångna såväl som det nya året, men tycker att det är bäst att köra årsresumén först, så det blir inget av det heller... Och just nu händer det inte så mycket spännande att skriva om, vi är mest hemma och försöker ömsom vila, ömsom ta tag i saker som blivit liggande när vardagen rullat på. Vi firade nyårsafton hemma med bara familjen, det kändes som ett bra val faktiskt. Relativt lugnt och skönt blev det. Nästa dag blev det dock lite mer livat, då Vide fyllde tre år. Så det blev hembakta pizzor (det är ju ändå internationella pizzadagen samma dag!) och på jubilarens begäran gräddtårta. Det blev gäster (varav en delar födelsedag med vår skrutt), det blev sång (Bä, bä vita lamm på Vides begäran) och det blev presenter. Men utöver det finns det nog inte så mycket spännande att rapportera om. Eh, jag får nog återkomma någon anna gång med ett mer genomtänkt blogginlägg.

Och swish så har nästan hela december redan passerat! Visst är det väl ändå den månad som går absolut snabbast? Vi har tagit oss igenom hela sträckan adventssträckan ända fram till julafton, som nu både kommit och gått. Vi hade en bra men intensiv julafton med en kompisfamilj på besök. Det var totalt fem barn i åldrarna fyra månader till sex år, så livat var det! Det är vid sådana tillfällen man märker hur (relativt) litet man bor...

 

Just nu njuter vi av att hela flocken är hemma tillsammans. Inklusive skrik, härj och allmän kaosighet så klart. Alltså, åh! vad jag njuter när att ingen av oss jobbar! När vi få ta saker och ting i vårt tempo (vilket kan betyda pyjamasbyxor till mitt på dagen, eller löjligt tidig frukost (eller två frukostar), hinna pausa aktiviteter för att någon behöver en kram eller konfliktlösning osv) och helt enkelt hinna med varandra istället för att bara försöka få dagen att gå ihop med hämtningar och lämningar, busstider, mattider, tandborstning, amning och stoppa de värsta syskonbråken... Har så svårt att förstå hur småbarnsföräldrar kan få ihop vardagen när båda föräldrarna har heltidsjobb. Tja, det mesta går ju om man måste så klart, men för mig är det lite av ett mardrömsscenario! Men oj, nu kom jag lite ur kurs med den här texten. Jag är helt enkelt väldigt glad och tacksam att vi har möjlighet att vara hemma tillsammans allihopa just nu. Jag ska verkligen vältra mig i julledigheten! Dock saknar jag liiite julledigheterna jag hade innan barn: då man hasade runt i mysiga tofflor, åt julbordsrester och praliner, tog en promenad då och då men i övrigt mest plöjde bok efter bok. Ah, det var tider det! Nu är det istället livat värre, haha! Fast på ett bra sätt. (Ja, och precis som många andra känner jag ett inre tvång att tillägga "men jag älskar verkligen mina barn!", som om någon nu skulle tvivlat på det... Det går ju liksom att känna mer än en känsla åt gången, faktiskt.)

 

Nu är det hög tid att stoppa i sig och ungarna lite lunch (japp, julbordsrester, vad annars?) och sen försöka få iväg oss till Leksand en sväng. Barnen är inte lika förtjusta i långsamt tempo och händelselöshet som jag är, så vi ska försöka få oss lite miljöombyte. De är väldigt duktiga på att sysselsätta sig själva, men det kan vara skönt att få en smula variation när man varit från förskola och skola ett tag och bara hängt hemma.

 

Jag hoppas ni alla får njuta av julen (för det är fortfarande jul ett tag till ju!) på det sätt ni gillar bäst!

 

God hjul,

som vi säger här i Hjulbäck!

 

2011 var jag så himla nöjd med vår lajvgarderob. Det var prydliga klädhögar och skorna stod snyggt uppradade. Överskådligt och organiserat. Idag... not so much. Nu får man vara glad om garderoben inte spyr ut sitt innehåll när man gläntar på dörren. Kul på ett sätt, för det är ju roligt att ha ett ordentligt lager lajvpryttlar (även om det allt som oftast ändå känns som att man inte har tillräckligt med grejer de gånger man åker på lajv. Antar att det är så med många hobbies i och för sig.). Dock blir det ju helt klart svårare att hålla ordning när sakerna förökar sig. Som ni ju ser nedan...

"Tvåbarnschocken" är ju ett etablerat uttryck, men för den som inte är bekant med det kan man säga lite kortfattat att det syftar till att när man går från ett till två barn ökar inte arbetsbördan proportionellt till att bli dubbel, som man skulle kunna tro, utan den blir bra mycket större, vilket kan komma som en chock för många, något man liksom inte var beredd på. Jag tror dock inte att "tvåbarnschocken" är en universiell sanning, kanske mest för att jag inte upplevt den på det sättet. Visst ökar arbetsbördan ju fler barn man har, men någon "chock" blev det ju varken när tvåan eller trean kom. Däremot när ettan gjorde entré! Vi försökte så klart förbereda oss på att saker pch ting skulle förändras när vi fick barn, till och med att det nog kunde bli riktigt jobbigt med vaknätter och annat. Och visst blev det det! På ett sätt vi absolut inte var beredda på! Vaknätter blev det, med skrikande bebis timme ut och timme in, förutom när hon ammade, timme ut och timme in (vilket gjorde otroligt ont)... Vi var fullständiga vrak, Jan-E och jag. Det här hade vi inte varit beredda på... Dessutom var det även dagtid en mycket arg och skrikig bebis. Och att inte kunna hjälpa vår lilla bebis när hon bara skrek och skrek, det var frustrerande och gjorde ont i hjärtat. Vi höll på att bli knäppa och totalt utslitna innan det vände. För vände, det gjorde det ju faktiskt. Ingenting varar för evigt, på gott och ont. Det blev bättre. Men vi som tidigare varit helt inställda på fler barn, var nu mycket tveksamma. Inte bara pga de tärande första månaderna, utan även delar av graviditeten (jag var bla sängliggande i två månader) och förlossningen. Hur skulle vi gå igenom en sån pärs igen med förståndet i behåll när vi dessutom redan hade en unge sen innan att samtidigt ta hand om? Till slut bestämde vi oss ändå för att göra ett försök. Vi var beredda på att det kunde bli samma natt-tortyr som förra gången, men den här gången skulle vi i så fall inte bli tagna på sängen (haha...): nu hade vi upplevt det på riktigt och var beredda på ett helt annat sätt än förra gången. Och den här gången bestämde vi oss för att ha med en doula på förlossningen. Men jag kan ju utan att ljuga säga att det ändå var ganska nervöst inför tvåan... 

 

Sen kom han. Och det funkade. Förlossningen kändes bättre (även om den på pappret var ganska lik den första) och skrik nätterna igenom uteblev. Det var inte en arg bebis och amningen var inte en flera månader lång plåga innan det blev bättre. Jag säger inte att det var räkmackeglid och dans på rosenblad, absolut inte, men det var lättare än med ettan. Samma sak med trean. Sen är det ju så klart andra saker som varit svåra, tex när storasyskon har en svår period, när en förälder är borta mycket pga jobb eller bebisen inte sover särskilt mycket på dagarna. Men jag tycker ändå att just flerbarnschockerna uteblivit.

 

En del säger att det är för att man själv är en mer rutinerad förälder. Andra säger att det beror på hur tätt barnen kommer. Visst, jag tror absolut att det kan vara en del av förklaringen (många, inklusive jag, vittnar bla om att man blivit mer chill med andra och tredje barnet, lite mer "det är inte så noga"-mentalitet), men den i mina ögon rimligaste förklaringen är ju att mycket beror på vilka slags barn man får. För bebisar är inte exakt lika. De föds med olika fysiska förutsättningar och med olika temperament. Vissa är lugna och tillfreds, andra skrikiga, några mittemellan osv. Och det här med "en lugn förälder ger ett lugnt barn" (typ att man får skylla sig själv om ungen inte är lugn, eftersom man själv säkert utstrålar stress), det går att vända på det: "ett lugnt barn ger en lugn förälder".

I lördags kom vi hem, efter flera dagar i Stockholm. Hela familjen var iväg: jag för att jobba och Jan-E som föräldraledig, så lite ombytta roller blev det i några dagar. Det hela kretsade kring jobbet jag nämnde i förra inlägget, men en gnutta annat hann vi med också faktiskt. (Förresten, visst låter det lite fancy med "jobbresa till Stockholm"?) Och vad var det för jobb nu då? Jo, det blev faktiskt ännu en tillgänglighetstolkning, men teater den här gången. Det var på scen och det var mer ett samarbete än en neutral tolkning där tolken liksom "står utanför" situationen. Att jobba på det sättet jag gjorde nu var helt nytt för mig och jag skulle ljuga grovt om jag påstod att det inte var nervöst! Men det var också roligt, spännande, intressant och framförallt utmanande! Det är helt klart något jag skulle vilja göra igen, men just nu är jag innerligt glad över att få vara hemma igen och "bara" vara föräldraledig - jag blir nästan lite allergisk mot jobb när jag är föräldraledig! Bara tanken på att arbeta känns motig liksom. Jag tänker att var sak har sin tid, och är jag fullt upptagen med att ta hand om och vänja mig vid ett nytt litet liv - ja, då är inte förvärvsarbete så högt på prio-listan, inte ens om det är mitt drömyrke. Trots det är jag oerhört glad att jag tog det här uppdraget - det är liksom något jag velat prova väldigt länge och det var som sagt väldigt spännande och det har gett mig helt nya erfarenheter på yrkesområdet. 

 

Jag ska försöka skriva ett mer ingående inlägg om just det här uppdraget, vad det gick ut på, hur vi tänkte och resonerade, hur vi gjorde rent praktiskt osv. Jag tycker ju själv om att läsa om sådant (även om det inte skrivs mycket sånt, möjligtvis ibland i Tolktrycket), så kanske det finns någon annan som också skulle uppskatta det.

 

Ja, nu har det typiskt nog ekat lite tomt här på bloggen igen den senaste tiden. Anledningen heter "ny vardag", då Jan-E:s föräldraledighet är slut för den här gången (tanken är att det blir mer av den varan om ett år igen) och jag således är hemma själv med 1-3 stycken barn, varav en är väldigt liten, i stort behov av omsorg och närhet och sover tyvärr som en kratta om dagarna, och sedan också ett barn som har en härlig period av skrik och raseriutbrott (med "härlig" menar jag "så långt ifrån härlig man kan komma"), och den kombinationen är en smula... energikrävande. Har hänt att jag slocknat vid sju på kvällen. Jag är så himla glad över att Jan-E inte jobbar heltid just nu, det är då ett som är säkert! Nu har vi dessutom haft lite avslastning de senaste dagarna, vilket har varit ljuuuvligt! Snart ska vi dock tillbaka till ordinarie program...

 

Sen går också en del tid åt att förbereda ett jobb som är i antågande. Det är något utöver det vanliga (för mig), med en del förberedelser både vad gäller själva tolkningen men också runtomkring. Det ska bli spännande! Ja, så nu vet ni varför det är lite inaktivt för tillfället, men jag hoppas snart (tja, om ett par veckor i all fall...) ha åtminstone lite mer tid till att skriva här. Ha det så gott tills dess!

Jo, jag nämnde ju förut att jag var med på att hörn av medeltidsmarknaden i år, och att jag skulle ta upp det i ett eget blogg-inlägg. Marknaden fick ju som sagt nya arrangörer i och med att de gamla lade ner, och i den vevan blev Jan-E indragen även han. Då såg vi vår chans: att lobba för en mer tillgänglig marknad för döva och hörselskadade genom att teckenspråkstolkning erbjuds. Tyvärr är ju teckenspråkstolkning en tillgänglighetsaspekt som ofta glöms bort i väldigt många sammanhang, så även i medeltidssvängen (jag har i alla fall aldrig sett teckenspråkstolkning mer än än gång på de medeltidsarrangemang jag varit på under årens lopp, förutom den Mareld-föreställningen jag själv tolkade ifjol). Och är det något vi har lärt oss under marknaderna genom åren så är det att det är snacket som gör halva showen, och hör du inte så är det så klart mycket du missar. Dessutom bor det relativt många döva i just Leksand, så ett arrangemang med teckenspråkstolkning skulle helt klart göra att fler lokala besökare skulle kunna ta del av det! Arrangörerna var absolut positivt inställda till vårat förslag att ha tillgänglighetstolkning* på marknaden, men problemet var så klart det som alltid sätter käppar i hjulet: ekonomin. I sådana lägen är det toppen att ha kontakter att rådfråga, så det slutade med att vi sökte och fick beviljat bidrag från studieförbundet Sensus och Rättighetscentrum Dalarna, heja!

 

När den ekonomiska frågan var löst var det dags för nästa steg: samordning och planering. Jag gillar ju det här med att planera, skriva listor, fnula på logisitik osv, men det här var... helt klart en utmaning! Jag och kollegan som skulle tolka under helgen kom fram till att det vi skulle göra var att helt enkelt tolka olika programpunkter: de som vi trodde skulle vara populärast, men ändå försöka få någorlunda bredd på de olika programpunkterna (så att vi tex inte bara tolkade olika gycklarföreställningar), försöka samordna så att de olika tolkningarna inte överlappade allt för mycket, tillräckligt många programpunkter så att vi kom upp i rätt antal tolktimmar och dessutom att vi fick möjlighet att få förberedelsetid för vissa av programpunkterna (förberedelsen kunde då bestå i att få text i förväg eller att gå och se en föreställning innan man tolkade den). Vi hade funderingar på att även ha stand by-tolk som man kunde använda sig av om man tex hade frågor till olika försäljare eller så, men vi insåg att det nog var en tillräcklig utmaning att samordna programpunktstolkningarna, i och med att detta var första gången vi gjorde något sådant här. Och ja, att samordna tolkningarna blev sannerligen en utmaning! Det var bra svårt att få ihop allt, få alla siffror rätt, hålla logistiken flytande och att inte bli tokig på kuppen! Men till slut var schemat satt, det mesta förberedelsematerialet hade vi fått in och nu var det bara att tuta och köra!

 

Fast så "bara" var det väl kanske inte... Programpunkter som blev inställda, folk som inte befann sig där man trodde att de skulle vara, sjukt varmt (lägg till en stor gravidmage på det... Duschade ca tre gånger om dagen!), programpunkter som både tog längre och kortare tid än angivet... Och även om vi inte hade någon stand by-tolk så blev det till att rycka ut och tolka lite här och där när kommunikationen brast på olika håll. Vilken tur då att vi tolkar har ordet flexibilitet inpräntat riktigt ordentligt i skallen! Men kul var det! Det vi tolkade var bla gycklarföreställningar, tornerspel, modevisning/-föreläsning och körsång. Jag är verkligen glad att detta blev av: medeltidsmarknaden i Leksand är en av årets höjdpunkter för vår familj och tillgänglighet... tja, det är helt enkelt en bra grej att de som vill ska kunna få ta del av saker som händer, på samma vilkor som andra! Vi hoppas att detta inte är en engångsgrej och rent av att fler marknader kanske tar efter.

 

 

Avslutningsvis vill jag bara säga att det inte behöver vara ett oöverstigligt berg att tillgängliggöra sitt arrangemang mer, det går bara man vill. Inte ens det ekonomiska behöver vara ett hinder, det finns bidrag att söka. Är du tveksam till hur du ska gå till väga när du ska försöka få tag på tolk och hur det egentligen funkar kan du försöka ta kontakt med tolkcentralen i ditt landsting eller din region eller med ett lokalt tolkföretag. Även jag kan försöka svara på frågor så gott det går. Inkludering och tillgänglighet är bra grejer, jag lovar!

 

P.S. Om du var på Leksands medeltidsmarknad och tog del av tolkning och känner att du vill ge feedback på det hela, så är du hjärtligt välkommen att göra det!

 

→ Känslan av att varje gång man själv ska äta, då ska bebisen amma. Möjligtvis inte varje gång, men det är så det känns... Varm mat - vad är det?

 

→ Det här med att fötterna återfått sin urpsungsvolym - ljuvligt! Det var alltså så här de såg ut i vanliga fall, inte som om de var konstant getingstungna, coolt!

 

→ Både fascinerande och frustrerande med så totalt icke-existerande magmuskler...

 

→ Nu när vi faktiskt har en bebis som inte skriker sig igenom natten och som faktiskt går att söva, då förstår jag hur folk kan gå igenom bebistiden utan att vara fullständiga vrak. Jag vet att det kan vända när som helst, men just nu njuter jag!

Ja, vi fick vänta. Och vänta och vänta på det lilla Knyttet som verkade ha bestämt sig för att aldrig lämna min mage. Till slut fick vi en tid för planerad igångsättning, men eftersom Knyttet inte alls lät sig styras av våra planer eller förväntningar när hen skulle komma, så bestämde hen sig för att det var dags att göra entré i den stora världen kvällen innan igångsättningen. Det var snabbt och intensivt och så var hon hos oss! En välmående liten varelse som vi äntligen fick träffa.

 

Det här med namn är ju svårt, tycker vi, inte minst den här gången. Vi fick ju veta på ultraljudet att det högst troligt var en flicka, så vi kunde ju åtminstone utgå från det när vi skulle fundera på namn. Men det var ju inte lätt för det... Ett namn fastnade ganska tidigt, men vi var osäkra in i det längsta. När vi till slut testade olika namn på BB var det dock detta namn som fick vår lilla avkomma att både le och fisa, så då var det ju inte längre något att diskutera (fast jo, det var det, veliga som vi är...)!

 

 

Ja, som jag skrev förra gången väntar vi barn igen. En tredje unge, en femte familjemedlem. Det fattades liksom någon i vår lilla flock. Det är ju med lite skräckblandad förtjusning vi kastar oss in i detta igen. Både Jan-E och jag tycker ju att första tiden är tuff (så klart beroende vilket slags barn man får...), kanske särskilt för mig eftersom jag har ammat och då liksom varit mer "låst" i situationen. Dessutom kommer vi föräldrar att vara i numerärt underläge! Men samtidigt längtar vi efter att ha en till liten unge i vår kaosiga lilla familj, en till att älska och bli helt tokig på ♥

 

Man skulle ju kunna tro att det inte behöver köpas något nytt alls till unge nummer tre, man har väl redan allt? Inte vi, tydligen... Vi har bl.a. köpt en syskonvagn (Lea var ju så stor när Vide kom, så hon kunde ta sig fram för egen maskin för det mesta, men Vide är fortfarande så pass liten, så vi inbillar oss att det kan vara bra att ha ett åkdon till både honom och Knyttet), lite fler tygtvättlappar (de gamla har börjat bli ganska nötta nu) och plastad frotté (på något sätt går det inte att ha för mycket! Och vi lyckas tydligen tappa bort just plastad frotté...). Kläder har vi ju en mängd av, men efter den här sommaren kändes det vettigt att investera i ett par kortärmade bodies och jag har planerat att införskaffa några par lite tunnare byxor också. De andra två är ju födda på hösten och vintern, så deras klädbehov såg ju lite annorlunda ut. Sen tycker ju jag att det är trevligt att till varje barn köpa något som är införskaffat med bara just dem i tanken. Så det blev till att köpa en totalt onödig men söt liten body också. 

... eventuellt bara övergett den ett halvår eller så. Grejen är att det har hänt en del det senaste halvåret och energin och annat har väl inte varit på topp hela tiden. En av de stora anledningarna och en av de stora nyheterna (åtminstone för er som inte känner mig annat än via bloggen) är att vi väntar vårat tredje barn! Jag blev gravid i november och som vanligt var jag sjuuukt trött i början, plus illamående. Det sistnämnda har dock blivit lättare och lättare för varje graviditet, den här gången var ju a walk in the park jämfört med första gången, då jag var tvungen att åka till akuten till slut... Ja, så det här med att ha en bulle i ugnen har ju tagit en del energi och ork, speciellt i början och nu på slutet när vi haft en så ohyggligt varm sommar. Och där emellan har, vilket betydligt färre vet, Jan-E och jag haft den utan tvekan värsta tiden i vår relation. Jag tänker inte gå in på några detaljer, det känns helt klart allt för privat och personligt, men det har varit astufft, kämpigt och rent ut sagt fruktansvärt. Men vi är tillsammans och vi älskar varandra, vi tänker fortsätta med det och vi jobbar för att det ska bli bättre. Med det sagt, så har väl inte bloggen varit prio ett, så att säga...

 

Men nu, nu tänker jag göra ett blygsamt litet försök att skaka liv i bloggen igen. Vi får väl se hur det går, tanken är ju att det ska dimpa ner en bebis mitt i vår vardag snart, och då brukar det bli lite undantagstillstånd hemma hos oss ett tag.

 

Men vad, förutom det jag redan skrivit, har hänt sen sist då? Tja, under vårterminen pluggade Jan-E igen och jag försökte jobba så gott det gick. Vide har ju inte börjat förskolan än, så det har ju blivit lite pusslande med Jan-E:s plugg och mitt jobb och jag har helt enkelt fått tacka nej till en del, eftersom det ju varit jag som varit föräldraledig. Våren präglades också mycket av Leksands medeltidsmarknad. I och med att de förra arrangörerna lade ner och nya tog över, blev även Jan-E involverad i det hela och i slutänden blev även jag med på ett hörn, men det kan jag ju kanske ta i ett annat blogginlägg. Förutom att arrangera marknad var Jan-E även med och arrangerade ett lajv, så det var väl kanske ingen lugn vår direkt. Ja, och jag passade ju på att åka på ett lajv jag också, för vem vet när det blir läge nästa gång?

 

Sommaren har rullat på, minst sagt. I början på sommaren åkte vi på en väldigt kort västsverigetripp och träffade i princip bara föräldrar och farföräldrar. Sen var det dags för Jan-E att kasta sig in i sitt sommarjobb inom vården, och barnen och jag var mest hemma, även om jag åkte ut på några enstaka uppdrag också. Precis som alla andra har vi svettat oss igenom sommaren, usch vad dåligt tajmat att dessutom vara höggravid nu! I augusti slutade Jan-E sitt sommarjobb, för nu kunde ju Knyttet födas vilken dag som helst! Dock har ju inte det hänt... Men det var skönt att ha ett par veckor hemma tillsammans, hela familjen, innan Jan-E nu i veckan återigen började jobba, denna gång på en högstadieskola där han ska vara det kommande året. Och snart börjar Lea skolan! F-klass minsann. Och några veckor senare börjar Vide så slutligen förskolan. Och jag ska vara föräldraledig med Knyttet (om hen kommer någon gång...). Det blir med andra ord ny vardag för alla i familjen! Spännande.

 

Ja, det var väl det, lite snabbt så där. Jag ska försöka skriva lite mer här framöver, men jag törs inget lova. Ha det fint där ute i sen sista snutten av sommare nu!